2009-03-31

Facit i förhand

Om man varit insnöad på Dylan tillräckligt länge får man lite av en sjuk kabbalah-inställning till den här killens liv.


Jag, Emma och PA såg om I'm Not There häromdagen, och jag satt hela tiden med en lätt deja vu. Det är som att Bob ger en soundtracket till ens liv i förväg. Om man tror att man har heartbreak nu, vänta tills man är 36 och med god grund lyssnar på Blood On The Tracks och verkligen förstår. Det är som att hans albumlista beskriver alla oundvikliga frälsningar, skilsmässor, barnbesattheter, gubbdepressioner och religiositet man kommer ta sig igenom. Tänk när man fyller 40 och blir religiös och blir helt såld på gospel. Det här är inte så osannolikt som det låter, fan min brorsa är ju ihop med en präst!

2009-03-28

Gissa IQ!

Som provvakt på högskoleprovet har man gott om tid att titta på folk. Efter två timmar lika många delprov har jag tröttnat på att titta på flickor bara sådär i allmänhet och ger hänger mig åt att utveckla mina fördomar. Tex mina fördomar om hur bra det går för kidsen på provet de just sitter och harvar med!

Som en god empiriker vill jag nu förstås veta hur valida mina fördomar är. Och vilken chans! Jag noterar min gissning på deras resultat på ORD-delen, kopierar alla deras svar och går hem och kollar mot facit. Den resulterande korrelationen återges i fig 1, som alltså visar att jag inte är något vidare alls på att gissa mina provdeltagares ordförråd (r=0,18 p=0,41)! Långt från signifikant.


Ett annat sätt att kolla på det är förstås en ANOVA, där man ser mina gissningar som 5 st grupper. Denna metod visas i fig 2, och avslöjar att inte heller detta är något signifikant samband. Kanske skulle man kunna ana en trend att jag är bra på att peka ut idioter, men usel på att peka ut dem som presterar bra.

Låt nu inte detta nedslå dig om du som jag gillar att dra förhastade slutsatser om folk! Det här visar ju bara att jag inte är något vidare på att bedöma!

2009-03-27

Psykologistudier:

"The shit pile up so fast you need wings to stay above". Martin Sheen pratar om helvetet i Vietnamkriget, men jag tänker på mina fyra år av studier på psykologlinjen. Det är som att fösas runt i en mataffär med sin handlingslista, samtidigt som vansinniga människor försöker trycka ner skräpvaror i din korg, ibland med hot, ibland med rena lögner! Dessutom är du bakis medan du på detta vis halvhjärtat försöker argumentera emot deras svajiga vetenskapsteori och irrevelanta sidospår. En annan liknelse: psykologin är som en pyttipanna med lite krossat glas (á la Oz), helt okej bara man bra på att peta i maten. Eller: Psykologin är som internet (ok den där sista var inget vidare).

Här följer hur som helst en butter speedrecensionen av terminerna:

T1. Människan i utveckling. Snicksnack och outdated utvecklingspsykologi. Minns så gott som ingenting utom lite neuro.
T2. Utvecklings- och personlighetspsykologi. Ännu mer nonsensstadielära. Lite bra neuro. Löjligt dålig genuskurs.
T3. Gruppsykologi. Humbug rakt igenom, vi såg på film och spanade på lite bebisar. Och lite vetenskapsteori som var intressant.
T4. Grupp, organisation och samhälle. Jeez, don't get mer started! Det var 5p psykiatri i slutet i och för sig som var rätt bra.
T5. Psykologisk tillämpning - individ. Låter ju fint, men 75% var ändå psykodynamiskt mumbo.
T6. Praktik. Bra termin, absolut.
T7. Psykoterapi och organisationspsykologi. Klientarbete, mycket bra. Organisationspsykologin var som en kurs i kvalificerade lögner. Men Wille och jag blev förvisso rätt bra på kvalificerade lögner.
T8. Organisationspsykologi och psykoterapi. Klientarbete, psykoterapiforskning, bra faktiskt!
T9. Forskningsmetodik och uppsatsförberedelse. Här är jag alltså nu, helt okej termin. Men snart börjar nåt slags konsultationsmetodik som tydligen suger enligt ryktet...
T10.Uppsats. Min uppsats är min borg.

