Sanndrömmar

"Jag behandlade en gång en ung man, som i anamnesen uppgav att han var lyckligt förlovad med en flicka av god familj. I hans drömmar uppträdde hennes gestalt oftast på ett mycket ofördelaktigt sätt. Kontexten visade, att drömmarens omedvetna kombinerade allehanda skandalhistorier ur helt andra källor med fästmöns gestalt, vilket var absolut obegripligt för honom och naturligtvis också för mig. // Trots att det föreföll otänkbart att det vore sant, verkade misstänkliggörandet av fästmön vara en punkt av så dominerande betydelse, att jag rådde honom att anställa efterforskningar. Dessa visade att misstanken var grundad, men chocken av den obehagliga upptäckten dödade inte patienten utan kurerade honom från hans neuros och därmed också från hans fästmö."

Den intelligenta läsaren förstår omedelbart vad den käre Jung antyder. En av våra drömmars viktigaste funktioner är att skydda män från slampiga flickvänner. Jag behöver förstås inte påpeka hur väl detta passar med en evolutionärpsykologisk förklaring, det selektiva trycket på hanar som slipper uppfostra andra hanars avkomma och så vidare. Jung och Pinker. Integrativ psykologi, mina damer och herrar!

Jung, C.G. (1977): "Om psykisk energi, drömmar och arketyper". Olten: Walter-Verlag.

The Game

Den här boken är att betrakta som en psykologisk självhjälpsbok. Sjukdomen: fobi för att ragga. Behandlingen: exponering. Det hade lika gärna kunnat vara spindlar, ormar eller höga höjder: det handlar alltid om att utsätta sig för det du fasar mest av allt.

Neil Strauss omtalade bok är till formen en självbiografisk beskrivning av hur författaren kommer in i och avancerar inom en amerikansk subkultur av så kallade Pick Up Artists. Strauss själv beskriver att han alltid varit blyg och tafatt kring tjejer trots att han är en framgångsrik författare med en strålande karriär. Genom boken utvecklas han från en blyg nörd till en självsäker casanova, en utveckling som först är fascinerande men mot slutet mest irriterar läsaren. Längs vägen presenteras knep och tricks som olika gurus lär honom. Dessa knep är alltifrån esoteriska gester hämtade ur hypnostekniker till råd om klädsel och förslag på opening lines. De flesta av dessa tips förefaller dock vara efterhandskonstruktioner. Det som verkligen får in Strauss i matchen är en enda sak: han raggar på varenda tjej han kommer åt.

Att bli bra på att ragga handlar alltså om upprepning, upprepning, upprepning. Gå ut och öva flera gånger i veckan, säger Strauss. Du måste skita i rädslan för att bli ratad: ”You will feel shy sometimes, and self-conscious, and you must deal with it like you deal with a pebble in your shoe. It’s uncomfortable, but you ignore it”.

Detta är precis vad en bra terapeut skulle säga till en fobiker: ”Jaså, du önskar du kunde ragga tjejer på krogen, men du är rädd för att bli ratad och betraktad som en slemmig sexfixerad snubbe? Du får som hemuppgift att gå fram till tjugo tjejer per kväll, tre gånger i veckan. Strunta i att du är rädd, gör det ändå. Strunta i att du blir dissad, pröva en annan tjej. Gör denna hemuppgift så ska vi se om inte din rädsla försvinner”. I psykoterapi kallas detta för exponering. Vid upprepad exponering försvinner rädslan, och sen är det förstås lätt att vara självsäker och charmig.

The Game är helt enkelt 150 sidor framgångsrik fobibehandling, följt av 300 sidor rippade från klassiker ur den maskulina litteraturhistoriens fatabur. I likhet med Kerouacs On The Road och Fight Club av Chuck Palahniuk är stilen i The Game påtagligt man-till-man. Som fobibehandling fungerar förmodligen The Game trots det lika bra för kvinnor .

The Game är inte en bok som du låter ligga framme på nattduksbordet; inte en titel som du låter sticka upp ur kavajfickan eller något att småprata med din mamma om på söndagsmiddagen. Se dig nu noga omkring! Du borde skämmas för att ens läsa den här artikeln! Den här skammen är samma som du känner inför att gå fram till en okänd flicka. Rädslan för att vara den där slemmiga snubben som bara tänker på en sak, rädslan för att andra ska misstänka dig för att vilja knulla. Att läsa The Game är det första steget för att bli av med den här fobin. Alltså: låt den ligga på nattduksbordet, sticka upp i kavajfickan och vara samtalsämnet hemma hos mamma.

Du är sjuk, och detta är första steget mot att bli frisk.

Texten är klippt från senaste numret av Osqledaren, KTH's studenttidning. Fråga mig inte vad jag hade där att göra, men man tackar ju inte nej till 18'000 läsare liksom. Kolla in hela numret här!

Psykologer of the world, disband!

Jag läser en kurs om primärvård. En gästföreläsande psykolog säger att det är "oetiskt" att utveckla behandlingsmanualer som kuratorer och undersköterskor kan använda. Om vi kan göra om våra terapier till manualer, då kommer de ju bara anställa billigare yrkesgrupper än oss. Det är som att tandläkare skulle motsätta sig försäljningen av tandborstar! Skit samma att vården blir effektiv och att fler människor får hjälp, vi psykologer måste hålla oss mystiska, magiska och behövda.

