2011-12-14

4. Walden Två - Vad bör göras?

Frazier säger i en scen i Walden Två explicit själva idén bakom boken: ”Vad skulle du göra om du upptäckte att du förfogade över en fullt fungerande och användbar beteendevetenskap?” Skinner ansåg att en sådan vetenskap var nära förestående. Walden Två är en bok om effekterna av psykologin som vetenskap, på samma sätt som Aldous Huxleys framtidsvision ”Du sköna nya värld” beskriver möjliga effekter av biologin som vetenskap. Men psykologin var inte, och är inte, någon mogen vetenskap med ett enande paradigm.

Skinners premiss är helt enkelt inte uppfylld. Men frågan finns kvar: vad skulle du göra? Och om vi tror att vi skulle kunna göra världen bättre, borde vi då inte försöka skaffa oss en sådan vetenskap?

Det bör nämnas att en annan väg framåt är att faktiskt applicera de principer som beteendeanalysen redan har utvecklat. Lejonparten av den forskningen gäller barn med försenad utveckling, men beteendeanalytisk forskning bedrivs också på hur man får människor att källsortera, hur vi kan effektivisera läsinlärning hos barn, hur man lär föräldrar att forma sina barns beteenden genom uppmuntran istället för med skäll. Det område som ligger närmast Walden är kanske den gren av beteendeanalys som kallas för Organizational Behavior Management. William Abernathy (2009) menar att Walden idag bäst skulle appliceras på ett företag. Det är alltför svårt att bygga upp en ny organisation och Abernathy menar istället att vi bör omvandla existerande organisationer. Kanske kan företag med tiden bli små samhällen, inte helt olikt en japansk företagsmodell.

Poängen att komma ihåg är att psykologin har potential att vara någonting mer än psykoterapisoffor och glansiga veckotidningar. Men inte dagens psykologi, och inte dagens beteendeanalys. Om vi hade en fungerande beteendevetenskap idag skulle du läsa det här i en av solstolarna på taket över Walden Två.

Abernathy, W.B. “Walden Two Revisited: Optimizing Behavioral Systems” Journal of Organizational Behavior Management, 29, 2, 2009 175-192

2011-12-07

3. Walden Två - Till de förlorade idealens försvar

Jag vågar gissa att man idag läser Walden Två med ett litet ironiskt leende. Så sött, en utopi! Eller med sammanbitna tänder, muttrandes över Castles orättvisa roll och Fraziers haltande argumentation som Burris accepterar utan att blinka.

I den mån man gillar Walden så är det med reservationer. Varför ska alla medlemmar gilla körsång och akvareller? Varför är alla monogama, heterosexuella smygprotestanter? Varför är de så kusligt tråkiga och homogena? Dessa invändningar är rimliga. Men bakom dessa reservationer finns en viktigare: Walden Två är alltför radikal.

Sensmoralen att dra efter 1900-talets omvälvningar anses allmänt vara att ideologi är farligt. Att vilja någonting överhuvudtaget med samhället är detsamma som fanatism. Alla är beredda att erkänna att demokratin är en haltande kompromiss, att kapitalismen leder oss mot en långsam miljökatastrof, att de ekonomiska klyftorna inte är på väg att upplösa sig själva. Men inga försök till förändring kan accepteras.

Psykoanalytikern och rabulisten Slavoj Zizek (2008) skriver ironiskt: “Happy are we who live under cynical public-opinion manipulators, not under the sincere Muslim fundamentalists ready to fully engage themselves in their project.” Och som han vidare påpekar: dagens ljumma liberalism kommer inte fungera i längden, de radikala lösningarna väntar i kulissen. Idén bakom Walden Två, att vetenskaplig psykologi kan utforma att bättre samhälle, är precis en sådan idé.

Zizek, S. (2008) “In Defense of Lost Causes” London, England: Verso.

2011-12-01

2. Leva Walden två

Skinner skrev Walden Två under några intensiva veckor i 1945, och fick den utgiven tre år senare. Boken var ingen succé. Det var först med det omvälvande 60-talet och dess alternativrörelser som den verkligen började sälja och det tog inte lång tid innan ett antal försök organiserades för att realisera Walden i dåtidens Amerika.

Sociologen Hilke Kuhlmann (2005) har intervjuat ett flertal deltagare i dessa försöksamhällen, framförallt från de två mest framgångsrika: Twin Oaks i Massachusetts samt Los Horcones i Mexiko. Båda dessa kollektivsamhällen finns kvar, men liknar inte alls Skinners vision.

Twin Oak grundades av personer som framförallt var intresserade av det alternativa i Skinners samhällssyn. Waldens bakomliggande ideologi var inte det viktiga. De såg boken snarast som en ritning för sitt samhälle och försökte implementera systemen med planerare, gemensam barnomsorg och arbetspoäng. Kuhlmann menar att alla sådana ”blueprint”-försök till Walden samhällen misslyckades. Undantaget, Twin Oaks, finns kvar eftersom de övergav Walden två som instruktionsbok för sitt kollektiv.