Äsch, det här kommer bli bra. Jag vill tacka Rasmus, tacka Martin, tacka Linnea, tacka Marion, tacka Wille och förstås tacka min mamma. (oj vad jag tar ut segern i förskott!)

2009-03-26

Nyckelbeteenden

När man jobbar beteendeterapeutiskt med barn med utvecklingsförseningar är prioriteringar alltid väldigt tydliga. Vi har en begränsad mängd tid för träning, vilka beteenden ska vi då välja att jobba med? Samma problem uppstår inom vuxenterapier med beteendeaktivering. Förutom praktiska hänsyn som vad som är rimligt genomförbart eller har stor chans att lyckas eller liknande, så är detta förstås en strategisk fråga. Ett centralt begrepp i detta sammanhang är behavioral cusps.

'Låt barnen komma (gående) till mig.' - Jesus praktiserar behavioral cusps.Begreppet defineras och introduceras i en artikel från 1997 av Rosalez-Ruiz & Baer. En behavioral cusp är ett beteende som leder vidare till andra beteenden som är viktiga för individen. Med BT-termer kan man säga att beteendet förändrar individens kontingenser. Ett enkelt exempel: ett barn som börjar krypa får helt plötsligt tillgång till helt nya interaktionsmöjligheter med världen: man kan ta sig till intressanta platser, fly från obehagliga situationer, leta reda på mat under gamla soffor och så vidare. Om ett barn börjar krypa öppnar sig alltså tusentals nya inlärningsmöjligheter (varav några är vidare cusps)! Jag tänker på det gamla fina 90-talsdataspelet Sid Meier's Civilization, där ens kultur behövde lära sig vissa uppfinningar för att kunna lära sig andra som byggde på dessa. Rosalez-Ruiz & Baers definition är: "Cusps are behavior changes that systematically lead to either widespread further changes or to important further changes".

Rosalez-Ruiz & Baer påpekar att vad som är en cusp är olika för olika individer. För mig var det en cusp att skriva att-göra-listor, för Rikard med autism och ett stort intresse för tåg var det en cusp att lära sig bildgoogla och få fri tillgång till foton på lok och massor av möjligheter och anledningar att lära sig att texta nya ord, vilket på sikt kommer förbättra hans allmänna språkförmåga.

Några beteenden som för de allra flesta barn är cusps är:
- att gå (öppnar stora möjligheter!)
- att prata (enorma möjligheter!)
- att läsa (ENORMA möjligheter!)
- att lära sig söka på wikipedia (oändligt bra.)

Om man är inne på gateway-drug-hypoteser så är rimligtvis att börja smygröka en cusp för att senare kunna utveckla heroinmissbruk, en cusp kan också vara dålig. En cusp är också sådana saker som att börja gå till skolan (vilket leder till massor av social inlärning och kanske lite akademisk bildning). Rosalez-Ruiz & Baer specifierar sådana cusps som behavioral traps, har man väl ramlat in i en trap så fastnar man i en bra inlärningsmiljö. Jag tänker mig gärna att kransenpunkarnas lägenhet är en sådan behavioral trap.

Detta är som sagt relevant för vuxenterapier också, eller för vem som helst förstås. Vilka behavioral cusps har DU inom räckhåll? SMS'a CUSP till 073810 äsch nej skit samma förresten.

Rosales-Ruiz, J & Baer, DM: Behavioral Cusps: A developmental and pragmatic concept for behavior analysis. J of applied behavior analysis. 1997, 30, 533-544.


Ps. I Lövås-banden i förra inlägget finns på tape #4 en sekvens där de lär en autistisk tonårstjej att sätta på mascara. Hon pratar som en idiot men sminka sig ska hon fan kunna göra! Är detta en cusp för henne? I kalifornien anno 1981 kanske det var det. Antagligen inte...

