5: Psykologi?

Ytterligare en psykologisk förklaring kan förresten ges, om än snarlik Pinkers. De båda litteraturvetarna Lisa Zunshine (!) och Joseph Carroll är, oberoende av varandra, inne på en lite mer smickrande motivering till just litteraturens existens än att det bara skulle vara urskillningslöst skvallersamlande. De skriver ju om litteratur, men jag kan tänka mig att de även skulle kunna mena vilken sorts narrativ som helst. De ser i vilket fall berättelserna som exemplifierade psykologiska teorier, antingen som information om dem eller som träning på att använda desamma. Carroll skriver:
"Literature itself has until recently been the only great repository of information about human nature. Empirical psychology is scarcely a hundred years old, and much of the psychological theory in this century has foundered amidst the sensational and distorted speculations of Freud and the barren reductions of behaviorism. Throughout the greater part of our history, our best psychologists have been playwrights, poets and novelists."
Zunshine har samma idé, men är mer intresserad av hur litteratur, och särskilt deckare, används för att träna upp läsarens theory of mind, ungefär inlevelseförmåga eller snarare att hålla ordning på vem som känner och tänker vad: "A says that B thinks that C wants D to consider E's idea that F believes that X."
Men jag glider från mitt pretentiösa ämne! Det här tycks ju inte handla om ett behov utan om en funktion på ett mer medvetet plan. Ibland på ett mycket medvetet plan: I diskussioner om psykologiska teorier, även på akademisk nivå, accepteras deras förklaringsvärde för fiktiva karaktärer bisarrt nog ofta som ett relevant argument för att teorin även stämmer på verkliga personer!

4: Socialkonstruktivism?

...är ett ord som jag inte riktigt förstår vad det betyder. Extremt tolkad så tycks den betyda att vi konstruerar vår förståelse av världen sinsemellan, oberoende av en faktiskt värld. Är det den gamla vanliga realism/idealism-dualismen nu igen? Men mer rimligt tolkat så har socialkonstruktivismen naturligtvis viktiga poänger: definitioner och gränser för olika genus, moral, gott och äckligt, hot damn och holy crap. En tanke som jag inte förmår göra rättvisa är sålunda att narrativ är ett av de sätt som den här konstruktionen, eller (med ett typiskt humanistord:) förhandlandet, bedrivs. I så fall har alla narrativ en sensmoral för mottagaren (såhär går det om du gör såhär). Kanske kan man säga att de exemplifierar ett värdesystem (mening) som läsaren förväntas kopiera (förkasta om det är satir) ...eller om någon berättar om något knasigt som någon annan har gjort, eller om hur knasig någon är, så definierar man ett avvikande, ett särfall, för att påpeka för lyssnaren hur denne, normala, borde vara. Eller kanske narrativ förhandlar om kategoriserandet av världen?

Det här förhandlandet om världen är en tråkig förklaring, och den har åtminstone en uppenbar brist. Den förklarar nämligen bara vad berättandet fyller för samhällelig funktion, men inte vad individen får ut av det. Men i linje med den nu ganska uttjatade evolutionära argumentationen skulle man ju kunna tänka sig att det är en medfödd tendens, som syftar just till att stärka gruppsammanhållning och homogenitet. Hu, men det är för luddigt (nej: nebulöst).

3: Schackböcker?

Det tjatiga psykologiserandet fortsätter! Från Freud över till ett mer modernt och amerikanskt svar, och förstås sålunda inte lika roligt. Den allmänt föraktade och alltför populärvetenskaplige Steven Pinker ger i sitt magnum opus (med den tillbörligt ambitiösa titeln How The Mind Works) en evolutionsteoretisk förklaring till behovet av berättelser och skvaller: ”Life is like chess, and plots are like those books of famous chess games that serious players study so they will be prepared if they ever find themselves in similar straits.” Och detta informations-samlande sker alltså omedvetet och är, enkelt uttryckt, ett medfött beteende som Pinker menar har visat sig vara en fördel under mänsklighetens utveckling. Under den där savannfasen när vi levde i mindre grupper var all social information relevant, och vi har helt enkelt ingen vidare förmåga att sålla och ignorera irrelevant skvaller: det är som om jag någonstans tror att jag på allvar kan få till det med Natalie Portman när jag får reda på att vi pluggar samma sak, fast hon är en fräsch judinna på andra sidan atlanten som dessutom är filmstjärna.

Men om Pinker har rätt, varför visas det inte bara brasilianska eftermiddagssåpor på TVn? Och borde inte evolutionen ha tvingat oss till att åtminstone uppskatta realismen i skvallret eller berättelsen vi hör? Är skvallret lögn är det ju faktiskt inget värt alls i vår schackstrategi.