Vad skulle du göra om du upptäckte att du är världshistoriens bästa psykolog? Du har tillgång till analysmetoder och interventioner för att kontrollera människors beteenden precis som du vill genom att manipulera rätt miljöfaktorer. Hur bör man använda denna kunskap? Detta tycks ha varit Fredric Burrhus Skinners fundering efter att ha upptäckt operant betingning och i tanken extrapolerat sig en bit bort från råttor och duvor, och varefter han satte sig att skriva boken Walden Two.
Skinner lägger alltså härmed sitt bidrag till kategorin utopibeskrivningar, och gör så i formen av en skönlitterär bok. Berättarjaget, professor Burris (!), reser med några bekanta för att besöka det stora kollektivet med bokens namn. Under några dagar får de guidade turer med Waldens grundare Frazier, den geniala psykologiforskaren som alltså fann sig själv med sådan kunskap i psykologi att han har makten att skapa ett nytt samhälle. Med i det besökande sällskapet är en filosofiprofessor och två unga par, som allihop diskuterar samhället med Frazier och i slutändan förstås måste välja sida: gå med i Walden eller åka hem till vardagsamerika? I sin ungdom funderade Skinner på att bli författare, vilket dessvärre inte hindrar bokens ramberättelse att vara tämligen löjlig och förutsägbar. Absolut bäst blir det när Frazier istället håller kapitellånga monologer om sin analys av demokratins misslyckande, kommunismens misslyckande, det värdelösa med historieforskning, mänsklig avel och monogami.
Upplägget i Walden är kollektivism. Medlemmarna, som när boken utspelar sig är ungefär tusen personer, har få privata ägodelar och inga pengar. Alla får del av kollektivets mat, sjukvård, lokaler och underhållning, men måste arbeta ihop två “working credits” varje dag. Olika arbeten är värda olika många credits, beroende på hur attraktiva de är. En timme trädgårdsarbete är värt en tiondels credit, medan avloppsarbete förstås är värt betydligt mer. Kontentan blir att medlemmarna jobbar ungefär fyra timmar per dag, och resten av tiden spelar de i orkestrar, målar tavlor, läser böcker i Waldens välsorterade bibliotek eller, framför allt, dricker té. De softar, helt enkelt. Att medlemmarna bara behöver jobba så lite mycket beror förstås på Waldens superordnade planekonomi utan spill och där alla onödiga yrken som reklammakare, modeskapare och universitetslektorer är bortrationaliserade. Allt är ordnat av Waldens planerare. En utilitaristisk teknokrati helt enkelt, en teknokrati med psykologer.
Grundtanken med Walden är alltså rationellt applicerad psykologisk kunskap. Hur ordnar man bäst ett samhälle? “That’s an experimental question” svarar Frazier i alla partikulariteter. Hur bör kulturen kring äktenskap se ut? Vilken är den bästa barnuppfostransmetoden? Vilket slags skvaller ska kulturen acceptera? Kan man ordna ett samhälle utan familjer och utan hänsyn till blodsband? Allt måste undersökas experimentellt för att utforma den kultur som maximerar lyckan och gör samhället effektivt.
Den bakomligganden idén är egentligen att bygga ett samhälle som bygger på förstärkning och aldrig på bestraffning eller hot om bestraffning. Det tycks vara detta som Skinner ser som sitt viktigaste fynd: att bestraffning inte fungerar mer än kortsiktigt. Walden Two är ett samhälle där allt samhällsnyttigt som medborgare gör är självförstärkande, där alla hela tiden vill göra det som också är bäst för alla andra. Här kommer också Skinners syn på den fria viljan in: i den mån han tror på fri vilja så gör han det i bemärkelsen att alla hela tiden vill gör det som de gör. De väljer sina handlingar för att de är förstärkande. Tvingade är vi bara när någon hindrar oss eller hotar oss för att få oss till vissa handlingar. Om någon är olycklig kan de alltid konsultera någon av Waldens psykologer som fungerar som något slags prästerskap.
Bokens berättare är som sagt professor och intresserar sig särskilt för Fraziers kritik av den akademiska världen. Skinners idé om högre utbildning är copy-pastead från lärarhögskolans senaste hype: det lustfyllda lärandet. Elever lär sig om allt som de finner intressant för stunden, ofta genom praktiska experiment och ute i Waldens verklighet. “Either French is worth learning, at the time you learning it, or it’s not.” Skinner tycks inte gila att hålla föreläsningar eller rätta term papers, och dessa är utbytta mot fria studier för engagerade och initiativrika studenter.
Boken är skriven med det kluriga knepet att presentera utopin Walden som att den redan är fullt fungerande. Det var inte bara en experimentell fråga hur samhället ska ordnas, experimentet är i boken redan gjort. Det är då en poäng att komma ihåg att det är svaren på de experimentella frågorna som är fiktion, och att frågorna är de som är värda att komma ihåg. Mycket i Skinners gissningssvar framstår som osannolika, även om mycket också är rimligt. Naturligtvis bär det också emot att förra seklets störste psykolog kommer ut som anarkist och explicit förkastar vår tids favoritidéer: demokrati och anknytningsteori.
Frazier, Waldens grundare och bokens viktigaste karaktär, är nöjd med sin kreation. I en avslutande scen sitter han uppe på en kulle över samhället och tittar ner på medlemmarna med en kikare. Han konstaterar att han älskar alla medlemmar av Walden Two. “’What is love' he said, with a shrug, 'except another name for the use of positive reinforcement?'"
Det glömde jag ju alldeles av att skryta om: vår studenttidning! Just exakt i dagarna kommer också nr 2 ut, men förstås bara till psykologstudenter på Stockholms Universitet eller Karolinska Institutet. Om man vill ha ett pappersex så är det väl bara att ge en god motivering/muta så skickar jag.
