Talgoxen

I natt drömde jag om en talgoxe som satt på min axel och lät mig beskåda den i minsta detalj (varpå den naturligtvis sket på mig - gott omen, säger mor!), och i dag tänkte jag, till talgoxens ära, bära gult och svart med stolthet.

I dag var jag på föreläsning i humanetologi, och kände att även den lilla föreläsningen förtjänade att uppmärksammas på sitt lilla vis. Så jag rotade fram en av mina favoritartiklar publicerade i Aftonbladet, för att den artikeln så mycket påminner om dagens föreläsning. Ba kolla!

/N

Federalism

Förra veckan en morgon så skrev ledaren i DN om EU's födelsedag. Detaljer och partikulariteter, sånt som man inte behöver bry sig om, vi hör ju alla till de stora tänkare som målar med de stora penslarna, ser de stora vågorna, skiljer flugor från tendenser och så vidare, inte sant? Nå, ledaren var illustrerad med den vackraste bild jag någonsin sett. EU-flaggan över Akropolis.

Fatta: vi och Akropolis under samma flagga. I ett slag förstod jag varför människor faktiskt kan förmås att frivilligt gå ut i krig. Det framstår ju rätt banalt när människor är beredda att dö för nåt så godtyckligt och vadsomhelstigt som ett land, knepet är förstås verkliga ideal. Om unionen nånsin behöver mobilisera är det detta ideal som man bör spela på: det antika kulturarvet. Vi har (tyvärr ännu inte) akvedukter på sedlarna! Vi har Rom på vår sida, vi har till och med snart Istanbul på vår sida! Du kan vara den nye Agamemnon! Barroso är vår Ephialtes, Prodi vår Perikles! Det är vi mot barbarerna! Må de vara perser (som de var vid exempelvis det stolta slaget vid Thermopyle) eller kulturbefriade amerikaner (som nåt slags modernt osnutna germaner). Det är vi som är civilisationen! Och apropå civilisationen, är det någon som minns det gamla DOS-spelet Sid Meier's Civilization? Spelade man detta spel väl så blev ens kultur så underbart och demokratiskt utvecklad att folket arrangerade parader till landets ledares ära. (Ärliga och spontana parader, så vitt mitt barnasinnes politik- och engelskakunskaper kunde fatta. Inte illa.) Låten som datorn då vildsint pep ut var Beethovens An die Freude. Vilket låt valdes 1972 till unionens "national"-sång? An die Freude. I rest my case.

Ack! Om man ändå fick gå samma ärofyllda död som en gång de fagra och bistra spartanerna, med västerlandets samlade kultur i ryggen och de myllrande kravlande krälande barbariska horderna under stöveln (jag menar sandalen).

I somras, jag i Spinozas trädgård med en bok, och helt ensam i väldiga europa (med alla identitiska kebabhak) som äntligen blev en smula mitt också.

/L

Neurologi

"Professor Otto Lidenbrock var en lång, mager person med järnfysik och en ungdomlig blondhet, som till det yttre minskade hans 50 år med ett tiotal." Detta är den första illustrationen i den första bok jag nånsin läste: Jules Vernes "Till Jordens medelpunkt". Den hade en dramatisk bild med en flotte i en grotta på framsidan. Om det inte hade varit för den skulle jag aldrig lärt mig läsa.

Med anledning av att jag har fixat så jag ska kunna smyga in på en skallobduktion på KI i april så köper jag neurologitrivia för att plugga på lite: Olivers Sacks "The Man who Mistook His Wife for a Hat", en samling anekdoter från neuropsykologins twilight zone. Alla inblandade är stora humanister och fantastiska individer. Sacks naturligtvis den största humanisten av dem alla, ständigt uppskattande och positiv. Hur horribla skador och maligna tumörer som långsamt äter sig igenom hans patienters cerebrum och dess funktioner så finner Sacks dem ständigt eloquent, humorous, intelligent, charming, cheerful, warm: "What a fine old chap, I thought. Ninety-three - and he doesn't look a day past seventy. Alert, bright as a button. Good for a hundred. And strong as a coal-heaver, even if he does have Parkinson's disease."
Sacks och patienterna är alltid lika fascinerade och nyfikna på skadornas konsekvenser för tänkandet och hur de ska behandlas. Oftast är det patienterna själva som sätter ord på dysfunktionen (ett ord som Sacks förstås inte tycker om) och hittar på geniala behandlingsmetoder som alltid fungerar.

