Nyarlathotep

Kungen är med på invigningen av Musée de Quai Branly, det nya etnomuséet i Paris. Det är väl någon samegrej eller så inblandad. Alltså är Silvia själv i den alldeles för stora staden, och ingen som känner igen henne ens. Parisare har annars den ovanan att halshugga och hylla kungligheter omvartannat. Hon är en lantis, sorgligt provinsiell och inte alls så där benigt marie claire-smal som fransyskorna. Drottningholm ter sig som ett dockhus efter Versailles. På Louvren är det öppet sent på fredagskvällarna, och ganska tomt och skönt. Längst ner ligger det äldsta. Kakelväggar från Babel, handlingslistor från Egypten, rödtjutspavor från Kos.

Men dess längre in och alltså äldre objekten är, desto kusligare tycks de henne. De blir mer och mer avskalade och närmast barnsliga till dess att de äldsta bara är huvuden med stora inåtvända ögon. Vansinniga och småaktigt onda huvudfotingar inblandade i intrikat incestuösa intriger med varandra och som inte ens hänvisar sin tvivelaktiga auktoritet till ideal eller moral, utan bara våld och smärta. Och de som påstås vara människor är så långt borta och främmande. Obetydliga kungar för ändlösa krig och ligger vakna om samma nätter som vi och vrider och vänder på sig och på hur de ska få en biljett till evigheten av sin lokala gudom. Osiris, Baal och Nyarlathotep sväljer vilka offer som helst, men sen så ligger mumien ändå här på cirkusen. Det längsta man kan bli ihågkommen är om man får en vit skylt med ens felstavade namn i källaren på Louvren. Meningslöshet, med ett ord, och en som gör Silvia yr. Hon går upp till de glömska amerikanerna på våningen med Turner istället.

Lika som bär?

Är det bara jag (min favoritinledning), eller liknar han längst till vänster Hjalmar?
/O