Mitt liv som aspergerunge

Det är förstås lite av en klyscha att vara hypokondrisk inom det fält som man jobbar med. Dvs, ungefär som att bli nojjig över cancer om man är onkolog. Well, jag har börjat nojja över autism. Inte så mycket som jag är idag, men min ungdom min ungdom!

Thomas visade mig ett youtubeklipp på nördiga Carl-Henrik som har snöat in på spårvagnar. Dagen efter återberättade jag det här för min storebror. Han skrattade och sa, javisst - han låter precis som du och jag på de där bandinspelningarna. Det var kusligt, exakt min tanke. Vi spelade in lillgamla band när vi intervjuade pappa om storsjöodjuret, eller gjorde vallokalsrapporter från Skarpnäcksskolan. Just i samma torra och allvarliga tonläge. När jag började ettan ville jag så gärna ha glasögon att jag framkallade mitt ögonfel med ren viljestyrka, kanske faktiskt.

Hade vi fötts tjugo år senare, i rätt del av BUP-världen, kanske en liten aspergerdiagnos hade trillat dit. Oh well, ingen idé att gråta över spilld mjölk.

Nothing tastes as good as thin feels

I vintras testade jag att utveckla tvångssyndrom, med viss framgång. När man spritar händerna 10 ggr per dag så blir det rätt snabbt en trygghetsgrej. Man får nåt slags krypande obehag när man tagit i ett handtag. Jag föreställer mig att man bara behöver pröva en liten dos OCD för att känna mekanismerna, fenomenologiskt liksom.

Så min nya grej är alltså anorexia. Såhär har jag gjort: jag väger mig två gånger per dag. På morgonen för bra mätning, och på kvällen som konsekvens för dagens beteenden. Har man ätit stor middag blir det ju en bestraffning, men har man varit duktig så får man skriva upp en framgång på registringspappret.

Det här är min fenomenologiska fångst: Man tänker på mat jämt. Man känner sig bättre än andra som glufsar. Man känner på sin kropp hela tiden, och man blir inte nödvändigtvis nöjd. Extrabonus är att jag för första gången i mitt liv har börjat gilla frukost (för jag vaknar och är så jävla hungrig).

Den där lilla bubblan i mitten diagrammet är förresten min första semestervecka: 5 dar på gotland med rödvin, röka och karin wrangsells schwartzwaldtårtor. Och där är också problemet: det är ju så jag vill leva. Min resa i anorexins twilight zone är nog rätt snart över, tyvärr.

Självförbättring #1: tondövheten

I tio års tid har jag försökt bli en autodidakt gitarrspelar, med rätt så begränsad framgång. Trots dessa tio år kan jag exempelvis fortfarande inte stämma fanskapet. Jag hör helt enkelt inte hur jag ska skruva för att få det rätt, upp eller ner? Jag är helt enkelt typ tondöv. Ett ypperligt tillfälle att smaka på sin egen medicin helt enkelt, hur skulle jag träna detta hos nån av autistungarna på jobbet?

Jo, gradvis svårare diskriminationsträning. Man får två stimuli presenterade, två olika toner, och ska sedan säga vilken som är tex högst. Genom omedelbar feedback (rätt eller fel) ska man sedan lära sig diskriminera mellan de två tonerna, och därefter kan man sedan höja svårighetsnivån.

Martin lånade mig det ypperliga programmet Auralia för att göra det här, eftersom det programmet typ har en inbyggd sån här funktion. Jag bestämde mig för att köra 32 tonpar per dag och registrera min resultat för att se om jag blev bättre. Voila, se diagrammet här bredvid.

Som synes blir jag inledningsvis lite bättre, men rätt snabbt så planar inlärningen ut. Ok rätt dåliga data iofs... Inte precis som att jag bara "aha!" och sen kan det. Ska försöka ändra träningen lite och se om jag kan återkomma med finare siffror...

Eh humpf, ja "en rapport från forskningsfronten i min lägenhet".