Kungen och Silvia flyger igen!

Eftersom Lars försök att skapa en diskussion om de kommande numrena utmynnade i något slags sorgligt kackel (Ja, jag är högst ansvarig själv...) så fortsätter jag här istället.
Ett flygplansnummer (eller kanske pappersflygplansnummer) är en ganska lysande idé. Det är ju helt jävla uppfuckat egentligen. Jag bryr mig inte ett skit om flygplan och bara aningen mer om pappersflygplan, men just därför! Indienumret kändes svårt krystat och det skulle vara perfekt med ett supernördigt, jättekonstigt ämne som ingen riktigt har en relation till för att sona våra gamla brott. Bästa idén är intervjun med killen som har världsrekord i att hålla ett pappersplan i luften.
Men sedan då. Nördtema? CP-tema? Måste ärligt erkänna att jag inte förstår något av dessa teman riktigt men Lars och Johanna kan säkert förklara... Eller nördtema är ganska bra förresten. Har länge velat skriva något om folk som maniskt samlar på saker. Knappologi som gamle gubben Strindberg sa.

Gick och såg Sideways äntligen. Bra film. Skum sensmoral. Det var i alla fall en sån där man bara var tvungen att messa henne efter att ha sett... Men fan vad vinnördar verkar jobbiga.

Följer med spänning SVT:s kommissionen. Serien fick tydligen kritik för att effekterna var lite "dassiga". Men vad hade man väntat sig då? Varför såg inte producenterna till att hälla en grushög över hela riktiga city eller satsa tio miljoner på datoreffekter? Vad kritikerna inte förstår är att Kommissionen inte försöker vara Independence Day utan ett svenskt The West Wing (Vita Huset) och denna ambition tycker jag de ska ha beröm för.
Har tidigare själv lekt med tanken på ett dylikt program. Serien skulle ju kunna heta typ Rosenbad och följa en Statsminister med följe och allt spel kring makten. Men problemet är självklart att det inte skulle bli så lite töntigt i jämförelse med den amerikanska förlagan. När Josh Bartlett ger order om att bomba mindre länder skulle fiktionens Persson i bästa fall kunna råka förolämpa tyska förbundskanslern och därmed säkra norrländska turistindistrins död. På det sättet är terroristvinklingen man valt i Kommissionen smart. Nu kan man låta svenska politiker doppa fötterna i lite mer glamourös storpolitik vilket givetvis gör allting tio gånger mer intressant.
Seriens stora problem är dock karaktärerna. Huvudrollen, bra spelad av Katarina Ewerlöf, är i och för sig tuff och lite lagom sammansatt. Helt okej alltså. Och Loa Falkman som statsminister går egentligen inte heller att klaga på. Nej vad som saknas är lite bra side kicks och den rappa dialogen dem emellan. Var är Josh och Sam och Toby och Donna? Och allra mest: var fan är CJ? Nu får vi dras med Helge Skoogs saktfärdiga, pensionerade polis, nån annan polis som ensam kvar i hela kåren motvilligt får en massa ansvar och psykiska problem samt en informationsansvarig tönt som som tydligen ska manipulera världspressen men mest går runt bland de egna och drar urkassa oneliners helt utan Alison Janneys pondus eller finess. Nä, jag gillar som sagt idén bakom serien men manusförfattarna har tyvärr tittat för mycket på Beckfilmer och då menar jag de där Peter fucking Haber har huvudrollen.


För övrigt anser jag att Eric genast bör börja blogga om livet i Lund.

/S

kaffefläckar

Om man diggar människor som går förbi tills de ser en i ögonen så tittar de snabbt åt andra hållet, går några steg till innan de ser en i ögonen en gång till. Inte de söta flickorna, för de tror att man spanar in dem, vilket väl på något vis är sant i och för sig.
Det är kaffefläckar på min tjejskjorta och för mycket koffein i mitt blod, Samuels poplåtar i min materialistiska mp3-spelare och ljusa hårstrån som jag tycker om på min underarm. Duvorna och kontoristerna och skolbarnen gör alla sin GREJ och det här är östermalmstorg så nån fancy butik har ställt ett isblock med ett halsband i på kullerstenarna och alla måste fram och känna om det verkligen inte är glas ändå, den här verkligt snurriga joggaren har till och med en digitalkamera! Har han alltid den när han är ute eller? Knegare och blonderade mäklartypstjejer och pensionärer, hånglar uteliggarna där borta med varandra eller luktar de visst bara på samma öl? Och det sista sommarregnet tog slut! och Hu, cafébetraktelser är en förskräcklig genre! Kan vi göra ett nummer nu? Kan vi göra flera på en gång; flygplan är väl snabbt gjort? eller är det alls nån idé? Nördar eller cpn då?

Nånting är roligt om man är lite påverkad

Kan det kanske vara så att flash tillkom enbart för att den här serien skulle kunna skapas?