Hela grejen påminner alltså om de där fina gamla sci-fiböckerna från 1800-talet: där alla karlar är gentlemän som oförskräckt ser döden i vitögat och alltid har en lustig kommentar till den lovande unga huvudpersonen. Alla kvinnor är moderliga men jungfruliga, jordnära men esoteriska. Romantik med ett ord: Verne, Poe eller Lovecraft. Alla människor är stora andar med dramatiska liv som de lever med värdighet, med undantag för några ljusskygga infödingar eller krigsälskande kapitalister. Några såna skurkar finns inte i Sacks, där samtliga är älskvärda och alltid vill väl - istället finns tumörer, blödningar och spännande ställen att få dem på.

På 90-talet förstörde jag min morfars gamla världsatlas med att plotta in alla Verneböckernas resor med färgglada bläckpennor - nu tänker jag köpa en neuroatlas istället.
/L

untz untz untz, tempo up tempo up! (från en dejt till en annan)

Har äntligen tid att kontemplera! Är nyss hemkommen från en några dagar lång vistelse hos mor min som faktiskt går runt och kånkar på något speciellt som kommer bli något väldigt speciellt om sisådär 5 månader eller så. (känns som att morsan sköter det där så pass bra att jag egentligen inte har något att bidra med...) Bredvid min laptop har jag ett signerat (!) exemplar av det aktuella årets första nummer av la aspiradora, Alva Ohlsson Gotbys indiezine. OK, jag har aldrig haft nån fallenhet slash intresse för att förstå indievärlden eller det indiefolket gör, men det fanns ändå typ en eller två rätt gulliga artiklar i den. Hur som haver, det intressanta är inte själva trycksaken, utan snarare det som däri ligger: Ett kvitto från konditori kafferepet! Vänd på det, och möts av av texten "VAR INTE FÖR SNÄLL! ingen barmhärtighet", skrivet i bläck. Ett budskap från J. Frid. Via mej, till dej.

Ta detta till dig! Våga avfärda den där jävla dejten som hängt dig i hasorna sedan min designer vet när, den där jävla människan som fortsätter skriva ett desperat SMS efter ett annat, som totalt saknar självinsikt och självdistans. Våga bryta! Tillåt dig att andas fritt, utan cp-dejters naglar i bronkerna!
Våga ha inget annat utöver dig själv i åtanke.

Parce que vous le valez bien!
(Franska för "Inga fler psychodejter!")

/N

Exaptations

Minns du de där gamla brittiska barnböckerna av Richard Scarry där små grisar och katter och fan vet sprang runt i samhället och hade små allvarliga miner och viktiga yrken? Jag tror de var ett uttryck för den här sköna, men latent fascistiska, inställningen att alla individer är som små celler i en stor organism, att alla är funktionella. Att alla yrken är funktionella, att allting är funktionellt. Samma inställning kan man förstås ha till verkliga organismer: att allting med dem är funktionellt. Men hur är det med närsynthet, skvallerdrift och hakor? Allt är inte funktionellt. Vid första anblick kan vän av ordning och fananamma få för sig att det här är sorgligt eller i varje fall lite irriterande. Men det är det inte, det är underbart.

Att man kan onanera, att vi kan se stjärnor, att vi kan adoptera, homosexualitet, att vi tycker kattungar är söta, jag vet inte men kanske till och med musik. De hade nog inget överlevnadsvärde för våra förfäder, men de är satan så funktionella för individen idag. Men också på den där barnbokssamhällsnivån: t.ex. att alla människor i den här stan åker tunnelbana och att tunnelbanor händelsevis effektivast byggs så att man finner sig själv sittandes mittemot en massa okända människor och läser två timmar om dan. Att vi bygger städer för att typ arbeta effektivare men plötsligt har vackra promenadgator och undersidor på broar som ingen ska titta på men som ändå är vackra som små dystopigryningar. Att andras goda middagsmat luktar ut i trapphuset.

rätt anpassade felsimuleringar

har under den senaste veckan/månaden/livet stött på en attityd hos alla (främst av det motsatta könet) människor jag stött på, en attityd jag inte alls kan omfamna och integrera i min livsfilosofi, en attityd som fyller mig med vrede, ånger och hat. essensen är "onani är lika bra som sex i grupp". jag har inte grunnat på det tillräckligt länge för att förstå dess ursprung och omfattning, men det verkar, som sagt, mest som att det är män som har för sig denna oerhört befängda idé. lägg ner! masturbera, det är något man gör om man MÅSTE, om man sitter i koncentrationsläger eller avgett ett kyskhetslöfte (varför i helv. skulle man det, f.ö.?). masturbation är inte jämställt med sex i grupp. tycker alla jävla sepen där ute ska ta och rycka upp sig och sluta läsa på runkbloggen, skaffa ett jävla ligg och för en gångs skull ligga istället.

fuck you, ffs!

hälsn
N