Ordföranden för psykologförbundet, Lars Ahlin (nix, inte samma som författaren), har uttalat sig om att ett av våra största misslyckanden var när det beslutades att även socionomer får utbilda sig till psykoterapeuter. Inte för att socionomer skulle bli dåliga terapeuter eller att det finns ont om jobb, utan bara för att vi psykologer inte längre framstår som lika coola.

Utbildar man sig till ett människovårdande yrke så borde ju ens mål vara att omintetgöra behovet av en själv. Alla psykologer måste jobba mot att göra sig själva arbetslösa.

Mer om sorg

I en studie som undersökte hur änkor och änklingar formar nya relationer efter dödsfallet finner Schneider et al (1996) att två år efter partnerns död så är 61% av männen och 19% av kvinnorna i en ny relation. Yngre kvinnor är snabbare in i en ny relation än äldre medan det för män är inkomst och utbildning som skyndar på processen (needless to say är det här ju de vanliga egenskaperna som höjer kvinnor och mäns värde på äktenskapsmarknaden). Utan att säga nåt om kausaliteten konstaterar författarna att de som bildar nya relationer mår bättre än de som inte gör det.

Nyblivna änkor och änklingar ökar, inte helt förvånande, sin alkoholkonsumtion och röker mer än de gjorde innan dödsfallet. Att vara kvinna och/eller ung ökar risken för depressiva symtom (Zisook, Shuchter & Lyons, 1987).

Enligt en studie refererad i Beck & Rector (2003) så har över hälften av alla änkor och änklingar regelrätta hallucinationer av den döde; både visuella och auditiva. Trots att de vet att det är en hallucination så ägnar sig 10% till och med regelbundet åt konversationer med den döde! Allas vår Aaron B. betonar att detta inte hängde ihop med någon ökad psykisk sjuklighet.

Det är helt enkelt en jävla massa moraliserande kring det här med sorg. Jag tror vi kan konstatera att variationen i reaktioner är väldigt stor. Om närstående struntar i att ha en fet sorgkris, gifter om sig efter ett halvår eller väljer att småprata med sina egna hallisar, ja det ska man helt enkelt inte lägga sig i.

Beck, A.T. & Rector, N.T. (2003) "A cognitive model of hallucinations". Cognitive Therapy and Research, 27(1), 19-52.

Schneider et al (1996) "Dating and remarriage over the first two years of widowhood". Annnual Clinical Psychiatry, 8(2).51-57.

Zisook, Shuchter & Lyons (1987): "Predictors of psychological reactions during the early stages of widowhood". Psychiatric Clincical journal of North America. 10(3), 355-368.

Sorgearbete

Det tycks vara en vanlig uppfattning att sorg är ett arbete som man måste ta sig igenom. Det är nåt suspekt eller patologiskt med någon som inte sörjer ”tillräckligt”. I standardverket "Psykiatri" av Jan-Otto Ottosson refereras en studie från 70-talet där man finner att änkors sorg en vecka efter mannen död är negativt korrelerat till deras sorg tre månader senare. Dvs, antingen sörjer man direkt och hårt, eller så blir det värre längre fram. Även anknytningsteorins fader John Bowlby har uttalat sig liknande. Det här låter ju fishy och PDT-igt, finns det verkligen något sådant som fördröjd sorg?

Bonanno et al (2002) har i en longitudinell studie följt 205 änkor och änklingar från tiden innan partnerns dödsfall och 18 månader efter. Självskattade depressionssymtom (brief CES-D) användes för att gruppera individerna i olika grupper (se fig 1).

Endast 1% uppvisade fördröjd sorg. Nästan hälften av änkorna och änklingarna utvecklade faktiskt aldrig några depressionssymptom. Dessa personer sörjer säkert i nån bemärkelse, men mår aldrig så dåligt att det påverkar deras sömn eller aptit eller fick dem att känna sig trötta, ensamma eller glädjelösa. 11% hade däremot en övergående depressionsepisod och 16% fastnade i en kvardröjande depression. 10% (inte redovisade i diagrammet) var deprimerade innan dödsfallet och mådde bättre efter dödsfallet, säkerligen pga av partnerns utdragna sjukdom el dyl. 8% var deprimerade innan dödsfallet och fortsatte att vara det efteråt (inte i diagrammet). Inga mått på anknytningsstil eller kvalitén på relationen påverkade vilken reaktion en änka eller änkling fick.

Det kan invändas att studien använde för grova tidspunkter, och exempelvis missade sånt som hände innan 6 månader. Detta kan förstås inte uteslutas, men om fördröjda sorgereaktioner är kortare än 6 månader är det kanske ändå inget stort problem. Författarna påpekar också att medelåldern i denna studie var hög (72 år) och kanske inte går att generalisera till yngre änkor och änklingar.

Försök med psykoterapi för sörjande bör rikta in sig på dem som fastnar i en depression eller som var deprimerade innan. Försök med sorgebearbetningsterapi har annars till och med gjort de sörjande värre än en kontrollgrupp (Neimeier, 2000)! I vilket fall finns det skäl att slopa både idén om fördröjd sorg och spekulationer om patologiska anknytningsstilar utifrån någons sorgereaktion. Sorg är sorg och ibland också en vanlig depression.

Bonanno et al (2002) "Resilience to loss and chronic grief: A prospective study from preloss to 18-months postloss." Journal of Personality and Social Psychology. Vol. 83(5), 1150-1164.

Neimeier, R. A. (2000). "Searching for the meaning of meaning. Grief therapy and the process of reconstruction." Death Studies, 24, 541-558.