Den andra vägen att gå, som valdes av studenter och övertygade behaviorister, var att försöka sig på ett experimentellt utformande av samhället. De försökte inte kopiera kollektivet i Walden Två, utan applicera de metoder som Skinner argumenterat för. Enligt Kuhlmann föll de här projekten istället på deltagarnas oförmåga till organisering. Många ville bestämma och planera men ingen ville vara den tystlåtna medlemmen som de andra kunde experimentera på. Dessa ”akademiska” försök varade bara några år. Undantaget från detta är det mexikanska kollektivet Los Horcones. Detta lilla samhälle får en stor del av sin inkomst från att fungera som skola för förståndshandikappade barn. Men även om Los Horcones tycks levnadskraftigt växer det inte heller. Det är långt från Fraziers vilda expansionsplaner.

Försöken att realisera Walden Två kan alltså delas in i två grupper: de som tog Walden som en ritning för ett samhälle och som misslyckades eftersom de metoder Skinner föreslog var just detta: förslag. Den akademiska försöken gav sig på att experimentera fram fungerande kollektiv men misslyckades eftersom de underskattade vikten av medbestämmande för medlemmarna. Alla ville vara Frazier.

Kuhlmann, Hilke: “Living Walden Two: B. F. Skinner's Behaviorist Utopia and Experimental Communities” Champaign, Illinois: University of Illinois Press, 2005.

2011-11-24

1. Walden Två på svenska


Efter två års översättningsjobb kommer snart BF Skinners - Walden Two ut på svenska. Dessutom har jag lyckats tjata mig till av Studentlitteratur att jag ska få ha med en epilog om boken. Så jag slänger upp mitt utkast här, i tre delar.

Men först: ett citat från en oväntad psykologikramare, Leon Trotskij:

“What is man? He is by no means a finished or harmonious being. // The question of how to educate and regulate, of how to improve and complete the physical and spiritual construction of man, is a colossal problem //. And for that we first have to find out everything about man, his anatomy, his physiology and that part of his physiology which is called his psychology. Man must look at himself and see himself as a raw material, or at best as a semi-manufactured product, and say: ‘At last, my dear homo sapiens, I will work on you.’ ”

2011-08-21

Drama i det lilla

Tänk va, i en fullsatt t-bana (eller metro som jag envist försöker kalla det), säg att det är 400 pers. Chansen är ganska stor att någon på tåget just idag har årets sämsta dag. Om du hamnade bredvid och frågade skulle du få höra den sorgligaste historien. Ni skulle gråta mellan majorstuen och nationalteatret. Men chansen är förstås lika stor att någon har årets bästa dag! Sitter och myser. Fint som fan.

Ok, chansen är väl typ 60% på 400 pers, givet att bra och dåliga dagar fördelar sig jämnt över året, vilket de såklart inte gör. Poängen här är: drama i det lilla.

Röker jag för mycket? Kanske.

2011-08-09

Förstärkare och TBA

Jajamen, dags att skryta om en till artikel av undertecknad. Den här gången handlar det om vad som predicerar vilka barn som svarar på intensiv tillämpad beteendeanalys (TBA). Det visar sig att de barn som är motiverade av många olika saker som läraren kan erbjuda dem lär sig mer, till skillnad från barn som är nöjda med att sitta och stirra på sin egna fingrar. Big surprise!

Klintwall & Eikeseth, 2011

2011-08-02

Autistiskt barn

I barnpsykiatrisvängen är saker lite politiskt korrekta. Man får tex inte säga "autistiska barn", det heter nämligen "barn med autism". Jag gillar normalt nyspråk, tex ordet "snippa" som är helt genialt.

Men barn "med autism", det är nog inte så smart. Problemet är förstås att det låter som att autismen är någonting skiljt från barnet, som en hjärntumör eller en förkylning. Helt enkelt som att det finns ett normalt barn där under, under autismen. Så är det förstås inte: de beteenden som är det individuella barnet är samtidigt autismen, det finns ingenting utöver, eller under, detta.

Dessutom, det är väl snarare så att barn med autism saknar något, snarare än att de har någonting annat. Kanske vore det bästa att säga "barn utan socialt intresse", eller helt enkelt "socialt inkompetenta snorungar".

Snart ska jag skriva ett skoj inlägg, ett om röd hårfärg och autism. The excitement never stops!

2011-06-05

Oslo #3 San Francisco

Tre dagar efter ABAI-konferensen i Denver. Har hunnit med ett besök på Lovaas-kliniken i LA och en till klinik nere i Glen Park. Klinikerna är intressanta, för de har ett helt annat upplägg än vi kör i Sverige och Norge: de anställer sina tränare och de åker ut till barnen för att ha sessioner. Det blir förstås helt andra möjligheter att lära upp och handleda för terapierna. Efter frisco-besöket sitter jag på en dive bar och äter bagels och tänker på att starta en egen klinik, det här var något som Johanna W och jag snackade om på en uteservering på Kreta i höstas. och såhär är plötsligt mitt liv: jag sitter på uteserveringar i sommarkvällar och dricker drinkar och tjuvlyssnar på amerikanerna som skrattar och småpratar överallt. De snackar med varandra, på bussar och på trottoarer - alla tycks känna varandra hela tiden! Fast det gör de förstås inte, de är bara så jävla avslappnade. Det är omöjligt att inte haka på, jag har vansinniga diskussioner med vem som helst på vilket cafe som helst. Och de som inte har någon att prata med pratar med sig själv, något som skulle leda till en enkelbiljett till hispan om man gjorde det i europa. Men jag gör det inte, fast jag är själv. Jag är väldigt mycket europe, med europeiska ambitioner och en svart kille frågar mig rakt ut: "are you a square?" Det är hippt.

