2008-12-23

Sanndrömmar

"Jag behandlade en gång en ung man, som i anamnesen uppgav att han var lyckligt förlovad med en flicka av god familj. I hans drömmar uppträdde hennes gestalt oftast på ett mycket ofördelaktigt sätt. Kontexten visade, att drömmarens omedvetna kombinerade allehanda skandalhistorier ur helt andra källor med fästmöns gestalt, vilket var absolut obegripligt för honom och naturligtvis också för mig. // slampig tjej i Jungs stilTrots att det föreföll otänkbart att det vore sant, verkade misstänkliggörandet av fästmön vara en punkt av så dominerande betydelse, att jag rådde honom att anställa efterforskningar. Dessa visade att misstanken var grundad, men chocken av den obehagliga upptäckten dödade inte patienten utan kurerade honom från hans neuros och därmed också från hans fästmö."

Den intelligenta läsaren förstår omedelbart vad den käre Jung antyder. En av våra drömmars viktigaste funktioner är att skydda män från slampiga flickvänner. Jag behöver förstås inte påpeka hur väl detta passar med en evolutionärpsykologisk förklaring, det selektiva trycket på hanar som slipper uppfostra andra hanars avkomma och så vidare. Jung och Pinker. Integrativ psykologi, mina damer och herrar!

Jung, C.G. (1977): "Om psykisk energi, drömmar och arketyper". Olten: Walter-Verlag.

2008-12-14

The Game

Den här boken är att betrakta som en psykologisk självhjälpsbok. Sjukdomen: fobi för att ragga. Behandlingen: exponering. Det hade lika gärna kunnat vara spindlar, ormar eller höga höjder: det handlar alltid om att utsätta sig för det du fasar mest av allt.

Neil Strauss omtalade bok är till formen en självbiografisk beskrivning av hur författaren kommer in i och avancerar inom en amerikansk subkultur av så kallade Pick Up Artists. Strauss själv beskriver att han alltid varit blyg och tafatt kring tjejer trots att han är en framgångsrik författare med en strålande karriär. Genom boken utvecklas han från en blyg nörd till en självsäker casanova, en utveckling som först är fascinerande men mot slutet mest irriterar läsaren. Längs vägen presenteras knep och tricks som olika gurus lär honom. Dessa knep är alltifrån esoteriska gester hämtade ur hypnostekniker till råd om klädsel och förslag på opening lines. De flesta av dessa tips förefaller dock vara efterhandskonstruktioner. Det som verkligen får in Strauss i matchen är en enda sak: han raggar på varenda tjej han kommer åt.

Att bli bra på att ragga handlar alltså om upprepning, upprepning, upprepning. Gå ut och öva flera gånger i veckan, säger Strauss. Du måste skita i rädslan för att bli ratad: ”You will feel shy sometimes, and self-conscious, and you must deal with it like you deal with a pebble in your shoe. It’s uncomfortable, but you ignore it”.

Detta är precis vad en bra terapeut skulle säga till en fobiker: ”Jaså, du önskar du kunde ragga tjejer på krogen, men du är rädd för att bli ratad och betraktad som en slemmig sexfixerad snubbe? Du får som hemuppgift att gå fram till tjugo tjejer per kväll, tre gånger i veckan. Strunta i att du är rädd, gör det ändå. Strunta i att du blir dissad, pröva en annan tjej. Gör denna hemuppgift så ska vi se om inte din rädsla försvinner”. I psykoterapi kallas detta för exponering. Vid upprepad exponering försvinner rädslan, och sen är det förstås lätt att vara självsäker och charmig.

The Game är helt enkelt 150 sidor framgångsrik fobibehandling, följt av 300 sidor rippade från klassiker ur den maskulina litteraturhistoriens fatabur. I likhet med Kerouacs On The Road och Fight Club av Chuck Palahniuk är stilen i The Game påtagligt man-till-man. Som fobibehandling fungerar förmodligen The Game trots det lika bra för kvinnor .

The Game är inte en bok som du låter ligga framme på nattduksbordet; inte en titel som du låter sticka upp ur kavajfickan eller något att småprata med din mamma om på söndagsmiddagen. Se dig nu noga omkring! Du borde skämmas för att ens läsa den här artikeln! Den här skammen är samma som du känner inför att gå fram till en okänd flicka. Rädslan för att vara den där slemmiga snubben som bara tänker på en sak, rädslan för att andra ska misstänka dig för att vilja knulla. Att läsa The Game är det första steget för att bli av med den här fobin. Alltså: låt den ligga på nattduksbordet, sticka upp i kavajfickan och vara samtalsämnet hemma hos mamma.

Du är sjuk, och detta är första steget mot att bli frisk.

Texten är klippt från senaste numret av Osqledaren, KTH's studenttidning. Fråga mig inte vad jag hade där att göra, men man tackar ju inte nej till 18'000 läsare liksom. Kolla in hela numret här!

2008-12-07

Psykologer of the world, disband!

Jag läser en kurs om primärvård. En gästföreläsande psykolog säger att det är "oetiskt" att utveckla behandlingsmanualer som kuratorer och undersköterskor kan använda. Om vi kan göra om våra terapier till manualer, då kommer de ju bara anställa billigare yrkesgrupper än oss. Det är som att tandläkare skulle motsätta sig försäljningen av tandborstar! Skit samma att vården blir effektiv och att fler människor får hjälp, vi psykologer måste hålla oss mystiska, magiska och behövda.

Ordföranden för psykologförbundet, Lars Ahlin (nix, inte samma som författaren), har uttalat sig om att ett av våra största misslyckanden var när det beslutades att även socionomer får utbilda sig till psykoterapeuter. Inte för att socionomer skulle bli dåliga terapeuter eller att det finns ont om jobb, utan bara för att vi psykologer inte längre framstår som lika coola.

Utbildar man sig till ett människovårdande yrke så borde ju ens mål vara att omintetgöra behovet av en själv. Alla psykologer måste jobba mot att göra sig själva arbetslösa.

2008-12-03

Mer om sorg

I en studie som undersökte hur änkor och änklingar formar nya relationer efter dödsfallet finner Schneider et al (1996) att två år efter partnerns död så är 61% av männen och 19% av kvinnorna i en ny relation. Yngre kvinnor är snabbare in i en ny relation än äldre medan det för män är inkomst och utbildning som skyndar på processen (needless to say är det här ju de vanliga egenskaperna som höjer kvinnor och mäns värde på äktenskapsmarknaden). Utan att säga nåt om kausaliteten konstaterar författarna att de som bildar nya relationer mår bättre än de som inte gör det.

Nyblivna änkor och änklingar ökar, inte helt förvånande, sin alkoholkonsumtion och röker mer än de gjorde innan dödsfallet. Att vara kvinna och/eller ung ökar risken för depressiva symtom (Zisook, Shuchter & Lyons, 1987).

Enligt en studie refererad i Beck & Rector (2003) så har över hälften av alla änkor och änklingar regelrätta hallucinationer av den döde; både visuella och auditiva. Trots att de vet att det är en hallucination så ägnar sig 10% till och med regelbundet åt konversationer med den döde! Allas vår Aaron B. betonar att detta inte hängde ihop med någon ökad psykisk sjuklighet.

Det är helt enkelt en jävla massa moraliserande kring det här med sorg. Jag tror vi kan konstatera att variationen i reaktioner är väldigt stor. Om närstående struntar i att ha en fet sorgkris, gifter om sig efter ett halvår eller väljer att småprata med sina egna hallisar, ja det ska man helt enkelt inte lägga sig i.

Beck, A.T. & Rector, N.T. (2003) "A cognitive model of hallucinations". Cognitive Therapy and Research, 27(1), 19-52.

Schneider et al (1996) "Dating and remarriage over the first two years of widowhood". Annnual Clinical Psychiatry, 8(2).51-57.

Zisook, Shuchter & Lyons (1987): "Predictors of psychological reactions during the early stages of widowhood". Psychiatric Clincical journal of North America. 10(3), 355-368.

Sorgearbete

Det tycks vara en vanlig uppfattning att sorg är ett arbete som man måste ta sig igenom. Det är nåt suspekt eller patologiskt med någon som inte sörjer ”tillräckligt”. I standardverket "Psykiatri" av Jan-Otto Ottosson refereras en studie från 70-talet där man finner att änkors sorg en vecka efter mannen död är negativt korrelerat till deras sorg tre månader senare. Dvs, antingen sörjer man direkt och hårt, eller så blir det värre längre fram. Även anknytningsteorins fader John Bowlby har uttalat sig liknande. Det här låter ju fishy och PDT-igt, finns det verkligen något sådant som fördröjd sorg?

Sorgereaktioner för änkor och änklingar vid 6 och 18 månader efter partnerns död.Bonanno et al (2002) har i en longitudinell studie följt 205 änkor och änklingar från tiden innan partnerns dödsfall och 18 månader efter. Självskattade depressionssymtom (brief CES-D) användes för att gruppera individerna i olika grupper (se fig 1).

Endast 1% uppvisade fördröjd sorg. Nästan hälften av änkorna och änklingarna utvecklade faktiskt aldrig några depressionssymptom. Dessa personer sörjer säkert i nån bemärkelse, men mår aldrig så dåligt att det påverkar deras sömn eller aptit eller fick dem att känna sig trötta, ensamma eller glädjelösa. 11% hade däremot en övergående depressionsepisod och 16% fastnade i en kvardröjande depression. 10% (inte redovisade i diagrammet) var deprimerade innan dödsfallet och mådde bättre efter dödsfallet, säkerligen pga av partnerns utdragna sjukdom el dyl. 8% var deprimerade innan dödsfallet och fortsatte att vara det efteråt (inte i diagrammet). Inga mått på anknytningsstil eller kvalitén på relationen påverkade vilken reaktion en änka eller änkling fick.