2009-03-18

Beteendeterapi! 1981!

Inte nog med att beteendeterapi för barn med autism är en gammal metod (och forskningen kanske minskar i omfattning), det är också hopplöst töntigt (om än förstås sanslöst effektivt)! För att bevisa detta har någon underbar person har lagt upp Ivar O Lövås (alias Lovaas) orginalfilmer från 1981 på youtube. Det här är inte bara löjligt, det är löjligt nördigt! Det är dessutom den legendariska Ivar själv som tränar de golliga autisterna! För mig är det som att helt plötsligt upptäcka att man har haft Tomasevangeliet nerstoppat i sin lillebrorsas kalleanka-kartong de senaste 2000 åren men aldrig orkat kolla efter.

Alltså viss igenkänningsfaktor för alla oss som:
1. Har jobbat med beteendeterapi för barn med autism.
alt
2. Minns 80-talet.



Den första ongen är förresten särskilt gollig. När hon försöker säg "ah" och sen bara suck-ger-upp! Ja jävlar. Och funkar, det gör det!

2009-03-17

Dissociative Fugue (300.13)

A. The predominant disturbance is sudden, unexpected travel away from home or one's customary place of work, with inability to recall one's past.

B. Confusion about personal identity or assumption of a new identity (partial or complete).

C. The disturbance does not occur exclusively during the course of Dissociative Identity Disorder and is not due to the direct physiological effects of a substance (e.g., a drug of abuse, a medication) or a general medical condition (e.g., temporal lobe epilepsy).

D. The symptoms cause clinically significant distress or impairment in social, occupational, or other important areas of functioning.

Kriterier enligt diagnosmanualen DSM-IV-TR (utgiven av American Psychiatric Association). Mer om detta senare. Jag säger bara: Ian Hacking!

2009-03-14

Psykologer och the happiness of nations

Så älskade psykologerna världen, att de gav den ett samband mellan antal psykologer i ett land och detta lands lyckonivå på 0,5.

Efter ett fylleredaktionsmöte hittar jag några WHO-rapporter på mitt skrivbord, säkerligen från den där etno-tjommen Martin. Genom att hastigt och lustigt dunka ihop antal psykologer i olika länder med World Values Surveys siffror på nöjdhet-med-livet kan vi snabbt göra lite skojiga statistikkörningar! Korrelationen mellan nöjdhet och antal psykologer är alltså 0,5. Den uppenbara invändningen är då förstås att detta bara speglar hur lyxiga länderna är: rika länder är lyckliga och har också råd med psykologer.

Detta problem kan kringgås på två sätt: dels kan vi göra en partiell korrelation när vi kontrollerar för BNP per capita. Vi finner då att korrelationen kvarstår, om än aningen försvagad: 0,4 (p<0,05). Detta kan förresten jämföras med antal psykiatriker i länderna, denna korrelation är nämligen svagt negativ!: -0,05.

En annan lösning är att begränsa analys till en subgrupp av länder där inkomsten inte längre kan antas spela så stor roll. Lyckoforskaren Richard Layard har föreslagit att denna gräns bör dras vid en BNP per capita över 20'000 $. Över denna inkomstnivå menar Layard att det är andra faktorer som spelar roll. Det visar sig då att antal psykologer korrelerar starkt med nöjdhet (fig 1: r=0,63 p=0,002). Även antal psykiatriker korrelerar, om än svagare (fig 2: r=0,50 p=0,16). Martin tog upp ämnet antal-psykologer-per-land för att peka ut Argentina, landet med absolut flest (106), och dem tappar man dessvärre i denna analys (Argentina är förresten ett helt medelmåttigt lyckligt land).

