den själviska genen + en allierad

Träffade en pratsam tjej på en fest hemma hos Lena. Hon berättade om pappan till sitt barn; en man som beskrevs som ett riktigt skolboksexempel på en psykopat. Den här killen har sju barn med lika många kvinnor. Mammorna till hans barn har en egen facebook-grupp där de koordinerar sina lawsuits mot honom (smart! och kusligt likt Dean Moriartys flickvänner). Med varje kvinna tjatade han tills de skaffade barn ihop, och så fort hon var på smällen så var han på väg till nästa fertila livmoder. Undrar om han är spermadonator? Sticker han hål på kondomer? Har han erbjudit sig själv som försöksperson i kloningsexperiment?

Den här vrickade killen är en parodi på vad evolutionärpsykologin säger om människors grundläggande motiv: vi vill sprida våra gener. Vem hade kunnat ana att någon skulle ha det som ett personligt mission?

Gammal = gaggig?

Vanligtvis så tänker man sig ju att gamlingar inte är de skarpaste knivarna i samhällets besticklåda. Inte så att man nödvändigtvis kommer blir dement eller så, utan bara att man oundvikligt blir lite mera korkad up in the high 80's. Men det finns en del som tyder på att detta helt enkelt inte är sant. I själva verket är antagligen det normala att bibehålla de flesta av sina kognitiva förmågor, nästan oberoende av ålder. Två saker tyder på detta: Korrelationsstudier med sjukdomar och Flynn-effekten.

1) Ove Almkvist på psykologiska institutionen på SU publicerade i våras tillsammans med två kollegor en stilig studie på hälsans påverkan på kognitiv förmåga. De har låtit sina försökspersoner genomgå mycket noggranna hälsokontroller och noterat även mycket små, subkliniska, sjukdomssymptom: exempelvis en aning förhöjt blodtryck, en liten avvikelse på en MR-bild av hjärnan eller några kilon övervikt.
Dessa små hälsofel korreleras sedan med försökspersonernas kognitiva förmågor (rådata i IQ-test bland annat). Ut trillar att ålder bara förklarar 6% av variationen i kognitiv förmåga! Hälsa å andra sidan förklarar 11%. Här bör man förresten komma ihåg att kvarvarande 83%(!) av variationen förklaras av helt andra faktorer: ärftlighet och utbildning exempelvis. De sex procent som ändå förklaras av ålder, det vill säga de kognitiva förmågor som i någon mån faktiskt försämras, är rumsligt korttidsminne och hastighet vid öga-hand koordination.
De hälsofaktorer som mest påverkar kognitionen är hjärt/kärlsjukdomar. Ett förhöjt blodtryck kan exempelvis leda till många små hjärnblödningar med medföljande generell men liten intelligensförsämring.
(Bergman, Blomberg & Almkvist: The importance of impaired physical health and age in normal cognitive aging. i Scandinavian Journal of Psychology #48, 2007)

2) Flynn-effekten är ett välbelagt fenomen inom intelligenstestning. Kort kan man säga att intelligensen (definierat som IQ) i västvärlden tycks ha ökat med ungefär en standardavvikelse sen 50-talet. Detta finns det flera möjliga anledningar till: exempelvis bättre utbildningar och bättre mat. Den genomsnittliga artonåringen idag är som de smartaste 12% var 1950. Men detta innebär ju att den genomsnittliga 70-åringen alltså har halkat efter i den allmänna intelligensökningen. Hon kommer framstå som sämre presterande än de yngre personerna på grund av åldersskillnaden medan det i själva verket är en fördröjd effekt av den allmänna intelligensökningen! Min farmor gick sex år i skolan, vilket många i hennes generation gjorde. Det är klart att jag är bättre på matte och allmänbildning än vad hon är, med mina 17 år av studier!
(Flynn: Massive IQ gains in 14 nations: What IQ tests really measure i Psychological Bulletin #101, 1987.)

Kanske förklarar Flynn-effekten de sex procenten i Almkvist-artikeln, de som alltså kvarstår som effekt av ålder när hälsa kontrollerats för (även om det ju låter osannolikt considering vilka kognitiva förmågor det rörde sig om där).