Det kan invändas att studien använde för grova tidspunkter, och exempelvis missade sånt som hände innan 6 månader. Detta kan förstås inte uteslutas, men om fördröjda sorgereaktioner är kortare än 6 månader är det kanske ändå inget stort problem. Författarna påpekar också att medelåldern i denna studie var hög (72 år) och kanske inte går att generalisera till yngre änkor och änklingar.

Försök med psykoterapi för sörjande bör rikta in sig på dem som fastnar i en depression eller som var deprimerade innan. Försök med sorgebearbetningsterapi har annars till och med gjort de sörjande värre än en kontrollgrupp (Neimeier, 2000)! I vilket fall finns det skäl att slopa både idén om fördröjd sorg och spekulationer om patologiska anknytningsstilar utifrån någons sorgereaktion. Sorg är sorg och ibland också en vanlig depression.

Bonanno et al (2002) "Resilience to loss and chronic grief: A prospective study from preloss to 18-months postloss." Journal of Personality and Social Psychology. Vol. 83(5), 1150-1164.

Neimeier, R. A. (2000). "Searching for the meaning of meaning. Grief therapy and the process of reconstruction." Death Studies, 24, 541-558.

2008-11-28

"Dear friends from the Universe!

We are the children from the Earth planet, sending this Message to you. We want you to know, that you are not alone in the Universe. We offer to be your friends. The Galaxy, where you and we live, is our common Home. We named it the Milky Way. The Earth planet is moving around the star named Sun. The planet itself is covered by ocean and land. There are many creatures living our planet; but only people have created a technological civilization. We live in families: parents and children. Children like to play. We would like to show you our games, drawings, music. The duration of our life is about 80 years. While writing this Message, we are from 13 to 18 years old. So, we hope to receive your answer. People have many cultures, languages and religions. People have reached the technical progress, but scientists have also invented horrible weapons, which may destroy the life on our Earth. Our planet is very beautiful, but it is ill. Our problems are wars, ecology, exhaustion of natural resources. But we hope we shall overcome these problems and all people on Earth will be happy! We would like about you! Please, reply. We would be very glad. We wish you peace and love. The children from the Earth, August-September, 2001."

Det här meddelandet tillsammans med ett antal bilder skickades år 2001 från Evpatoria Deep Space Center i Ukraina mot ett antal stjärnor på norra stjärnhimlen. Den första stjärnan som tar emot signalen är 47UMa i Stora Björn, detta sker år 2047. Texten är formulerad av ett gäng ryska tonåringar, vilket förstås förklarar alla punctuation errors och babelfish-engelskan. Dessvärre kräver ju meddelandet att utomjordingarna också har tillgång till en eng/rus-till-utomjordiska-ordbok.

Nåja, inte som att de skulle ha nåt bra svar på "we would like about you!" ändå. Se hela den här pårökta grejen här!

2008-11-22

Psilocybin

Det finns olika sätt att knarka sig till lycka. Till de socialt accepterade hör förstås SSRI. Till de mindre accepterade hör hallucinogenen psilocybin, den aktiva substansen i s.k. "magic mushrooms". Jag har alltid föreställt mig att folk som knarkar på svamp antingen är antroposofer eller fattiga rejvare. Men så hittar jag av en slump följande artikel, skräpandes i lunchrummet på jobbet:

Griffiths et al (2006). har låtit 36 medelålders män och kvinnor ta doser av antingen psilocybin eller metylfenidat. Det sistnämnda ges för att fungera som en aktiv placebo, alltså kontrollera för förväntanseffekter. Jämfört med kontrollgruppen så uppvisar psilocybingruppen allsköns symptom: de gäspar, skrattar, gråter, skriker och fånler. Men detta är förstås inte studiens stora fynd. Det intressanta är vad psilocybingruppen säger vid en uppföljningsintervju 14 månader senare, publicerad i senaste numret av Psychopharmacology:

oh yes, delfiner.64 % av deltagarna säger att upplevelsen förbättrade deras liv avsevärt vad gäller välmående och hur nöjda de är med sina liv, 58% säger att upplevelsen var en av deras fem viktigaste upplevelser någonsin! Författarna lyckades inte upptäcka några prediktorer för vilka som åtnjöt mest nytta av experimentet, även om de påpekar att experimentgruppen på det hela taget var signifikant öppensinnad, extrovert och spirituell. I artikeln är man dock tydlig med att varna för alltför långtgående slutsatser av fynden: att ta psilocybin har tidigare dokumenterats innebära risker som panikattacker, förvärrande av psykiatrisk sjukdom, permanenta perceptuella förändringar samt förstås missbruk.

Det är förresten oundvikligt att i det här sammanhanget nämna John C Lilly. Den här verkligt knasige psykoanalytikern var tillsammans med Timothy Leary en av de första att göra akademiska studier på hallucinogena droger. Mest gick studierna ut på att Lilly själv trippade på LSD under olika betingelser, exempelvis i en sensory deprivation tank eller i en bassäng med ett gäng delfiner. Lilly fick otroliga insikter om universum, bland annat förutsade han hela matrix-manuset och fick kontakt med utomjordingar (Asplund, 1987).

Griffiths, R. R.; Richards, W. A.; McCann, U.; Jesse, R. "Psilocybin can occasion mystical-type experiences having substantial and sustained personal meaning and spiritual significance." Psychopharmacology. Vol 187(3), Aug 2006, pp. 268-283.

Griffiths, R. R.; Richards, W. A.; Johnson, M. W.; McCann, U. D.; Jesse, R.: "Mystical-type experiences occasioned by psilocybin mediate the attribution of personal meaning and spiritual significance 14 months later." Journal of Psychopharmacology. Vol 22(6), Aug 2008, pp. 621-63.

Asplund, Johan: "Det sociala livets elementära former". 1987. Göteborg: Korpen.

2008-11-20

vem är Hillevi Handa?

Hillevi HandaOm man har en sån här tracker på sin sida så vet man vilka som länkar till en. För det mesta är det inga överraskningar, typ PA och Olle. Men sen är det också nån kvinna i typ Borås, Liza i borlänge och nån Hillevi Handa? Så, Hillevi Handa (om det är ditt riktiga namn): du är säkert en fin tjej och allt det där. Men om sanningen ska fram så ger du mig rysningar. Ge dig åtminstone till känna!

I övrigt kommer folk till den här bloggen genom att söka på "knäppa upp bh". Det är onekligen huvudet rakt på den gymnasialt grabbiga spiken.

här kommer de igen... rysningarna... humpfr.

2008-11-18

Hjärnor: stor=smart

Det är egentligen ett rätt rimligt påstående. Vi vet att det finns ett starkt samband mellan hur stor hjärna en djurart har och hur intelligent vi bedömer den att vara. Så borde inte detta samband fungera även inom människorasen? Idén är ju också sisådär tvåhundra år och är bakgrunden till allt det här vägandet av olika geniers hjärnor (Einsteins vägde exempelvis så lite som 1230 gram, enligt Lauren Slater).

I en metastudie på 37 publicerade artiklar finner McDaniel (2005) att ”it is clear that brain volume is positively correlated with intelligence”. Korrelationen mellan hjärnans storlek och IQ är så mycket som 0,33!

Studierna är gjorda med MR-teknik och undersöker alltså hjärnor inuti levande skallar. Men även om man mäter skallmått (som på det gamla goda 30-talet), så menar McDaniel att korrelationen ändå blir så hög som 0,19. IQ har i dessa studier oftast uppmäts med testet Ravens matriser. De grupper man har undersökt har oftast varit kontrollgrupp för någon annan studie. Detta djupt problematiskt.

Det finns anledning att misstänka de publicerade artiklarna för s.k. publication bias. Detta skulle i detta fall innebära att forskare som studerar nånting helt annat än kopplingen mellan hjärnstorlek och IQ i denna studie använder en kontrollgrupp. I förbifarten eller som en del i denna studie låter man kontrollgruppen testas med Ravens matriser, snabbt och gratis. Nån gång ibland råkar nån göra en korrelation på kontrollgruppen och finner någon gång ibland sambandet storlek-IQ. Forskare är inte dummare än att de då publicerar detta fynd och bättrar på sin CV.

Är ni med? Bara i de fall då man hittar detta samband blir det publicerat. I alla de tusentals studier då sambandet inte finns så nöjer sig forskarna med sin orginalstudie och publicerar inget på kontrollgruppen. En metastudie som McDaniels rafsar senare ihop alla dessa slumpfynd. Nämnas bör ju förresten att en del av studierna i metastudien inte finner nåt samband, forskare publicerar ju även icke-fynd ibland.

Publication bias är en möjlig förklaring. En annan förklaring är förstås att metastudien faktiskt säger nåt om verkligheten. Bara för att det är obekvämt behöver det ju inte vara lögn, så att säga.

McDaniel, M. A. (2005) ”Big-brained people are smarter”. Intelligence, 33, 337-346.

2008-11-16

Rött är sexigt

Man kan tänka sig två anledningar till att så är fallet: 1. Vi lever i ett samhälle där färgen rött och sexrelaterade stimuli uppträder tillsammans: vi har alla en betingning av rött till sex. 2. En medfödd koppling rött-sex. Hos primater är det legio att honor använder färgen rött som signal för ägglossning, exempelvis kring genitalier eller ansikte.