Det stora problemet med sådana här korrelationer är förstås måttet på lycka eller nöjdhet med livet. Det är helt enkelt inte alls uppenbart vad det är folk svarar på när de ställs inför sådana här frågor (I det här fallet: "All things considered, how satisfied are you with your life as a whole these days." mellan 1 och 10) Men det är förstås, för att använda Rasmus favorituttryck, beyond the scope of this essay.

Layard, R: (2005) Happiness - lessons from a new science. Penguin.
World Health Organization. Data hämtat 090313 från http://www.who.int
World Values Survey. Item V22. Data hämtat 090313 från http://www.worldvaluessurvey.org

2009-03-13

Nytt! Hett! Beteendeterapi!

Intensiv beteendeterapi är state-of-the-art-behandlingen för barn med autism! Författare till flera metastudier konstaterar att detta är den behandlingsmetod som har i särsklass bäst stöd, med ungefär 50 % kliniskt förbättrade, mycket bättre än olika eklektiska behandlingsmetoder och farmakabehandling (Eikeseth, 2009. Howlin et al, 2009). Diet-, megavitamin- och hyperbarmetoder har dåligt stöd i forskningen (Schechtman, 2007). Jag kan stolt meddela att denna fantastiska behandlingsmetod snart kommer att bli lite bättre, tack vare undertecknad. Mitt exjobb ska handlar om omgivningsfaktorer som påverkar hur effektiv behandlingen blir, med målet att förbättra metoden. Mer om detta senare.

Intrycket man får när man snackar med folk inom habiliteringen eller läser forskningsrapporter är att beteendeterapi för barn med autism är all the rage, det senaste av det senaste. Jag föreställer mig en ständigt stigande tsunami av forskning om metoden, där min uppsats är lite skum på vågkammen. För att illustrera detta för er, kära bloggläsare, gjorde jag en liten databassökning för att ta reda på hur snabbt denna forskningsfront växer. Fig 1 visar antal publicerade artiklar per år om IBT för autism (psychinfo: keywords autism + ABA/IEBT/behavioral modification). Vid första anblick tycks det alltså att forskningen om beteendeterapi ökar. Döm om min förvåning när motsatsen antagligen gäller. Nämligen: betänk att forskning i allmänhet ökar, så fig 1 säger egentligen inte mycket. Mer relevant är att kolla på hur stor andel dessa artiklar utgör av den totala autismforskningen. Då visar det sig, fig 2, att forskningen om beteendeterapi i själva verket blir en allt mindre del av autismforskningen!

Vad betyder då detta? Att beteendeterapi inte längre är intressant? Låt mig göra ett litet räddningsförsök! Beteendeterapi för barn med autism utvecklades under 70-80-talen, i stor utsträckning i form av massor av single-case-studier av olika strategier för olika specifika beteenden (toaletträningn, konsonantuttal, ögonkontakt osv). Efter Lövås klassiska RCT från 1987 har forskningen istället gått över till stora behandlingsstudier med kontrollgrupper och långtidsuppföljningar. Forskningen har alltså kommit till en ny fas, med färre (jämförelsevis) publikationer men med större klinisk relevans. En annan ursäkt skulle kunna vara tex massiv ökning av genetikstudier. Ursäkt som sagt.

Misströsta inte, vänner av beteendeterapi! Andelen för 2009 höjs nämligen av Klintwall-Malmqvist et al...

Eikeseth S. Outcome of comprehensive psycho-educational interventions for young children with autism. Res Dev Disabil. 2009 Jan-Feb;30(1):158-78
Howlin P, Magiati I, Charman T: Systematic review of early intensive behavioral interventions for children with autism. Am J Intellect Dev Disabil. 2009 1;114(1):23-41
Schechtman MA (2007). "Scientifically unsupported therapies in the treatment of young children with autism spectrum disorders". Pediatr Ann 36 (8): 497–8, 500–2, 504–5.

2009-03-10

"Det är något som inte stämmer"

är titeln på en psykologexamensuppsats från SU, vt-07. Författaren har intervjuat sex personer med personlig erfarenhet av psykos, med målet att fånga deras subjektiva upplevelse av detta tillstånd: psykosens fenomenologi.