Observera att inget av dessa exempel motsäger att äldre personer de facto har lite lägre kognitiva förmågor än yngre personer - det har de uppenbarligen. Men detta beror alltså inte på åldern i sig, utan på en ökad frekvens av sjukdomar och på sämre utbildning/kost under deras ungdom. Så sensmoralen: don't smoke and make love eller nåt.

Men men, ofrivillig PDT

De gamla psykologerna runt lunchbordet är alla f.d. 70-tals-pdt'are. Men även om de är gamla så vet de vart vindarna blåser, de har alla läst olika små krafskurser i beteendeterapi som de nu hjälpligt försöker motivera sina behandlingsmetoder med. Vi diskuterar barntestning och Barbro är svag för teckningstest (som vanligtvis anses vara psykodynamiska). Men även jag är ju svag för teckningstest! Jag hör mig själv säga: "Jag är ju inte psykodynamiker, men..." och nånting om att man inte ska kasta ut några barn med något badvatten, eller barnteckningarna med Rorschachplanscherna.

Psykodynamiska förklaringar tills människors beteenden är ju alltid roligare. Det är mer spännande att tänka sig att ormfobiker har nån weird falloshangup än bara bristfällig exponering och en biologisk priming yada yada. Det är roligare om ens drömmar betyder nånting än om de bara är neurologiskt brus. Den här teckningen av och föreställande en flicka är svår att titta på och inte tänka nånting spekulativt om upphovsflickans "inre värld". (Noteras bör kanske att de inverterade färgerna kanske överdriver teckningens Lovecraft-stämning!) Men det ska man alltså inte göra!

Men är det faktum(?) att vissa psykologiska förklaringsmodeller är intuitiva ett argument för att de är sanna? Det kan ju lika gärna vara så att de är intuitiva för att de är allmängods i vårt samhälle. Och all skit som Freudianerna fick ta för hundra år sen tyder ju i alla fall på att psykodynamiska teorier inte motsvarade den dåvarande "intuitiva" uppfattningen om psyket. Och förresten, även om de ärnaturligt(?!) intuitiva skulle ju inte det heller vara ett argument för deras giltighet!

Diagnoser & endofenotyper

Psykiatriska diagnoser är ett jävla helvete. Att få dem, visst, men att försöka dela ut dem rättvist!

De är oftast bara beteendediagnoser, dvs man får dem för ett visst beteende. Beteendet hyperaktivitet kan för vissa uppstå på grund av dålig djupsömn (på grund av en sorts "tyst" epilepsi som kallas TCI), men lika gärna på grund av ett lågpresterande arbetsminne. Behandlingarna är förstås helt olika: i det första exemplet medicinering och i det andra exemplet arbetsminnesträning. Dessutom: beteendet hyperaktivitet är bara ett problem i ett sammanhang som inte kan kompensera för det, det vill säga barnets sociala miljö. Denna är förstås också påverkbar, exempelvis mycket effektivt genom det av Stockholms Stad utvecklade föräldrautbildningsprogrammet KOMET. Detsamma kan sägas om exempelvis schizofreni och autism.

Men beteendediagnoser är inte bara ett problem för val av behandling utan också för forskning som försöker klargöra orsakerna. Gottesman & Gould var de första som försökte styra upp virrvarret kring schizofreni genom att använda ett begrepp från insektsbiologin: "endophenotype". En endofenotyp är så att säga mellansteget mellan en diagnos (fenotyp) och underliggande ärftlighet (genotyp). De använder också begreppet "biological marker" för motsvarande fenomen utan tydlig genetisk koppling. Poängen är alltså att reda upp delarna i ett visst beteende (diagnos) och undersöka varje sådan separat del och dess genetiska koppling. På detta sätt blir det lättare att se vilka delar av diagnosen som går att behandla med olika metoder; medicin eller terapi. Gottesman & Gould föreslår för just schizofreni några gener och medföljande preliminära endofenotyper: avvikelser i ögonrörelser, försämrat arbetsminne, nedsatt sensorisk filtreringsförmåga och förändringar i gliaceller. