tillitsspiralen snurrar vidare

Sumpa potentiella förhållanden på att jag inte får till det i sängen, jag menar knulla, det kan jag göra. Och sen i nån sorts bergis karmainducerad ironi gå runt med en smärtsam erektion en hel jävla dag. Hoppas att den tidningsläsande mappien på andra sidan kupén ser fanskapet när jag ställer mig upp för att plocka ner biljetten.

Det var meningen att jag skulle skriva en knasig vild sak om valborg i Uppsala, men det blev snabbt pinsamt uppenbart för mig att det inte skulle hända. Det kan ju inte vara kul jämt. Är det neurokemi eller en utvecklingsfas, kan jag skriva en uppsats på det här? Just ja, det var ju för att jag inte skriver mina uppsatser som jag mår som en inkontinent hund. Hm, men alla studenter sitter - de sitter huller om buller, om sig och kring sig, jag menar enligt noggrant ordnade sociala mönster - i en park på rätt sida ån. Min finöl och jag hamnar mitt i den enda del av Karins bekantskapskrets som är ett gäng flator. De diskuterar "scoutgreppet" som de hört rykten om. "Googla på det!" ropar nån precis sådär knasig typ som passerar igenom våra liv. (Obs: googla /inte/ på det. these stunts were performed by dedicated dykes.) Studenter: Alla (andra) känner alla (andra), men vi känner ju den vändan, våndan, dessutom så fryser jag hela tiden och somnar senare på nån lirares studentrumssäng medan Karin minglar som en 10'000-dollarseskortflicka på kola.

Till slut så vaknar jag till och hävdar att jag är för trött, vilket väl inte är en direkt lögn i varje fall. Det finns tursamt nog ett Red House Painters-album på min mp3-spelare, med det klyschiga namnet Songs for a blue guitar, och det lyssnar jag tre gånger i rad på under min huva medan jag går till stationen, åker tåg och sen på tunnelbanan. Tittar trånande och ömkligt ut på allting som har midja eller nåt uttjatat popattribut. Ångest är så himla ute, särskilt dåligt motiverad sådan.

Förra veckan förresten när jag gick runt i lägenheten och suckade på det här viset och slog i luckor så undrar PA hur läget är och jag försöker skämta bort intimiteten i frågan och säger något i stil med att varje dag är en dag närmare döden, äsch och hu. Men PA tittar med uppriktigt allvar upp från sin bok och säger: "Tänk så här: Tänk att varje dag är en dag närmare nästa gång du knullar." Han har naturligtvis rätt på ett vrickat sätt.

Precis en sån helg... Vad är det man känner när man ensam linkar hem i pastellgryningen efter lördagen, med lövsprickning, katter och fågelkvitter? Det är ens försummade, borttappade, bortslösade, sorgliga ungdom. Alltså melankoli, eller jag menar hopplöshet, jag menar skuld.

/L

fried on the altar of good taste.

magic?

/ P.A.

Veckans växt!

Ni trodde kanske att jag hade glömt. Men icke!
Här presenterar jag åter igen veckans växt.
Och den växt som v.14 får denna stora ära är Carex nardina, staggstarr!
Carex, eller starrar, är för er oinvigda ett ohyggligt stort släkte av s.k. halvgräs (ser lite ut som gräs men har trekantig stjälk och annorlunda blommor och frukter m.m.). I Sverige finns över hundra arter vilket gör det till det största växtsläktet över huvud taget här. Vissa och då menar jag i synnerhet jobbiga floristikelever tycker att Carex är det värsta som finns. Sådana elever brukar dock försvinna spårlöst under exkursioner.
Carex nardina växer på grusiga och ohyggligt blåsiga platser på lite ställen i fjällen.
Bilden har jag tagit själv i Padjelanta förra sommaren.

/S

if you fuck with me, i fuck with you.

unarmed enemies har remixat en av min brorsas bands låtar!
sjukt bra:

tunes united - celestial (molested_by_unarmed_enemies)

/ P.A.