Scarlet! I rest my case.I senaste numret av Journal of Personality and Social Psychology presenteras en serie experiment med syfte att undersöka hur färgen rött påverkar en kvinnas attraktionskraft. Författarna undersöker hur heterosexuella män och kvinnor skattar en kvinnas attraktivitet på en skala 1-9. Fotot på kvinnan är tryckt antingen med vit eller röd bakgrund.

Resultaten: män uppfattar kvinnan som mer attraktiv när fotot presenteras mot röd bakgrund (på skalan 1-9 är skillnaden ett helt steg!). Kvinnorna i studien påverkas emellertid inte. Vare sig färgerna grön eller blå har samma effekt på skattningarna. När männen ombeds gissa kvinnans intelligens eller "likeability" så finner man att dessa däremot inte påverkas av färgen röd, det är bara skattningar av sexuell attraktion som påverkas. Man kan också notera att männen inte var medvetna om att deras skattning påverkades av färgsättningen.

Elliot & Niesta konstaterar att fynden är "valuable information for both men and women in the mating game".

Elliot, A. J. & Niesta, D. "Romantic Red: Red Enhances Men's Attraction to Women" Journal of Personality and Social Psychology, 2008, Vol. 95, No. 5, p 1150-1164.

2008-11-15

Linnéa

”Det är inte herdar, den heter joyeux des flutes. Passande väl?” Flöjtisten själv pratar om draperiet i fotändan av sin säng, och sen om när hon mötte Salem Al Fakir i en loge på grönan i lördags. Hon berättar att de satt och rökte i en berså, och om hans byxor och om sitt gymnasium där det gick nån kille med bara ett halvt hjärta. Men sen somnar hon helt plötsligt och spretar över hela sängen och mig medan jag dricker upp hennes riesling och tittar på herdarna på draperiet. Det rullar ekivoka cornelislåtar på linneas ipod, och sen abbey road. Det är en sån fin morgon i augusti, och ett sånt fint rum hon har ordnat. Jag hade ett foto av det där tyget på min mobil. Vet inte om det var den mobilen som sedan blev stulen när jag var upptagen av annat och inte märkte när det hände. Eller så var det den som jag råkade ge bort till nån.

Det var de här dagarna utspridda över en hel sommar. Och linnéa och jag, utspridda på en hel del annat och inte alls så närvarande som hon gärna låtsades att vi var. Men vi satte oss ner på den vita parketten och sa: ”du och jag är bara yta med varandra”. Jag fick veta hennes största fasa. Hon fick höra när jag spelade gitarr. Hon sa att jag är nonchalant och jag sa att hon skryter för mycket (det där sista är verkligen sant, men å andra sidan är hon den bästa på komplimanger jag nånsin träffat). Men linnéa log helt enkelt och jag minns att jag tänkte: ”så här ser Lydia Stille ut”. Det var nåt slags raggningsskämt som vi hade, som ingen av oss förstod. Jag sa att hon klär sig excentriskt, sen fick hon mig att köpa en ny garderob.

Och allting löste sig förstås till det bästa, den här tjejen är i en bana betydligt brantare i sin stigning än nån av oss andra. One two three four five six seven, all good children goes to heaven.

2008-11-10

Privat lyckoforskning

Lars lycka 2007När jag gick i egenterapi så övertygade min terapeut mig om att börja skriva dagbok. I marginalen markerade jag hur bra dagen hade varit, 0-10. Diagrammet ovan visar mitt humör under 2007 och lite -08, utsmetat med ett slags glidande medelvärde. Sju är typ en normalnivå, därav markeringen. Noggrannare analys av data ger att jag var gladast på onsdagar (7,22 i snitt), och minst glad på söndagar (7,07).

Det här är i särklass det mest egocentriska som den här bloggen nånsin fått stå ut med. Det sållar tyvärr K&S till den där sortens blogg som Liza snäser att de skriver om vad man åt till frukost. Men jag tyckte det var viktigt att dementera ryktena om att jag skulle vara manodepressiv. Det är ju jag som försökt sprida ut dem, liksom, så då är det ju jag som får ta tillbaks dem igen.

Frågor på det?

2008-11-02

How do you kiss a girl?

Kvalitén på lektyren vid min säng når nya höjder. Låt mig citera från Neil Strauss' The Game: "There was still a nice guy lurking in my head that I had to get rid of."

Det är precis som exponering vid en fobibehandling: steg för steg nöta bort min skam över att vara man. Ignore this terrible drug.

2008-10-27

Kåta humlor

Sensationspsykologin fortsätter! Denna gång på allmän begäran (läs: Karin Wrangsells).

Samband sexuell attraktion till män och kvinnor, för gruppen kvinnor.Det finns en del fördomar om bisexuella. Vissa av dem är sanna, vissa av dem är halvsanna (och i konsekvensens namn: vissa av dem är väl osanna också). En sådan fördom är att bisexuella är översexuella. Detta är en halvsanning i den bemärkelsen att det bara är sant om bisexuella som är kvinnor.

I en stor enkätstudie med 1735 svarande undersöker sexologen Richard Lippa (2006) sambandet mellan det nebulösa måttet "sexdrift" och hur denna riktar sig mot antingen kvinnor eller män. Han får alltså följande fynd: desto kåtare en man är, desto mer inriktad på antingen män eller kvinnor är han. Dess kåtare en kvinna är, dess större är sannolikheten att hon tänder på både män och kvinnor! Detta illustreras en aning förvirrat i figur 1 och 2, där attraktion till kvinnor och män plottats mot varandra (en blick på diagrammen visar ju att det inte är några klockrena samband vi pratar om, men ändå).

Samband sexuell attraktion till män och kvinnor, för gruppen män.I en uppföljande studie (2007) får Lippa emellertid inte riktigt samma resultat när han utvidgar de undersökta från de i psykologisammanhang så vanliga undergratuates. Han finner då samma mönster som tidigare hos männen, men då också detta mönster hos lesbiska. Det vill säga: ju kåtare en flata är - ju mer flata är hon. Men för heterosexuella och bisexuella är svarsmönstret nästan identiskt, det vill säga bara ett svagt samband mellan kåthet på män och på kvinnor.

Så det här med de översexuella humlorna är kanske snararast en kvartssanning.

Lippa, R. A.: "Is High Sex Drive Associated With Increased Sexual Attraction to Both Sexes?" Psychological Science, 2006, 17, 46-52.

Lippa, R. A.: "The relation between sex drive and sexual attraction to men and women". Archives of Sexual Behavior. 2007, 36, 209-222.

2008-10-16

Thomas

Var börjar jag berättelsen om min polisongprydde hjälte från midsommarkransen? Kanske på den tiden när Thomas bara var en mytomspunnen ung bög, höljd i mystik. Han brukade komma över och titta på collegefilmer när jag just flyttat hit. Anekdoterna om honom var idel sex och pop och knark (i den ordningen). Eller börjar man hellre nu nyligen när vi satt inklämda i baksätet på en liten folka full med kuddar och bråkade om teater och statligt stöd. Den här diskussionen har vi ständigt och jämt. Flatorna i framsätet var bortglömda sen länge! Tösen till vänster är förstås Greta Garbo.Vi drällde ut ben för ben på mosebacke och fortsatte skrika om dramatens existensberättigande. När vi inte bråkar om dramaten bråkar vi om huruvida solen finns, egentligen. I dramatendiskussionen känner sig Thomas personligt förolämpad, säger han. Han blir putt, som en besviken lärare. Med sina sorgsna spräckliga fascinerade ögon blänger han ut över baren på mosebacke. Tänk dig en romankaraktär som blänger ut över sidorna i sin egen bok.

Det som gör honom så engagerad i dramatenfrågan är hans intresse för allting. I ett annat baksäte på vägen till fårö i somras klämdes Thomas och Karin in och klickade klaffade igång direkt! De skrålade skrek i munnen på varandra, han försökte förklara nåt om att all bra dansmusik handlar helt om basen. Han ville visa och klängde runt i bilen och försökte få på eller av basen i stereon. Vår lifterska stirrade skräckslagen på oss: (tänk Tobey McGuire i fear & loathing). Thomas lutar sig över hennes stol och mumlar nåt om formen på hennes skalle. Nånstans här börjar han prata om metonymier igen. Karin och Thomas dräller ur den här bilen också, Thomas spritter till och gör sin sprattelgubbedans över livets trottoarer.

2008-10-13

Vissa terapeuter är gladare än andra

Det har ju varit snack på sistone om den där metastudien om evidens för långtids-psykoanalys. För att ge PDT'arna ännu mer vatten på sin kvarn kan man också fundera över följande studie:

Freud var som bekant än glad jävel.Topolinski & Hertel (2007) har gjort en enkätundersökning på 184 tyska psykoterapeuter och frågat dem om terapiinriktning och hur nöjda de är med sitt jobb. De har dessutom bett dem fylla i personlighetsformulär. Författarna finner att det viktigaste för att vara nöjd med sitt jobb som terapeut är att ens personlighet är kongruent med ens terapiinriktning. Terapeuter som beskriver sig som mer "intuitive" (typ humaniorainriktade) blir nöjda om de jobbar med psykodynamisk terapi, medan terapeuter som är "sensing" (typ naturvetenskapliga) är nöjda som beteendeterapeuter. Men när man kontrollerar för denna personlighet-terapiform-match så kvarstår ytterligare än variabel som viktig: Terapeuter som jobbar med psykodynamisk terapi är mer nöjda med sitt jobb än KBT-terapeuter! (Ytterligare ett fynd är att terapeuter med eget företag är mer nöjda än dem som är anställda på psykiatriska kliniker, inte helt oväntat kanske.)

