2009-01-25

Alla bloggares fader

Michel de Montaigne var 38 år när han drog sig tillbaka från sitt liv som jurist i Bordeaux. Från den världsliga världen sökte han sig istället till arbetsrummet på övervåningen i sitt hem. År 1580 publicerar han första utgåvan av sina Essais. Jag ska inte tråka ut er med nån slags pretentiös tolkning av Montaignes essäer, jag vill bara hypa den här killen en smula. Jag föreställer mig honom i ett rum fullt med böcker, tusen anekdoter på olika lappar, småpratandes med hundratals skabbiga medeltidsfransmän som passerar in och ut genom dörren. Ibland slänger han ner några tankar, pluttar i lite latinska citat och ger en känga till hela surven av samtida som tar allting alldeles för allvarligt.

"Ingen är mer olämplig än jag att tala om minnet. Jag hittar nämligen knappt ett spår av minne hos mig själv, och antagligen finns det ingen i hela världen som är så gräsligt dåligt utrustad i det avseendendet som jag. Alla mina andra färdigheter är ringa och alldeles vanliga, men i det här avseendet är jag bestämt speciell och sällsynt och därför värd att vinna namn och rykte."

Montaigne, M: "Essayer, bok ett". Atlantis: 1994

Ps. För den som söker encyklopedisk kunskap kan med fördel följa Wikiphilia-bloggen, som Erik Bernhardsson varit vänlig nog att låta mig bidra till.

2009-01-13

Vetenskapsteori för psykiatrin

Få vetenskaper är så beroende av filosofer som psykologi och psykiatri. Detta kan sägas bero på två saker. För det första inkluderar dessa ämnen flera klassiska filosofiska frågeställningar. För det andra är både psykiatri och psykologi två unga vetenskaper som dras med olösta metodologiska svårigheter och därmed följande oenighet. Flera av de pågående debatterna inom området beror inte på skilda åsikter i sakfrågor, utan på outtalade meningsskiljaktigheter i vetenskapsteoretiska antaganden om vad psykologi och psykiatri egentligen är för slags ämnen. För att kunna komma loss från fruktlösa och infekterade diskussioner kan man ta ett steg tillbaka och se på dessa antaganden. Just detta är vad den brittiska filosofen Rachel Cooper gör i sin bok Psychiatry and Philosophy of Science.

Boken är både en introduktion till vetenskapsteori samt en fördjupning i vetenskapsteori applicerat på psykiatrisk forskning. Cooper går med en stringens typisk för anglosaxiska filosofer igenom sina fyra frågeställningar: 1) Vad är egentligen psykiatrisk diagnostik, 2) Vad är speciellt med psykiatriskt kunskapssamlande, 3) Hur kan flera vetenskapliga paradigm fungera parallellt inom psykiatrin, samt 4) Vad är det som är fel på psykiatrisk forskning idag? Cooper jonglerar varsamt dessa fyra heta potatisar och lyckas genomgående vara beundransvärt konstruktiv.

Detta är också bokens största fördel. Cooper leder läsaren från bitvis svår filosofisk teori över till mycket konkreta råd till både kliniker och forskare. Som exempel kan man ta bokens kapitel om evidensdebatten. Cooper menar att det problem evidensdebatten nu hamnat i är att vi inte längre litar på den forskning som bedrivs. Psykoterapiforskare av olika skolor misstror varandras fynd och litar än mindre på forskningen om läkemedel. Men ”solutions to the problem of knowledge are solutions to the problem of social order,” det vill säga: hur ska vi säkerställa att vi kan lita på vad forskare påstår? Coopers lösning är bland annat ökad genomskinlighet i studierna, oberoende kontrollsystem samt billigare och därmed replikerbara studier.

Coopers bok är perfekt som kurslitteratur, men ämnet och författarens klarhet lämpar den lika väl för kuriosaläsning. En bok som denna kan fungera som en propplösare till flera av de strandade diskussionerna inom psykiatrin idag.

Cooper, R: "Psychiatry and Philosophy of Science". McGill-Queen’s University Press, 2007.

Recensionen är tidigare publicerad i Psykologtidningen #1, 2009. Fan vet vad jag hade där att göra, men psykologkåren som läsare tackar man ju inte nej till.

2009-01-12

yeah yeah


I don't wanna change your mind
I don't wanna change the world
I just wanna watch it go by
I just wanna watch you go by


Såna här videosar ska jag fan också börja göra!

Strokes, T."Under Control",Room on Fire, 2003,1.

2009-01-09

Ganska extremt självskadebeteende

En man blir hänvisad av psykiatrin till en akutmottagning, efter att ha påstått sig ha hamrat in ett antal spikar i sitt eget huvud. Vid undersökning finner man ett antal spikhuvuden i mannens hjässa, vilka han hade dolt med en hatt. Röntgenbilden visar fem st 5 centimersspikar och en stor, 13 centimetersspik. Mannen uppvisade en lätt försvagning i vänster ben och arm, men fungerade i övrigt utan anmärkning och konverserade sjukhuspersonalen. Efter att spikarna opererats bort återhämtade han sig utan tillbud. Den 44-årige mannen hade lång historia av kontakt med psykiatrin och av självskadebeteenden. Han var också diagnostiserad med en personlighetsstörning.

Personlighetsstörning, jotack. Det går helt enkelt inte att hitta på nån smart kommentar. Vad är sensmoralen här? Våra hjärnor är överflödiga? Det är löjligt att skära sig i armarna? Det går inte att lita på vetenskapliga tidskrifter? Vikten av att sprita spik? Vissa snickare är oerhört smidiga? Jag är mållös.

James, G., Blakeley, C,J, Hashemi, K, Channing, K. & Duff, M: (2006) "A case of self-inflicted craniocerebral penetrating injury". Emerg Med J., 2006, 23.