haiku

Den där molntussen
driver sakta vidare
man måste sett det

type 1 - kerouac tries

Rye field has a house in the middle, as an island, I swim out of the melancholy Wednesdays afternoons with soil and dry straw under his shirt. Thousand generations serious farmers under me. Identical and fine boring days. We eat lunch and look distracted what we should eat to Mellis. We eat Mellis and talk about what we should eat for dinner. We eat dinner and arguing about what to write on the document list. Much work we do as well, which means three hours routine behavioral therapy with Rickard in the cool stone house. Otherwise we are just all three: Karin, Richard and me. We hang at the pool or at the parking lot away at the glass booth where you can watch the cars start. Nothing happens again, everything happens countless.

We drive around aimlessly for a weekend when Thomas comes down from the city. I lie mostly in the back seat and read, or look out the rear window on everything that we go by. Mostly churches and families on a cycling holiday, but actually the little blue house that my indecent mom used to say that I am sworn in. And then a bit later, but only a few kilometers away on a porch so Marie and I danced the allotted five minutes while we wait in a grave test. "BLANK" she says, neither she nor I understood what she meant. But that was then and now running Karin, Thomas and I just around and at one point we pick up a sweet hitchhiker by Karin scare by reciting the Marquis de Sade loudly in front of the ferry to Faro. But Karin also makes stylish capoeira moves into the gutter as a counterpart to filth.

We're talking, of course remains. Doctoral dissertation, we wish we could say. For a while we all unimportant in French, which makes me feel mentally retarded. We discuss even when we sleep, we later learned of a horrified visitor.

tack till google translate

typ 1 - kerouacförsöken

Rågåkern har ett hus i mitten, som en ö. Jag simmar ut i den under melankoliska onsdagar, eftermiddagar med jord och torra strån under skjortan. Tusen generationer allvarliga bönder under mig. Identiska och fint tråkiga dagar. Vi äter lunch och spånar förstrött vad vi ska äta till mellis. Vi äter mellis och pratar om vad vi ska äta till middag. Vi äter middag och bråkar om vad vi ska skriva på handlingslistan. Egentligen jobbar vi ju också, vilket innebär tre timmar slentrianmässig beteendeterapi med Rickard i det svala stenhuset. Annars hänger vi bara alla tre: Karin, Rickard och jag. Vi hänger vid poolen eller vid parkeringen borta vid glasskiosken där man kan titta på bilarna som startar. Ingenting händer en gång, allting händer oräkneligt.

Vi kör runt utan mål en helg när Thomas kommer ner från stan. Jag ligger mest i baksätet och läser, eller tittar ut ur bakrutan på allt som vi åker förbi. Mest kyrkor och familjer på cykelsemester, men faktiskt också det lilla blå huset som min oanständiga mamma brukade säga att jag avlades i. Och sen lite senare men bara ett par kilometer därifrån på en veranda så dansar Marie och jag de anvisade fem minuterna medan vi väntar på ett gravtest. ”Nitlott” säger hon, varken hon eller jag förstod vad hon menade. Men det var då och nu kör Karin, Thomas och jag bara runt och vid ett tillfälle plockar vi upp en söt lifterska som Karin skrämmer genom att recitera Markis de Sade högljutt framför bilkön till fåröfärjan. Men Karin gör också stiliga capoeira-moves i rännstenen som en pendang till snusket.

Vi pratar förstås jämt. Disputerar önskar vi att vi kunde säga. Ett tag tar vi allt oviktigt på franska, vilket gör att jag känner mig förståndshandikappad. Vi diskuterar till och med när vi sover får vi senare veta av en förfärad gäst.

/ but it was then there and at that time also I was laying in bed one sad sunday afternoon, listening to jumping george on my casette player, laugh to hear the crazy music / osv