Burrhus F Skinner anstränger sig sitt bästa.Även tidigare studier har funnit att psykoanalytiker är mer nöjda med sina jobb än terapeuter med andra inriktningar (Reimer, Jurkat & Raskin, 2005). Vare sig Topolinski & Hertel eller Reimer et al vågar sig på några spekulativa förklaringar till detta. Men jag nämnde det här för Josefin som skrattade och sa: Alla vill såklart ha ett jobb där man får pröjs för att bara humma.

Reimer, C.; Jurkat, H. B.; Raskin, K.; "Lebensqualität von ärztlichen und psychologischen Psychotherapeuten. Eine Vergleichsuntersuchung." Psychotherapeut. Vol 50(2), 2005, 107-114

Topolinski, S. & Hertel, G.; "Role of personality in psychotherapists' careers" Psychotherapy Research, 17(3), 2007, 365-375.

2008-10-11

Helen

Få orkar dansa som Helen särskilt länge. Jag pressar mig ut ur den fullpackade lilla lokalen och in i augustimörkret med ursäkten att pissa. Där möter jag två tyskor. Den ena pekar tillbaks mot krogen och säger ”Hey, is she your friend? She’s crazy!” Jag är egentligen för full för engelska men nickar: ”Crazy. And yes, she’s my friend.” Allting faller isär omkring oss: Helen stjäl champagne ur nån glidares flaskor, hon dansar barfota över glaskrossgolvet, hon skriker alla låttexterna för högt. Ingen låtsas om det men alla på hela dansgolvet är medvetna om allt den tokiga tösen gör. Helt plötsligt fryser hon mitt i en rörelse: hela hennes livstragedi slår ner på henne i ett ögonblick av klarhet. Hon börjar storgråta mitt på dansgolvet och vi famlar oss över skärgårdsklipporna hem till båten.

Sköna HelenaJag tog med henne till medelhavsmuseet för att visa henne hur grekisk hon ser ut. Det är nånting med hennes mörka lockar (hon ser ut som en jävla docka), men också näsan och det mörka under hennes ögon som hon ibland försöker sminka bort. Helen har ett sånt utseende att det inte går att veta om hon är vacker som en gryning eller bara weird som en biroll i en gothfilm. Men de grekiska statyerna är inte hälften så intressanta som kattmumierna i källaren, det hela slutar med att jag dricker kaffe medan hon tecknar mumierummet i sitt skissblock. Hon röker sönder sin kropp mellan yogasessionerna. Hon snäser av servitriserna. Hon pratar som en bäbis. Hon åkallar tusen skepp med sin skönhet.

2008-10-06

ägglossning - inkomst

Kungen & Silvias serie om sensationsforskning fortsätter! Den här gången: sex!

Det är en populär uppfattning att människan är ett djur som har frikopplat sin sexualitet från reproduktionens kladdiga bojor. Det är vi och delfinerna som har sex för skojs skull osv. En synnerligen rolig studie från 2007 talar emot den här idén:

Miller, Tybur och Jordan lät lapdance-tjejer på ett antal fishy dansinrättningar notera sin menstruationscykel och samtidigt hur mycket de fick i dricks av sina kunder. Diagrammet nedan visar att perioden innan ägglossning (dag 9-15) dubblas dricksen! I studien ingår också kvinnor som knaprar p-piller, och för dem är effekten samma men betydligt svagare.
Dricksen för lapdance-tjejerna varierar över menstruationscykeln
Miller et al vill dra följande slutsats: medelst någon okänd mekanism blir kvinnorna mer sexuellt attraktiva när de har ägglossning. Antingen "läcker" kvinnorna information om sin menstruationscykel, eller också sänds denna information. Det sistnämnda alternativet är roligast. Man kan tänka sig att evolutionen har selekterat fram kvinnor som liksom med "conspirational whispers" talar om för hög-kvalitets hannar att de har ägglossning, samtidigt som de döljer denna information för sin stadiga partner. Kvinnor som lyckas med detta kan bibehålla monogama förhållanden med en lojal hanne, men fortfarande försöka maximera den genetiska kvalitén på sin avkommas fäder. Ska man ta risken att vara otrogen ska man åtminstone bara vara det där man faktiskt kan bli på smällen, så att säga. Det finns sen tidigare stöd för att kvinnor upplever oproportionellt ökat sexuellt intresse för andra män än sin partner under just ägglossningen (en förvisso inte så snygg studie: Gangestad et al, 2002).

Den här sortens "revealed preferences" studier är satans stiliga. Man bara önskar att det var man själv som kommit på den först...

Gangestad S.W., Thornhill R., Garver C.E.; "Changes in women's sexual interests and their partners' mate-retention tactics across the menstrual cycle: evidence for shifting conflicts of interest." Proc Biol Sci. 2002, 269(1494), 975-82.

Miller, G., Tybur, J. M, Jordan, B. D.; "Ovalutory cycle effects on tip earnings by lap dancers: economic evidence for human estrus?" Evolution and Human Behavior 28, 2007, 375-381.

2008-10-04

anorexia - intelligens

Den här hösten har Kattis börjat på Handelshögskolan. Trots att hon är härdad genom sin skolgång på olika fancy innerstadsskolor så blev hon nu chockad. Handels är tydligen smockfullt av högpresterande och perfektionistiska töser, blonda needless to say (låtom oss motstå frestelsen att vidare ventilera våra gemensamma fördomar om de här flickorna), och framförallt patologiskt smala. Kattis slängde ur sig följande hypotes: intelligenta människor är smalare än andra. Den självkontroll som ger en sådana toppbetyg som krävs för Handels kommer också göra att man blir bättre på att kontrollera sitt ätande, helt enkelt. Detta var ett för intressant påstående för att passera okontrollerat:

Det finns faktiskt visst stöd för att tex personer med anorexia har högre IQ än normen (Blanz et al, 1997), men å andra sidan finns det också studier som visar att ätstörningar som anorexia och bulimi är associerat till allmänt försämrade kognitiva förmågor (Lena et al, 2004). Slutligen: det är sedan länge känt att det finns ett samband mellan IQ i barndomen och övervikt, men detta samband försvinner om man kontrollerar statistiskt för utbildning (läs: klasstillhörighet) (Lawlor et al, 2006).

Alltså: 2-1 till att det inte finns nåt samband mellan patologisk undervikt och intelligens/självkontroll. Det är nog snarare uppväxten i Djursholm som är förklaringen. Nämen, det är var ju också ett jävla cp blogginlägg.

Blanz, B. J.; Detzner, U.; Lay, B.; Rose, F.; Schmidt, M. H.: "The intellectual functioning of adolescents with anorexia nervosa and bulimia nervosa." European Child & Adolescent Psychiatry. Vol 6(3), 1997, 129-135

Lawlor, D. A.; Clark, H.; Smith, G. D.; Leon, D. A.: "Childhood intelligence, educational attainment and adult body mass index." International Journal of Obesity. Vol 30(12), 2006, 1758-1765

Lena, S. M.; Fiocco, A. J.; Leyenaar, K.: "The role of cognitive deficits in the development of eating disorders." Neuropsychology Review. Vol 14(2), 2004, 99-113

2008-09-24

antipsykiatrin

Sommaren 1972 knallade psykologen David Rosenhan in på ett mentalsjukhus i Kalifornien och sa att han var galen. Tillsammans med fem andra pseudopatienter på andra sjukhus blev han inlagd på sjukhusets psykosavdelning efter att ha fejkat hörselhallucinationer vid intagningsintervjun. Efter inskrivningen slutade alla pseudopatienterna omedelbart spela symptom och började istället som normalt friska jobba på att få bli utsläppta igen. Det tog dem i snitt 19 dagar att bli utsläppta, och i ett fall 52 dagar! En av deltagarna, en psykologstudent, erkände tillslut att han ljugit vid intagningen som en del av ett experiment, vilket förstås togs som ännu ett symptom på hans psykos. Pseudopatienternas ständiga skrivande (de tog anteckningar och förde statistik på det som de såg) skrevs upp i deras journalen som patologiskt "dagboksbeteende". När väl diagnosen schizofreni hade stämplats på dem så kunde vilket beteende som helst användas som stöd för diagnosen. Trots diagnosen fick emellertid patienterna föga behandling utöver medicinering. I snitt hade pseudopatienterna 6,8 minuter behandlingskontakt per dag under sin tid på avdelningarna! Trots att de betedde sig ordnat och "friskt" så visade det sig omöjligt att inleda konversationer med de läkare, psykologer och mentalskötare som fanns på avdelningarna. Pseudopatienterna behandlades som vanliga patienter, som pestsmittade. De enda som märkte att pseudopatienterna var friska var de andra patienterna, som ofta uttryckte misstankar om deltagarnas "äkthet". Experimentet publicerades i Science 1974 under titeln "On Being Sane in Insane Places".

All klinisk psykologi, och ännu tydligare all psykiatri, pysslar med psykisk sjukdom. Hur begreppet psykisk sjukdom ska förstås, och hur det eventuellt ska formellt definieras, är mycket oklart. Det finns anledning att vara kritisk mot hur psykiatriska diagnoser (förlängningen av sjukdomsidén) används. Men mer om detta senare. Grejen är att kritik mot psykiatrin är en gammal historia.

Antipsykiatri är samlingsnamnet för de rörelser och teorier som med början på 60-talet utgjorde den hitintills mest högljudda kritiken mot den medicinska psykiatrin. Efter 70-talet förlorade de antipsykiatriska idéerna en hel del charm, även om jag som socionomunge på 80-talet fortfarande snappade upp en del om Laing och Szasz.