Den analys hon använder (empirical phenomenological psychological method) kan jag dessvärre inte göra rättvisa med en beskrivning, däremot hennes slutsatser. Hon tycker sig se tre teman i beskrivningarna: Kontroll i bemärkelsen förlorad kontroll (tex förföljelse) och idéer om att kunna kontrollera andra. Utanförskap, förutom det självskrivna också en känsla av att bete sig fel, men utan att kunna sätta fingret på hur. Självmedvetande i psykosen, dvs att glimtvis förstå att verklighetsuppfattningen är förvrängd. Det är också från detta sista tema som uppsatsens titel kommer, och som jag finner mest tongivande. Nåt slags undflyende och diffus känsla av felaktighet i världen, som inte går att konkretisera. I nån artikel som Rasmus och jag läste användes det mycket träffande engelska ordet eerie, ungefär kuslighet.

Uppsatsen är ett beundransvärt exempel på hur en kvalitativ beskrivning av ett fenomen verkligen kan tillföra något helt nytt, något utöver nån symtomlista i DSM-IV. Dessutom en nyansering av den populärkulturella analogin mellan en psykos och en LSD-tripp.

Leiviskä Deland, AC: Det är något som inte stämmer - upplevelsen av psykos ur ett fenomenologiskt perspektiv. Opub uppsats. Fulltext.

2009-03-05

Högskoleprovet och IQ

Dags att reda ut en grej. Det är en rätt risig korrelation: 0,46. 21 % av variationen i högskoleprovet förklaras av IQ.

Typ i alla fall. Låt mig förklara: Olika IQ-test mäter (olika) IQ, högskoleprovet försöker mäta förmåga att tillgodogöra sig högskoleutbildning. Ingen studie finns publicerad på sambandet mellan dem (sök på SweSAT i vilken databas som helst). Däremot finns en mycket intressant studie från 2005 som undersökt hur mycket högskoleprovet mäter den desto mer intressanta g-faktorn.

G-faktorn är ett statistiskt fynd: nästan alla neuropsykologiska test samvarierar mer eller mindre. Är du bra på huvudräkning är du sannolikt också bra på ordkunskap och att kopiera mönster med olikfärgade klossar. G-faktorn är det som IQ-test försöker mäta, men alltså operationaliserar på olika vis. Ett vanligt IQ-test som WAIS-III korrelerar mer än 0,9 med en g-faktor (tex Watkins et al, 2004) (som man alltså får fram genom att låta försökspersonerna göra massor av fler IQ-test). Det här är mycket kontroversiellt vad det ska tolkas som, men det är en annan diskussion.

Carlstedt & Gustafsson 2005 har samkört register på 18-åriga män som gjort pliktverkets intelligenstest och samma år också skrivit högskoleprovet för första gången. Man har då en möjlighet att leta efter en bakomliggande faktor som förklarar så stor del av variationen i bägge testen (med deltest). Med en konfirmatorisk faktoranalys (som alltså antar att g existerar) finner man då att högskoleprovet laddar ganska svagt i g-faktorn. Korrelationen blir 0,46. Bäst korrelerar NOG-deltestet, och därefter DTK. Sämst korrelerar ORD. Vilket är synd, för det var det som jag alltid var bäst på... Resultaten i ORD, LÄS och ENG förklaras bättre med den latenta variabeln Crystallized intelligence, ett slags mått på inlärda kunskaper.

Man har också försökt kolla hur bra högskoleprovet predicerar studieframgång, i sig självt och jämfört med gymnasiebetyg. Per-Erik Lyrén publicerade en reviewartikel i decembernumret av Scandinavian Journal of Educational Research som visade att högskoleprovet är måttligt bra. Ett axplock: på läkarlinjen predicerar provet avhopp, på socionomlinjen predicerar provet betyg efter ett år (bättre än betyg alltså).

