Ambition #1

Ok, jävlarimej, jag gör det. Vad tror ni om den här idén:

Bokens hjälte (kanske då och då refererad till som "vår hjälte"): en ung förvirrad men ambitiös man i hufvudstaden. Handling: blir nersyltad i behaviorismen och nåt slags modern KBT (detta kommer sälja) och överdriver detta i absurdum. Jag tänker något slags blandning av American Psycho och Strindbergs - I havsbandet. Alltså såhär, han applicerar det på för mycket, typ som Anti-christ, och det hela kulminerar i ett vansinnigt försök på förälskelse. Huvudkonflikten är typ: "kommer han klara det?!" Han är romantiker, så han pallar det ju det inte utan det hela kajkar ur. Sensmoral; skitkonstig.

Ok, jävlarimej, jag släpper det där. Japp, jag har förfest med mig själv. Over and out.

curry

Är inte det här konstigt: vanligtvis kommer ju färger i den här ordningen: grön - gul - röd. Alltså röd är mer än gul som är mer än grönt. Trafiksignaler och svårighetsgrader i skidbackar och sånt där ni vet.

Men när det gäller CURRY - då är det tvärtom?! Djupt ickeintuitivt. Så icke-intuitivt att jag tror det är onaturligt och går emot våra GENER! Förkastligt, med ett ord.

/Vän av ordning

Uttråkade barn

Här är en snappy rubrik på en doktorsavhandling: "Autism - en sjukdom i förstärkarna". Såhär är idén va, barn med autism blir inte motiverade av samma saker som barn som utvecklas normalt. De kanske tycker att vissa saker är för roliga, tex titta på sina egna händer eller lyssna på ventilationen. Men framförallt så tycker autistungarna att sådant som normalutvecklade barn gillar istället är tråkigt. Tex ögonkontakt, kroppskontakt, leenden, kanske till och med mat! Att autistungar oftare ogillar sånt här är allmänt känt (men som vanligt - inte alla barn med diagnosen!)

Om man inte motiveras av samma saker som de flesta barn, då kommer man ju heller inte utveckla en liknande beteenderepertoar som de flesta barn. Om jag inte gillar mat så blir jag heller inte särskilt bra på vare sig handla eller matlagning, om ni hajar.

Två frågor inställer sig då: Först: kan man öka antalet stimuli som fungerar förstärkande? Jag vet att jag själv gjort det med just mat, för 5 år sen åt jag inte alls lika många saker, eller gillade, som jag gör idag. Hur gick det där till egentligen? Hur lär man sig gilla nya grejer?

Och vidare: Har inte detta hela tiden legat så att säga underförstått i diagnoskriterierna? Det tredje benet i diagnostriaden (social, kommunikation, snävt beteende) säger att barnet ska ha en liten beteenderepertoar / specialintressen. Detta har vanligtvis tolkats som att barnen är extra intresserade av tex snören, regentlängden eller dinosaurier. Men man kan ju istället se det som att de är intresserade av för få saker! Specialintresset är bara en effekt av att det är en av de få saker man gillar.

Yup, en referens på det här då? Nehej, det finns ingen!

Arkeologisk psykiatri

Som min favvofilosof Ian Hacking har sagt: bara idioter ägnar sig åt att historisk diagnostik. Det må vara idiotiskt, folk gör det så gärna ändå! Förra året hävdades det exempelvis att Hitler hade Aspergers, vilket förvisso var roligt men samtidigt obegripligt. Massmord på judar är väl knappast ett specialintresse på samma sätt som tågtidtabeller? Även om just dessa två har visst överlapp.

Problemen med att diagnostisera personer i historien är två. Det första, och uppenbara, är att vi har dåliga fakta eftersom vi inte kan träffa patienten. Det andra problemet är att vi diagnostiserar personer i en helt annan kultur, som om våra psykiatriska diagnoser var helt oberoende av sin kontext.

Allt detta apropå en skojsig artikel jag just hittade. Kejsar Claudius (10 f.kr- 54 e.kr) brukar man säga att han hade något slags lätt cp-skada pga olika tics och grejer han ska ha haft. Föga hade jag anat att detta var föremål för en brinnande akademisk debatt - men just så är det. Nu hävdas det i vilket fall (Murad, 2010) att han i själva verkat hade Tourettes. Spexigare, onekligen.

Murad, I: A neurological mystery from history: The case of Claudius Caesar. Journal of the History of the Neurosciences. Vol 19(3), Jul 2010, pp. 221-227