Antipsykiatrin var en mycket heterogen samling aktivister och teoretiker som enades bara av sin gemensamma fiende. En intressant men något nedlåtande artikel av Berlim, Fleck & Shorter (är de dvärgar? de har dvärgnamn!) gör ett bra försök att hitta de grundläggande idéerna bakom rörelsen. De menar att de antipsykiatriska strömningarna inte var en effekt av ny empiri inom området, utan helt enkelt följde med 60-talets allmänna stämning av auktoritetsmisstro och revolutionsromantik. Men kritiken var förstås inte bara känslomässig, och utifrån Berlim et al's artikel ska jag försöka bena upp argumenten och hur de togs emot av det medicinska etablissemanget:

Kritiken:
1. Övergrepp på friheten: Amerikanen Szasz uttryckte tydligast det som så många upprördes över att psykiatrin gör: tvångsvårdar människor. I klassisk liberal anda menar Szasz att allt frihetsberövande är intrinsikalt fel, inklusive att hindra patienter från att begå självmord. Här måste man poängtera att den här kritiken alltså gäller oberoende av frihetsberövandets eventuella bra konsekvenser. Man anar att kritikerna egentligen menar att psykiatrin och dess representanter utövar makt för maktens egen skull. Denna kritik, menar Berlim et al, fick visst genomslag.

2. Labeling-teorin: En fortfarande vanlig kritik mot psykiatriska diagnoser är att de "bara" är formaliseringar av samhällets förkastande av vissa beteenden. Sociologen Scheff var den främste teoretikern bakom denna idé. En schizofren persons beteenden med hallucinationer eller en autistisk persons ritualer är som vilka beteenden som helst, men som samhället inte kan acceptera. Psykiatrin ses på detta sätt som en sorts uppfostransinstitution eller en förlängning av polisväsendendet (OBS: Foucault??) Labelingteorin var aldrig en del av den akademiska antipsykiatrin och även om den fortfarande lever kvar som kritik har den föga påverkat psykiatrin idag.

3. Det galna samhället: Skotten Laing var den i Sverige mest berömde kritikern mot psykiatrin. Mest fokuserad på kritik av diagnosen schizofreni, men också generellt mot diagnosticering, lanserade han diagnosen "psykiatrosis" (psykiatrikernas överdrivna diagnosticeringsbeteende). Laing menade att det var samhället som var galet, och den schizofrena uppvisade den friska reaktionen på ett sådant samhälle och framförallt på den "sjukes" familj. Den teoretiska grunden för idén är systemteori och Bateson & Watzlawick's flummiga teorier om dubbelbindning. Denna syn på schizofreni finns idag bara kvar hos övervintrade 70-talssocionomer.

4. Oklara begrepp: Psykiatrin har alltid lidit av en oklar begreppsapparat, vilket är något oundvikligt för ett ämne som till stor del beskriver andra människors subjektiva upplevelser. Det var, och är, ett stort problem att samma patient kunde få helt olika diagnoser och helt olika behandling beroende på vem som gjorde utredningen. Rosenhans experiment visar delvis på just detta. Antipsykiatrin var inte sen med att kritisera metodologiska problem med diagnosticering och val av behandling, och den radikala förbättringen 1974-1980 av det diagnostiska systemet DSM kan ses som ett svar på denna kritik.

5. Kvalitén på vården: Sociologen Goffman, ständigt kritisk mot det kapitalistiska samhället och västvärlden i allmänhet, var den som kom med den i slutändan mest inflytelserika kritiken mot psykiatrin. Han redogjorde i sin bok Asylums för hur övermåttan gräsligt livet var för de inspärrade på mentalsjukhusen. Man kan säga att det var som upptakten till Gökboet. Den här kritiken fick som sagt stort genomslag i media och påverkade psykiatrin ordentligt. I Sverige och i resten av västvärlden kunde sedan politiker under 80- och 90-talen använda den här bilden av mentalsjukhusen som en ursäkta när de stora institutionerna stängdes ner av ekonomiska skäl.

Denna kritik bör kanske också helt hastigt bemötas (även om det här inlägget sedan länge överskridit smärtgränsen för vad en blogg kan ta). #1 är ett värdeomdöme, och ett som jag inte omfattar. #2 är en empirisk fråga, och tycks inte vara ett särskilt stort problem. Diagnoserna stigmatiska effekter vägs förhoppningsvis upp av att psykiatrin faktiskt försöker hjälpa sina patienter. Labelingteorins kritik att mentalpatienter bara beter sig ovanligt är egentligen inte en kritik, det tycks tvärtom uppenbart. Det förändrar ju inte att vi vill hindra dem från att bete sig som de gör! #3, att schizofrena personer lever ut sin familjs konflikter får väl anses uteslutetet idag. Att de lider av en "political dialectical inability", så som den italienska marxisten Basaglia uttryckte det känns inte värst konstruktivt. #4 är fortfarande ett problem, och även om inte i omfattning så i vilket fall i princip samma som det var på 70-talet (mer om detta senare). #5 var uppenbarligen sant, men är någorlunda förbättrat sen dess.

Berlim, M. T., Fleck, M. P. A. & Shorter, E. (2003): "Notes on antipsychiatry", European Archives of Psychiatry & Clinical Neuroscience #253:61-67.

2008-09-23

Aron

Vi har bestämt träff i björns trädgård. Vi går till August och vi blir fulla! Aron planerar en väldig resa genom Tyskland och Frankrike och danmark och Holland i sommar, men vi har ingen bil och ingen som har körkort. Han har två tyska ordböcker och slår upp ord hela tiden för han har plötsligt bestämt sig för att lära sig prata tyska. För en månad sen var det esperanto. Förr när Aron bodde i Kärrtorp med en städfascistbuddhist så satt han flera dar i rad och tränade på att rita cirklar på frihand, den här sortens autodidaktprojekt har han ständigt. Under bordet ligger två instrumentlådor. Det går aldrig att veta vilka instrument han har med sig, det är alltid något nytt av den här sortens autodidaktprojekt. Aron pendlar snabbt mellan hängivenhet och apati. Ögonen blixtrar och svett tränger ut på pannan, han blir alldeles röd! (Det här är när vi pratar om waldorf-pedagogik.) Men i nästa stund sitter han och lyssnar inte längre men låtsas, på nåt jag berättar: han tittar ner i ölen, hans tunga sticker ut en millimeter mellan hans läppar (Det här händer när han glömmer att dra in den). Hans blonda kalufs drar åt alla håll och gör honom till nåt slags monstruöst förväxt skolpojke. En skolpojke med egen skolplan.

2008-09-19



Harry Harlow verkar ha hittat ett recept för att avla fram autistiska psykopat-apor - ett stycke mamma av ståltråd (till vänster på bilden), ett stycke mamma av filtmaterial (till höger på bilden); und keine Banane. Plåtmamma förser apungen (den söta lilla tufsen på bilden) med mat; filtmamman förser apungen med en mjuk famn och värme. Söta apan skuttar över till plåtmamma, äter lite och skuttar sen tillbaka till mjuka, gosiga mammas famn. Hon är gjord av filt och alldeles varm. I vissa fall börjar mjuka, gosiga mamma spruta kallt vatten, ge elstötar och sticka knivar i söta apan, men söta apan linkar troget tillbaka igen - inte till den hand som föder honom, utan till den som biter honom.

När söta apan sedermera växer upp utvecklar han autism och antisocial störning; vissa psykotiska inslag. Han skrattar galet. Han vaggar fram och tillbaka. Han biter av sig händerna. Totalt oförmögen att framgångsrikt interagera med andra apor (i alla rimliga bemärkelser av ordet "framgångsrikt"). Såren på kroppen varar för evigt, läker aldrig.

Det är alltså bakgrunden. Givet att Harlow inte kategoriskt valde ut apor med taskiga biologiska förutsättningar och allmänt trasiga DNA-stegar, så verkar ju autism hos apor vara väldigt starkt betingat av miljöfaktorer. När man pratar om autism hos människor verkar det istället som att det har en stark genetisk koppling. Men om man nu får extrapolera från apor till människor, och det får man, pekar då inte Harlows resultat på motsatsen - att autism faktiskt har väldigt mycket att göra med hur anknytningen går till; att de tidiga åren har en avgörande betydelse för vad som komma skall? I förlängningen betyder det naturligtvis att man kan förklara barns autism, inte nödvändigtvis i termer av biologisk determinism som avgör hur neuroner fyrar och vissa medfödda aktiveringsmönster som inte riktigt ser som hos andra barn, utan i termer av hur pass väl relationen mellan mor och barn har fungerat - vilket givetvis också påverkar hjärnans utveckling.

Dagens måtto tycks vara att till varje pris inte skuldbelägga föräldrarna för att deras barn föds defekta, för mammorna har minsann lidit tillräckligt mycket genom historien - psykodynamikerna ville ju för fan förlägga roten till all ondska i barndomen! Då blev helt plötsligt alla problem en människa nånsin kunde ha mammas fel och det förstår ju vem som helst att det måste vara nedslående för mamma att få höra det. Mycket mindre ansvar för sunkiga morsor om deras defekta barn är störda till följd av genetik och/eller hjärnstruktur än att de skulle vara taskigt vaggade. "Dessvärre har ditt barn diagnosticerats med autism, men oroa dig inte - det är inte ditt fel! Det är hans hjärna som ställer till det; det har inget att göra med att du har varit en dålig förälder (vilket du iochförsig må ha varit, men hans autism beror då hur som helst inte på det)."

