Skräcktabell!

Häromveckan frågade Hanna mig om jag trodde att man kunde tappa hår av chocker / rädsla. Typ som i filmer när nån är instängd med ett spöke och tappar allt håret över en natt (vill förresten minnas att detta till och med fanns med på D&D - skräcktabellen, nördreferens.) Nonchalant, fräck och full som jag var så skrattade jag rått och sa att det var det löjligaste jag hört. Men, rätt ska vara rätt:

De vanligaste skälen till att tappa hår tycks vara olika sorters medicinering, tex kemoterapi eller med benzodiazepiner (tex clonazepam) eller neuroleptika (tex Olanzapine) eller att man rycker av det sig själv (Trichotillomani). Men York, Nicholson, Minors & Duncan (1998) visar med enkel och rätt snygg studie på ytterligare en orsak:

Författarna letade reda på 25 kvinnor med markant och plötslig hårförlust, och 25 kvinnor för en kontrollgrupp. Dessa fick fylla i självskattningsskalan Social Readjustment Rating Scale, och delas in utefter om de fick mer eller mindre än 300 poäng på denna skala (där drog man gränsen för stressad). Ett enkelt chi-2-test kunde sen användas för att undersöka fördelningen av stress i de olika grupperna. I hårförlustgruppen hade 22 mer än 300 poäng, och bara 10 i kontrollgruppen (p < 0,01). Detta är alltså stress orsakat av sånt som typ "mycket på jobbet" och "min man är en idiot". Trauma och trauma, det här blir väl lite av en analogislutsats förstås.

Så var det med den saken. York et al inleder förresten med att hävda att "hair loss associated with major trauma is well documented". Om det nu är så jävla väldokumenterat kan man ju tycka att de kan ge en ref också, men men. Nästa steg är alltså att kolla upp detta med hår som faktiskt VITNAR!

York J, Nicholson T, Minors P, Duncan DF. Stressful life events and loss of hair among adult women, a case-control study. Psychol Rep. 1998 Jun;82(3 Pt 1):1044-6.

Autismessens

Det finns flera skäl att vara behaviorist, och flera grejer i behavioristpaketet (eller kanske snarare, beteendeterapi-paketet) som man kan gilla eller inte gilla. Jag är inte helt övertygad om hela den här operant betingning-grejen (detta är en historia för sig), men vad jag däremot gillar är att det är beteenden som är studieobjektet.

Christopher Gillberg - Sveriges mest namnkunnige autismforskare - menar att "tillståndet" autism orsakas av att man "saknar förståelse för meningen med ömsesidighet". Vad betyder ens detta?

Vi vet alla vilka beteenden som personer med autism har: stereotypier och tex ekotal, och kanske framförallt inte har: omodulerat tal, för lite ansiktsmimik, bristande ögonkontakt och smal intresserepertoar. Eller såhär: det är på grund av dessa beteenden som vi säger att de har autism (dessa är, mfl, de diagnostiska kriterierna). Till att börja med är det inte på nåt sätt uppenbart hur dessa beteenden skulle förklaras med Gillbergs minsta-gemensamma-nämnare (det är i själva verket till och med svårt att tänka sig), det är dessutom konstigt att tänka sig att den stora variation inom dagens autismdiagnos skulle kunna förklaras med en enda orsak. Varje beteende kan ju ha olika förklaringar, både neurologiskt och uttryckt som nån slags inlärningsmekanism eller motivationsfrånvaro.

Det vore mer informativt att säga att tex autismbeteenden kan orsakas av att man inte finner ögonkontakt förstärkande eller att man är för upptagen av förstärkande stereotypier för att lära sig vanliga kommunikativa beteenden. Med en så uppenbart heterogen diagnosgrupp, varför ska det finnas en enda förklaring?

Men kanske framförallt, Gillbergs pårökta och icke-operationaliserbara förklaring är precis sånt som man hemfaller till om man går bortom beteenden som psykologins data: totalt omöjligt att forska på, och helt omöjligt att göra något vettigt kliniskt av.

To be continued...