Ett ord också om Crystallized Intelligence och inlärningseffekter. I studier som har undersökt inlärningseffekter i högskoleprovet finner man att mellan första och andra gången man gör provet blir man oftast bättre på NOG och DTK, lägst inlärningseffekt finns i ORD (Henrikkson & Bränberg, 1994). Detta illustrerar på ett bra sätt att Crystallized Intelligence inte är ett mått på faktiskt inlärd kunskap, utan snarare på förmågan att ta till sig explicit kunskap. I en senare studie finner man förresten att inlärningseffekten på provet mellan 1:a och 2:a testgången är så låg som 0,12 på skalan 0-2,0 (Cliffordson, 2004). Lite nedslående för alla som försöker jobba upp sitt resultat.

Detta, alldeles för långa, inlägg skrivet med förbehåll för att jag har väldigt dålig koll på diskussionen kring g-faktorn, liksom fattar föga av statistiken i Carlstedt & Gustafsson-artikeln. Jag höll på att skylla på min låga IQ, men så slog det mig att Rasmus inte heller hajar den, och hans g-faktor ska vi inte tala om. Phew!

Carlstedt, B & Gustafsson, J: Construct validation of the Swedish Scholastic Aptitude Test by means of the Swedish Enlistment Battery. Scandinavian Journal of Psychology. Vol 46(1), Feb 2005, pp. 31-42

Cliffordson, C: Effects of Practice and Intellectual Growth on Performance on the Swedish Scholastic Aptitude Test (SweSAT). European Journal of Psychological Assessment. Vol. 20(3), 2004, pp. 192-204

Henrikksson W & Bränberg K: The effects of practice on the Swedish Scholastic Aptitude Test (SweSAT). Scandinavian Journal of Educational Research. Vol 38(2), 1994, pp. 129-148

Lyrén, PE: Prediction of academic performance by means of the Swedish Scholastic Assessment Test. Scandinavian Journal of Educational Research. Vol 52(6), Dec 2008, pp. 565-581.

Watkins et al: Structural Validity of the WAIS-III Among Postsecondary Students. Journal on Postsecondary Education and Disability, Volume 17, Number 2, Spring 2004

2009-03-01

"This guy's a wanker and we've got the paperwork to prove it"

I stockholm är det brist på spermadonatorer. Eftersom givare måste godkänna om deras bidrag även ska kunna ges till homosexuella är kötiden för lesbiska par närmare två år! Kötid alltså, för att det finns för få som vill donera sperma! Här ger man man män en chans att sprida sina gener mot betalning! Hur kan det finnas brist på spermadonatorer?!

Kirkman (2004) har intervjuat australiensiska spermadonatorer och -mottagare. Det visar sig, inte helt överraskande kanske, att de donerande männen ser både fördelar och nackdelar med sin donation. Återkommande är att de inte talar högt om den, utan tvärtom håller den tämligen hemlig; så fort de nämner det blir de nämligen skämtade med! Såklart, det är ju så lätt att komma på skämten! De oroar sig för att bli betraktade som alltför självgoda, att de skulle tro att de är "a gift to the future". Emellertid tycker de också att de kan få uppskattning för en god handling, men detta tycks vara mindre vanligt. Det ligger närmre till hands att de är killar som får betalt för att runka.

I australien får också donatorerna rätt bra betalt, och Kirkman referar till tidigare forskning som visat att läkare på donationsmottagningar ofta antar att män lämnar sperma för att få pengar, medan de antar att kvinnor som lämnar ägg uteslutande gör detta av altruistiska skäl. Inte ens läkarna tror särskilt gott om grabbarna alltså!

I förbifarten kan man ju förresten nämna något om mottagarnas idéer om den okända donatorn. I heterosexuella par blir han snabbt glömd (eller bortträngd), medan lesbiska mottagarpar i större utsträckning ser donatorn som en pappa till barnet, även om de aldrig träffat honom.

Kirkman, M. "Saviours and satyrs: ambivalence in narrative meanings of sperm provision" Culture, Health & Sexuality, 2004, 6, 319-335.