Hur vore det om vi istället för att försöka bortförklara våra, eller våra barns, misslyckanden genom att förlägga orsaken till dem någonstans där de är bortom vår makt att påverka - som t ex i barnets hjärna, eller i generna - istället tänkte att allt djävulskap i hela jävla världen är ditt fel! Klart som fan att dålig anknytning och emotionellt handikappade föräldrar också syns på fMRI-bilder och PET. Om vi kan hålla Harlow ansvarig för att hans apor blev störda, till följd av taskig anknytning till filtmamma, så ligger det inte allt för långt bort att förklara mänsklig autism med samma mynt.

Men varför blev aporna störda? Var det för att de fick en ambivalent/schizoid anknytning när de hade två mammor som tillfredsställde olika behov? Är det nödvändigt att få både mat och tröst från en och samma mamma? Löper då barn som har en Iron Maiden-morsa (bidrar med mat, men emotionellt frånvarande) och en Terrycloth-farsa (ingen mat, emotionellt närvarande och mycket närhet) större risk att utveckla autism och antisociala störningar än, säg, barn till ensamstående mödrar där de åtminstone får allt från samma mamma?

2008-09-15

Johanna

Man kan lätt tro att Johanna är en hård person. Det är alltför uppenbart att likna henne vid Lilla My, vi kan istället säga Enid från Ghost World. Det är egentligen bara för att hon och Agnes Gotby brukade vara precis som Enid och den där tjejen som Scarlett Johansen spelar, det här var förresten typ fem år sen. Skit samma, vi tar nån av lirarna i Tortilla Flat istället.A gallon jug of wine Och med det menar jag inte att hon inte betalar sin hyra, bara att hon hänger runt och ingen förstår vad hon pysslar med. Hon går ner och upp, men det är ingen tvekan om att hon kommer fixa det i slutändan. Johanna är i vilket fall inte så jävla hård som man skulle kunna tro. Det tycks onekligen vara fullt sjå att vara Johanna och hanka fram hennes lilla maskin genom världen, och ändå har hon tid och ork för de mest otroliga uppoffringar. Jag ska inte gå in på dem här, men man kan säga att de går ut på att låna ut sin lägenhet till okända barnfamiljer i nöd. Och så det där med att hon gråter av lycka när hon ser vårsyrén.

Jag vill skriva att Johanna är den lillasyster jag aldrig fick. Det låter mer dramatiskt än vad det är och visar sig bara på två sätt: 1) När vi blir fulla bär jag runt på henne. 2) Jag tar mig rätten att godkänna vilka pojkslynglar hon hänger med. Och en tredje grej förresten: Johanna kan göra mig stolt. Jag kan inte släppa här med lägenheten och barnfamiljen.

2008-09-06

Hjalmar

Så gott som alltid när Hjalmar var hemma så stod han i köket och lagade lunchlåda eller middag. Båda dessa gastronomiska projekt utövades nattetid. Jag brukade komma hem och titta in i köket och så satt han och läste tidningen med den största hög med spaghetti på tallriken. Det tog honom två timmar per mål, lugnt och metodiskt och varannan en artikel och varannan ett lass med spaghetti och svampsås. Det var en syn! En dag kom jag in i köket och surade över att jag behövde skriva om ett dagarbete statistiktjosan, och jag berättade det här för Hjalmar och han skrockade och sa han skulle jobba elva dar i streck med bajstorkning ute i solna (han rörde ihop en lunchlåda vid spisen som kunde räcka i ett år). Efter den jobbvändan packade han ihop alla sina saker och försvann till sydamerika. Jag tänker mig honom bland de bruna hyddorna i en febervarm by, en flaska tequila i ena näven och en vansinnigt skrattande hora i den andra.

Det finns ett bra foto på honom. Det var den första dagen med fin försommarsol och han hade öppnat sitt fönster (det här var innan han stängde persiennerna för gott) och satt och läste fåtöljen. Sture Dahlström, Sarah Kane eller Céline. Det var innan han klippte sig, på kortet hänger hans skitiga hår ner över den illgröna solskärmen. Burriga polisonger som går långt ner och till och med under hakan. Bakom honom ser man fasaderna i kransen som en teaterkuliss. På fönsterbrädet ligger den stora betongstenen. Han tittar in i kameran utan att le, nyfiket.

En historia som fångar Hjalmar väldigt bra är den om Hjalmar och brandvarnaren med batteriet som tog slut. Den är alldeles för lång för att återberätta här, slutpoängen är i vilket fall att han glömmer brandvarnaren i ugnen och är en jävla slarver. Berättar man den anekdoten när Hjalmar är med så ler han bara hemlighetsfullt. Vad var det han knattrade in på sitt tangentbord alla de där nätterna när PA och jag satt med öl framför tvn?

2008-09-03

Per-Arvid

Jag mötte PA första gången på en anakronistisk demonstration mot kriget i Irak. Detta måste alltså ha varit någon gång 2004, på den tiden när kidsen fortfarande trodde att marscher utanför en amerikansk ambassad var något som påverkade världspolitiken. Det var också på den tiden som PA fortfarande knatade runt i Vasastan med sin Batmankeps. Nuförtiden knatar han runt i Kransen med fejkade tatueringar. Mer än knatar runt sitter han förstås vid frukostbordet med bar överkropp och läser. Han ropar ”genialiskt!” om nånting i påstan, kanske sig själv.

Vi diskuterar ganska ofta tidsmaskiner. Vi frågar varandra såhär: ”om du hade en tidsmaskin, vilket år skulle du åka till?” PAs val varierar ofelbart mellan 1988 och 1991. Om vi är hemma när det här händer plockar han sen fram alla gamla skolkataloger han kan hitta och sitter och berättar anekdoter om de små lågstadiebarnen och deras vrickade päron.

Man skulle ju kunna tro att Per-Arvid och jag är nåt slags obotliga ungkarlar där vi sitter vid frukostbordet utan skjortor. (Jenny skrattar åt oss!) Kanske är det motsatsen som är sann: vi är som ett gammalt gift par. Vi muttrar om vem som ska få kulturdelen först på morgonen. Vi muttrar när vi råkar äta middag samtidigt. Vi skvallrar om konsumkassörskorna. Vi går högljudda ut på gatorna i kransen. Vi stapplar hem fulla.

För extra och tidigare outgivet material med PA: se här!

2008-08-28

Sara

Först när Sara och jag lärde känna varandra var hon tyst som det osynliga barnet. Tänk dig en japansk Det osynliga barnet så har du Sara på den här tiden exakt. Vi undrade alla hur hennes röst lät - flera gånger så drömde jag att hon dök upp på dagiset och sjöng som Nina Simone. Egentligen tog det inte särskilt lång tid innan hon började prata, även om det först bara var ett märkligt vokalspråk som faktiskt lät lite som sång: ”awaowaiwaowa. aouii. aoaoiooo” osv i den stilen, ganska tyst och alltid för sig själv. Dagistanterna tyckte att det lät som japanska och menade att det förstås var genetiskt. Jag tyckte det lät som teletubbies. I själva verket var det dialogen från Hitta Nemo, men det visade sig först flera månader senare när Sara hade lärt sig konsonanter också. Verkligt kusligt var det när hon låg på dagisvilan och man i mörkret kunde höra replikskiftena från den traumatiska scenen när Nemo blir bortrövad av en haj, framviskade från under Saras täcke.

Den här flickan kan krossa ditt hjärta. Jag hälsade på henne ute på Kymmendö i somras och kom gående som en friare med stråhatt, blommor och en inslagen present. Sara på verandan känner igen mig med ett ögonkast. Jag står med min present i grinden. Hon fortsätter spela sitt gameboy.

2008-08-26

Gotland # 2. Rikard

Rikard är en cool kille. Det är helg och han vet att karin och jag inte jobbar. Men han cyklar lovar runt vårt lilla hus på bakgården, står och pratar lågt för sig själv utanför syrénhäcken, "tunneln" kallar han den lilla gången igenom. Han har klivit av cykeln och med två långa delikata fingrar fällt ner stödet och sen tagit några skuldmedvetna steg mot oss. Han vet att vi har en leksakstraktor som han bara får titta på när vi övar skrivning inne på gårdens egna lilla kbt-rum. Nu är han förstås sugen på den och jag kan höra honom för sig själv: - ”traktor, röd traktor, släpkärra¸ annan dag traktor fredag traktor, tisdag traktor onsdag traktor först middag sen traktor jaha, jaha, traktor, okej? Annan dag traktor.” - Vissa kan ju inte läsa tyst, och Rikard kan ännu inte tänka tyst. Han har sina fingrar ihop framför sig som en allvarlig bibliotekarie, och gungar fram och tillbaka.

Några minuter senare cyklar han faktiskt förbi utanför dörren. ”Hej Rikard!” ropar jag, men han låtsas inte höra mig och tittar åt ett annat håll. Med blicken ut över rågåkern cyklar han runt husknuten.

2008-08-02

Egentligen betyder egentligen ingenting

Flera månader senare, när jag låg i åkern med de uttjatade visionerna, skulle poletten trilla ner. Rasmus hade suttit över den där pizzan, just denna eftermiddag på sitt suriga humör av nån anledning jag glömt, och försökt förklara någonting för mig. Såhär hade han sagt: ”ljus är både elektromagnetisk strålning och det där som vi ser borta i fönstret” och han sa ”smärta är det som neurologerna med sina MR-kameror menar, men lika mycket det vi menar när vi pratar vad den där gråtande ungen känner.” Och jag hade sagt: ”jaha, jaha” och jag sa ”vad tror du den där smilande tjejen menade igår?” Rasmus hade fnyst och promenerat hem.