Men just den här serveringen är inne och mitt i North Beach, alltså beatturism. Jag vandrar runt helt på måfå uppför nedför kullar där man då och då skymtar de andra kullarna och jag fantiserar om att bo här (precis som jag gjorde i Amsterdam så länge sen i februari). Men bara de tysta gatorna är ok, de verkligt skojiga gatorna är inget skoj att gå på själv, jag saknar PA och thomas som skulle bli packade och peka på saker, särskilt brandbilarna skulle PA gilla! Jag är fyrkantig och längtar efter 20 timmars flygresa hem, jag ska läsa alla behavioristböckerna jag köpt.

2011-05-27

Things to do in Denver

...när man är bakis. Jag vaknar på ett hotellrum, well mitt hotellrum. Skorna på som sig bör. Det blev för många timmar på biljardhallen, men professor Palmer vägrade gå och norrmännen ville igenom hela drinklistan. Jag låtsades jag var Sal Paradise, men min kavaj och löjliga fejkbrittiska engelska gjorde det svårt.

Jag kör fem dagar med mingel och autismtanter från 50 delstater, sen är det bara att hitta nån hyrbil och köra vidare västerut. Boy oh boy, jag hoppas den här huvudvärken har gått över tills jag rullar in i frisco.

2011-04-06

Allegiance

Glömde visst att skryta om min senaste publicerade artikel. Här kan man läsa artikeln (som är min examensuppsats), och ett mycket motiverad och välformulerat sågande av densamma (på danska!?)

Klintwall, Gillberg, Bölte & Fernell: "The Efficacy of Intensive Behavioral Intervention for Children with Autism: A Matter of Allegiance?" Journal of Autism and Developmental Disorders, 2011, DOI: 10.1007/s10803-011-1223-z

2011-03-23

Behaviorism

I stockholm var jag den tokiga behavioristen, och i oslo visar det sig att jag är den tokiga kognitivisten. Alltid ska man vara motvals va, men førdelen med att førkasta vetenskapliga teorier är att man garanterat kommer visa sig ha rätt førr eller senare. Såhär, man kan se på radikalbehaviorismen som churchill såg på demokratin: det är en usel psykologisk teori, men de andra är sämre.

Ok och en sak till. Ni vet folk som är religiøsa och som kommer från en religiøs familj. Det framstår som så løjligt när ens värderingar eller ens tro så uppenbart går att førklara med sådana miljøbetingelser, att personen uppenbarligen inte tänkt efter själv. Men hur är det då med akademiska uppfattningar? I de allra flesta fall har man fått dem efter sin handledare.

2011-03-01

Oslo #2 (amsterdam)

Så jag får två dagar i holland med förevändningen att gå på ett statistikseminarium. Vilket jag ju faktiskt gör men förstår mycket litet. Går och pissar, och Denny BB själv står bredvid mig i pissoaren. Men det är också allt av de akademiska kontakterna. Och jag är heller inte så fokuserad, jag är mer sugen på att promenera och du vet amsterdamgrejer.

Jag fantiserar om att bo här i nåt av de otroliga husen och ha en cykel och promenera hem från en bio och heja på folk på stan. Amsterdam i september! Men jag längtar hem till Oslo samtidigt, fast det här betyder ju att om det gick så lätt att flytta hela livet till oslo - varför inte Amsterdam? Eller på fullaste allvar tel-aviv eller buenos aires? Maroccanen som har cafeet står och tittar ut på den dimmiga gatan, och jag tänker på den här gatan och alla gator, alla pendeltågen och gatlyktor, tidningsbud, kommunkontor och hela europa and all the people dreaming in the immensity of it. Haha, jag ska gå en museivända och se efter vad de har för grekiska skulpturer i den här hålan. Anne Frank-skulpturer?

2011-02-03

Oslo #1

But it was that beautiful cut of clouds I could always see above the little S.P. alley, puffs of air floating by from Oakland or the Gate of Marin to the north or San Jose south, the clarity of Cal - it'll break your heart. It was the fantastic drowse and drum of hum of lum mum afternoon nothing to do, old Frisco with end of land sadness, end of land gladness. The people, the alley full of trucks and cars of business nearabouts and nobody knew or far from cared who I was all my like three thousand five hundred miles from birth and opened up and at last belonged to me in Great America. // And high above in the sky the magic stars following hotshot freight trains.

Bara att det inte var vare sig amerika eller frisco. Jag slutar här, innan det urartar!