/L

Nån bara stjäl mina bokstäver!

Kan det kanske vara så att internet tillkom enbart för att den här sidan skulle kunna skapas?

/S

Sommaren är slut

Tror jag. Det känns så. Helt plötsligt känns den inte lika oändlig i alla fall. I juli orkar man inte tänka på
September liksom, men i augusti är man så illa tvungen.
Den här helgen hjälper jag min syrra att flytta till Uppsala. Skabbig studentkorridor. Själv är jag patetisk och håller mig hemma nått år till.
Den här hösten kan bli helt jävla meningslös. Känns som att jag bara läser kurser av ren vana. Borde verkligen ta mig i kragen och göra nått vettigt, typ exjobb...
Å andra sidan kommer den att bli helt jävla underbar också. Bättre än många tidigare höstar faktiskt. Det har jag garanterat fog för att tro.
Men just nu vill jag mest ut till skärgården för att titta på augustihimlen och lyssna på vårtbitarna. Kanske liggandes på ett tak. Jo, det blir nog bra.
Vi ses snart!

/S

Bra läsning i augusti är förövrigt: Jane Eyre av Charlotte Brontë

Och musik som är trevlig att lyssna till är:

The Shangri-La's - Remember (Walking in the sand) (Pophistoriens kanske allra största skälvande ögonblick är 45 sekunder in i låten. "Oh no!...")
The Plan - Stay right here (acoustic)
Cake on cake - I see no stars
The Mexicos - Grenoble
The Field Mice - Emma's House
Och The Magic Numbers i största allmänhet.

Mmm...Moi!

När jag skaffade en egen blogg för en tid sedan var det med ett löfte om att då och då även blogga här. Det löftet har jag inte hållt. Tills nu.

Kaiser

distanslöst

Vad är det man känner när nånting invant försvinner i backspegeln till ett minne? Det är den plötsligt väldiga himlen som välver sig över oss, det är ensamhet och det är ajöss. Men vi lutar oss framåt mot de vita strecken som rullas in under oss, fyller öronen och piper iväg mot regnbågen och döden.

För några dagar sen cyklade jag hem efter att ha lämnat arga Johanna och blyga Agnes i Visby och tagit bussen tillbaks till min sorgliga busstation. Inga vita streck, bara en massa natt och lång väg TILLBAKS, tillbaks och vad som då kändes som min hela tillvaro. En ruskig och verkligt tjock dimma hade smugit sig in över den här stora kobben mitt i havet, och den här kusliga myren, nedan nämnd, blir som en trygg gammal mellanskärgårdsfjärd. Klockan två och inga bilar, bara den här dimman. När jag saktar in och stannar på mitten av det försvunna träsket syns inga träd åt något håll, och universum är bara landsvägen ut från och in i dimman, åkrarna svarta bort mot grått och en ändå helt klart stjärnhimmel ovanför ALLT. Det enda som hörs är några oberörda grodor (Samuel! tänker jag) som kuttrar lojt fram och tillbaka i mörkret. Det är den stora tystnaden innan världens första morgon.

Men jag minns att jag ska plocka blommor för att blidka norskan, det är hennes egna ensliga födelsedag nästa dag, men allt är utan färg och inget går att hitta.
Här ute bland morötterna och myllan finns inga hus, inga gårdar och jag tänker att jag nog aldrig varit så här långt från närmaste annan människa, och det är ändå bara en halvmil. Borta vid den södra horisonten blixtrar då och då ljusen på vindkraftverken vid havet till, som en avlägsen åskstorm eller mer som ett annalkande och episkt krig. Det är inte alls ensamt, men så mättat av något slags symbolik jag inte förstår att jag måste smyga iväg till cykeln, det enda som förutom jag själv finns på planeten under evigheten. Det är bara att trampa iväg.
Björkallén, som någon redig sekelskiftesingenjör planterade längs sin utdikningskanal, SLUKAR mig och jag blir till slut rädd. Men cykeln är väloljad och däcken pumpade, och med jackan över mig och hörlurar susar jag igenom skriksjungande med gamla trygga Levon Helm. Som ett falskt ylande spöke tjuter jag förbi kyrkan, tallarna och de sovande fåren och in genom den öppna grinden.

Men nu är allt det där klart och knegandet färdigt. Idag liftade jag till huset där min mamma alltid berättar på min födelsedag att jag blev till, lite ekivokt egentligen. Det var inte alls värst religiöst men den pensionerade polisen som körde mig dit berättade om själavandring. Aron och grabbarnas gäng kommer imorgon bitti, nu ska jag värma mig en mysig biosalong med Erics favoritskådis och sen rulla ihop mig under nåt torrt från regnet.
När jag blir stor ska jag blir ett knasigt beathelgon, en prettobodisatva, en visare pojke under just den väldiga himlen. Och sluta skriva pubertala texter och bara tänka lugna banala tankar.