Men sen förstod jag poängen. Människor säger såhär: ”bananer är egentligen inte frukt, det är ett bär” och ”stjärnor är egentligen inte prickar på himlen, de är brinnande gasmoln” och ”intelligens är egentligen inte detsamma som IQ, det är tjosan hoppsan”. I själva verket är det här samma ord med olika definitioner som pekar ut olika saker i världen. Det finns ordet ”frukt” i ett botaniskt språk, enligt vilken banan inte inkluderas. Det finns också ordet ”frukt” i vårt vardagliga språk, enligt vilken banan uppenbarligen är en frukt.

När vi säger "egentligen" menar man att den ena definitionen är mer värd än den andra. Men det är inte alls uppenbart varför den ena är mer värd. I ett kök är det bättre att bunta ihop bananer och äpplen än exempelvis bananer och paprika (botaniskt är bägge bär). Gör man botaniska släktskapsträd är den botaniska definitionen säkert mer användbar. Man kan säga att det egentligen är helt olika ord, vars betydelser förvisso överlappar en hel del. Av nån anledning finns definitionerna i en hierarki. Låt oss, quote Anna Karin, skita i vilket.

Tänk om Karin sa till mig när jag ska åka och handla i Hemse: ”köp frukt till glassen” och jag kommer hem med två burkar kidneybönor och en aubergine. Om jag då säger att ”de är ju egentligen frukter”, då skulle jag skulle i alla vettiga bemärkelser ha fel.

Trivialt för Rasmus - insikt för mig

2008-07-20

Gotland #1

"Vi reser”, sade Monsieur de Saint-Ange, ”och det kvickt, för här vill ingen veta av oss längre.” Två timmar senare satt hon och jag där och gömde oss under bron och lyssnade på de galopperande hästarna ovanför. Tre flaskor stulet vin, bröd, ost, tobak och kött! Har du nånsin läst Drottningens juvelsmycke? Monsieur de Saint-Ange är som Tintomara. Själv är jag som Thomas Paine i Sista natten i Varennes. Tillsammans är vi som Gogols Revisorn, bara mer sex, droger och libertinism. Hela byn blev förälskad i Monsieur de Saint-Ange, kvinnor som män. Och vi lever på kredit och blåser förstås alla. Karin sitter under bron och myser över sin karaktär! Hon ljuger ihop ett långfilmsmanus och en spin-off--tv-serie i två säsonger!

Men det var tisdagen innan som vi stövlade in på saco-buffén i Visby. En dubbel gratismiddag senare har vi glömt allting om våra arkitektalias. Lars hojtar oanständigheter om 45-åringar som åker på konferenser för att få knulla. Karin äter all saffranspannkaka i rummet och bestämmer sig för att bara dricka ett halvt glas vin, hon ska ju köra hem. Efter tio minuter har Karin inte bara satt i sig resten av glaset, utan har även två tomma på bordet. Och där är en gammal granne till Lars pappa!, han har bytt liv tre gånger sen sist och presenterar oss för ordföranden i psykologförbundet, men Lars (som aldrig umgicks med fantasier om bilkörning) bara sluddrar. Karin tittar simmigt på en arkitektsnubbe hon fått fatt i. Vi gör alla en tävling av att sno flest vinflaskor från köket. Det var arkitektflickan Therese som fick denna geniala idé, och senare ute i gränden har vi tre stulna flaskor och hon häller ut en till sjö i sitt sandslottslandskap. Någonstans här i gränderna är min bror, också full på gratisvin och säkert på arbetstid dessutom den satans skojarn! Därefter blir allt suddigt: en trädgård som Therese och jag klättrar till, en katt och en hammock (tänk mättad färg), Karin finner sig på stranden tittandes på en solnedgång som redan varit och förvirring om vem som ska gå hem med vem. Arkitektstudenterna, de riktiga, är allihop satans snygga och skarpa. Vid det här laget har vi förresten tappat bort varandra och hittar oss först nästa morgon i olika sängar i olika rum i den här labyrintiska lägenheten. ”Vi reser”, säger Karin, ”och det kvickt, för här vill ingen veta av oss längre”. Jag lutar mig ut genom porten, ser först åt höger och sen åt vänster på den soliga och rosenprickade idyllgatan. Tänder en cigarett innan vi halvspringer nerför backen.

2008-04-12

Krankenschwester

PA och jag får 3 papp om dan för att pissa i en våg och käka verkningslös medicin. Det är meningen att den ska avaktivera våra urinblåsor, men jag pissar mina 40 ml/s före och efter dosering likadant. En liten maskin kopplad till vågen ritar kurvor på våra toalettprestationer.

Mellan pissrundorna kollar vi på film, låtsas plugga och äter ostmackor och lasagne. Våra sjuksystrar håller pli på oss och kommer springande flera gånger om dan när mina EKG-elektroder glappar och de tror jag har en infarkt. På natten lyser de mig i ansiktet med ficklampor och kör in tejp under täcket. Men när man vaknar ler de som små änglar och kvittrar "Nu ska vi upp och kissa!" Det är vår dagisfantasi come true.

Men de har lika tråkigt som vi och småpratar konstant. Syster Mia berättar samma spökhistoria för alla försökspersoner, om när hon var 17 och första dan på jobbet som sjukvårdsbiträde blev inlåst i en skrubb med en stendöd men suckande gubbe. Syster Anette berättar att hon förlöst 681 barn, har alla i en bok hemma. Men sen tröttnade hon och flyttade till Falun. Hon ger mig adressen till bostadskön i Falun, hon tycker jag ska flytta dit också.

Men varför är inte syster Anette 17 nu?! Det här med sjuksystrar är definitivt överreklamerat, de är ju snacksaliga och medelålders allihop! Jag blundar när de tar blodproven och låtsas att jag är Yossarian.

2008-04-10

Lyckoforskning och liberalismen

Min klasskompis Wille, den grimaserande liberalen, tryckte en artikel i min hand. Från The Economist, anledning att ana oråd. Kort referat: Förr var de fattiga ledsna och de rika glada, nuförtiden är alla glada.

Det är egentligen rätt lätt att förstå. För 80 år var gränsen mellan rik och fattig mycket konkret och påtaglig, på ett helt annat sätt än idag. Från att Baltzar von Platens kylskåp bara kunde köpas av överklassen till att alla i Sverige idag har ett. Naturligtvis är det också idag skillnad på kylskåp och kylskåp. En enkel pricerunnersökning visar att det dyraste man hittar kostar 35'000 kr (Smeg FPD)och det billigaste bara 5'000 kr (Elektro Helios). Men vilken är den upplevda kvalitetsskillnaden mellan dessa? Precis som Thornton menar är den förstås marginell. Som sann liberal avslutar han: "those intrepid souls who make vast fortunes turning out ever higher-quality goods at ever lower prices widen the income gap while reducing the differences that matter most". Trickle-down effekten.

Thornton menar alltså att även om inkomstklyftorna växer så minskar upplevelseklyftan. Men varför kvarstår då korrelationen mellan inkomst och nöjdhet med livet? Jo, precis som jag skrev innan så är det för att de svarande definierar nöjdhet med livet som att ha hög inkomst och dyr konsumtion. All lycka som lyxkonsumtionen ger medieras genom dess sociala värde!

Oj, det här blev ju en trivialitet. Om man inte uppfinner hjulet igen så kan man ju uppfinna Bourdieu.

Thornton, H.: (2007), "The new (improved) Gilded Age", The Economist, dec 19th.

Lyckoforskning och cirkelresonemang

"På det hela taget, hur nöjd är du med ditt liv?"

Hur svarar man på en sådan fråga? I lyckoforskningen antar man att svaret är ett medelvärde av den svarandes genomsnittliga upplevda lycka i livet, ungefär som ett medelvärde i blodtryck eller hur många enheter alkohol man vanligen dricker per vecka. Svaren korrelerar man sedan med om personen är rik, har kompisar eller har sex ofta. Detta är uppenbarligen ett cirkelresonemang.

Svaret på frågan om hur nöjd man är med sitt liv är ju redan en fråga om huruvida man är rik, har kompisar eller hur ofta man har sex. Hur vet man om man är nöjd med sitt liv? Jo, man bedömer om man har det som definierar en lycklig människa. Man är inte ens lycklig i den här bemärkelsen förrän man frågar sig om man är det, innan man skapar sig ett narrativ med fokus på lycka.

Om det nu är sant att det är en sån här bedömning man gör så borde ju den bedömningen vara påverkbar. I ett genialt enkelt experiment undersökte Strack et al (1988) sambandet mellan hur ofta studenter dejtar och hur nöjda de är med sina liv. Ställdes frågan om dejting först var korrelationen 0,55 (visst samband). Av detta skulle man kunna dra slutsatsen att dejting förklarar 25% av variationen i studenters lycka! Men, frågar man frågorna i motsatt ordning, alltså frågan om dejtingen efter frågan om allmän lycka så blev korrelationen 0,16! Alltså, påminde man den svarande om tillståndet i dennes kärleksliv så påverkade det bedömningen av hur nöjd hon var med sitt liv!

Det är alltså i denna bemärkelse som slutsatserna om lyckan blir ett cirkelresonemang. En bättre väg att gå för lyckoforskningen är att undersöka faktiskt upplevd lycka ett givet ögonblick, och undgå den här bedömningen för den svarande. Man kan exempelvis ge en försöksperson en beeper och ett schema, och instruera henne att vid slumpmässiga tillfällen notera känslotillstånd i stunden. Nobelpristagaren och psykologen Daniel Kahneman (2006) refererar såna undersökningar och menar att med detta lyckomått blir korrelationerna till de klassiska lyckofaktorerna (inkomst, civilstånd, hälsa, anställning) mycket lägre. Kahneman menar också att människor generellt överskattar hur mycket lyckligare de skulle bli om de var rikare eller friskare, just på grund av det här cirkelresonemanget.

Detta är inte något som omöjliggör lyckoforskning, utan ifrågasätter bara det vanligaste metodvalet. Den klassiska lyckoforskningen har fokuserat på fel faktorer som de viktigaste för att göra människor lyckligare. Vilka som skulle vara bättre blir bara gissningar, men förslagsvis är det bästa att ägna sig åt aktiviteter som ger lycka i stunden: sova, äta och bajsa.

Kahneman, D., Krueger, A. B., Schkade, D., Schwarz, N. & Stone, A. A.: (2006) "Would You Be Happier If You Were Richer?", Science, vol 312, 2006.

Strack, F., Martin, L. & Schwarz N.: (1998) "Priming and Communication", European Journal of Social Psychology, vol 18, 1988.

2008-04-05

Psykologer tittas på i film

Det är mycket prat om alla fördomar om psykologer. I den mån detta är sant är det psykologernas eget fel, de har i vilket fall media på sin sida. Här är de coolaste filmpsykologerna:

1. Kris Kelvin i Solaris: Jävligt pretto film med en jävligt cool katt. Den här snubben är alltså både kosmonaut (leg.) och psykolog (leg.). Dessutom är han påfallande stilig i både den ryska och den amerikanska versionen; George Clooney dammit!

Jeanne Tripplehorn fast här i Big Love2. Beth Gardner i Basic Instinct: Mindre pretto film, mer snygg psykolog. Skådisen Jeanne Tripplehorn är snyggare än Sharon Stone och hennes femme fatale / mördarflata / knulla-sina-patienter -karaktär är mest film noir i hela rullen. Förresten är hon kusligt lik en dalkulla jag dejtade i somras.


Fox Mulder som action figure!3. Fox Mulder i X-files: Psykolog med tjänstevapen och en FBI-badge, kan det bli bättre? Agent Mulder var anledningen till att jag 12 år gammal övergav min tidigare plan för vuxenjobb (tågtidtabellplanerare). Tänk va, jaga unmarked helicopters i majsåkrar i Texas eller aliens i de sibiriska gruvorna. Kanske hångla med Agent Scully nån gång ibland.

Egentligen skulle jag förstås ha med Hannibal Lecter från Silence of the Lambs också, men han väl inte precis någon positiv mediabild. Andra förslag?

2008-03-30

Stadsbiblioteket

Knallade in för jag hade tid över att vänta en stund vid odenplan och tänkte titta i nåt vadsomhelst med krumelurer. I toppen av trappan och under alla de bågnande babylonska bokhyllevåningarna sitter en liten snorig unge och äter glass. Det är mars och en sån här liten snurrad rödgrön historia som hon metodiskt och njutningsfyllt slickar i sig med högljudda smaskningar, smackanden och, i pauserna, höga teatrala mm-anden. Fyra år och helt oberörd av Asplunds profana kunskapstempel, även om hon tittar noga på alla som släntrar in och ut genom de där magnetpinnarna framför henne, men sen känner hon igen sin pappa i en hiskelig gul cykelhjälm, och hon kränger på sig overallen över armarna, glassen slut nu, och vaggar efter cyklisten ut i snöfläckar och blå skymning.
Twister

2008-03-27

Anledningen till att negrer inte är så smarta

Det är ett tråkigt faktum att Afrika är en kontinent med väldigt låga IQn. Av de tjugo dummaste länderna i världen ligger tretton i Afrika. Vad kan detta bero på? Man kan ju tänka sig en massa fantasilösa mat/ utbildning/ kulturspecifika-test/ dålig-belysning-under-testningen -förklaringar, men den absolut coolaste står psykologen Satoshi Kanazawa på London School of Economics för.

Inte en g-faktor så långt ögat nårKanazawa är egentligen intresserad av begreppet g-faktor. Detta är en statistisk konstruktion som kommer ur faktumet att nästan alla mått på det vi kallar intelligens samvarierar något. Denna samvariation kallas för generell intelligens och anses vara den del av IQ-begreppet som är mest ärftlig och minst påverkbar av kultur. Det är ett mycket kontroversiellt begrepp och oerhört intressant. Den vanliga förklaringen till g-faktorn brukar vara nån sorts flummig idé om neural effektivtet, men Kanazawa argumenterar för att g-faktorn tvärtom är en mycket specifik kognitiv modul. Han menar att g-faktorsmodulen har utvecklats hos människan som en anpassning till en mycket varierande ursprungsmiljö. G-faktorn, eller innovationsmodulen, är alltså en modul bland alla andra små ansiktsigenkännings-, lögndetektions- och intentionsläsar-moduler. (Jag skrev om det här i höstas).

Satoshi har rätt vettiga argument för detta, exempelvis bristen på samband mellan en persons IQ och antalet barn man har, eller ens lokalsinne. Idén är alltså att dessa förmågor (att skaffa barn och att hålla ordning på var man befinner sig) bygger på andra distinkta moduler, skilda från g-faktorn.

Men som en avslutning på sin argumentation plockar han fram, sådär i en bisats, sin verkligt heta potatis: "If general intelligence evolved as a means to deal with evolutionary novel situations, then it follows that it should evolve more rapidly in the rest of the world than in the ancestral environment of the sub-Saharan Africa."

Under de hundratusen år som vi icke-afrikaner har varit innovativa och byggt kultur har alltså de här negrerna slappat runt och låtit livet rulla förbi på gammal automatiserad slentrian. Alla vet ju hur jävla intellektuellt utmanande det är att traska runt på en savann och bara överleva, man kan fanimej göra det i sömnen. Detta menar alltså Kanazawa ska förklara den kvarstående skillnaden i IQ-resultat mellan kaukasiska och svarta amerikaner, liksom ovan nämnda stora skillnad i IQ-normering i Afrika och resten av världen. Jag tycker han är jävligt ball.

Kanazawa, Satoshi (2005): General Intelligence as a Domain-Specific Adaptation. Psychological Review, vol 111, sid 512-523.

2008-03-21

De vansinnigas vansinniga tankar

I KBT-behandling av ångeststörningar ingår alltid en komponent av normalisering. Man vill förmedla att patienten "egentligen" är frisk, men att olyckliga omständigheter har fått förvisso fungerande psykiska system att fungera icke-adaptivt. För patienter med tvångssyndrom/OCD har jag fått lära mig att det är extra viktigt att komma ihåg att det inte är patientens tvångstankar som är "sjuka", utan patientens reaktion på sina egna tankar (tron att tankar kan inverka på verkligheten exempelvis). OCD-patienter skäms annars ofta för sina tvångstankar. Ångesten tankarna ger upphov till blir värre om de ses som ett uttryck för något essentiellt och galet som ligger bakom dem. Detta har presenterats på vår terapeutkursföreläsning om OCD. Detta är uppenbart en bra inställning till tvångstankar i en terapi. Problemet är bara att det antagligen inte är sant. I själva verket är det antagligen så att OCD-patienter har verkligt vrickade tankar.

Det finns förstås stöd för att tankeinnehållet skulle vara egalt för utvecklandet av OCD. Studien som detta baseras på tyvärr från 1978, lite väl länge sen kanske. Sen dess tycks empirin svikta. Ett exempel: Rassin och Muris gjorde en undersökning i två steg: först lät de ett gäng försökspersoner och ett gäng OCD-patienter skriva ner de återkommande och obehagliga tankar som de visste med sig att de ibland hade. Därefter har de låtit psykoterapeuter och psykologstudenter titta på dessa tvångstankar och gissa vilken grupp de kom ifrån. Här nedan är sex stycken tvångstankar, som en liten putslustig övning kan ni ju själva gissa vilken grupp de olika tankarna kommer ifrån (fritt övers.):

- "Att attackera eller strypa katter"
- "Äckliga sexuella handlingar med en annan man"
- "Begick jag det här brottet?" (när man läser en artikel om ett brott)
- "Hur många kalorier är det i den här maten?"
- "Att säga någonting snuskigt"
- "Mina barn kan vara skadade"


Rätt svar är förstås att de första tre är från OCD-gruppen, och de sista tre från deltagarna utan diagnos. Både psykoterapeuter och psykologstudenter kunde också korrekt placera dessa och ett stort antal andra tankar: terapeuter hade rätt för 65 % av alla tankar, och studenterna för 62 %. Rassin och Muris konkluderar att "there is at least a subtype of obsessions that are characterised by an abnormal content."

Men både orginalstudien (som har ett liknande upplägg) och Rassin & Muris har ju lite svajig metodik. Man kan väl knappast förvänta sig att friska personer kommer ihåg alla "potentiella" tvångstankar som de har haft. Det faktum att OCD-patienterna reagerar som de gör på tanken ökar ju sannolikheten rätt rejält att de kommer att kunna rapportera den. Man undrar ju också varför OCD-patienter har såna skumma tankar. Genom introspektion vet jag förresten att mina tankar smäller rätt rejält mycket högre än att jag "kanske skulle råka strypa en katt".

Rassin, E. & Muris, P.: (2006) Abnormal and normal obsessions: a reconsideration. i Behaviour Research and Therapy # 45, 1065-1070.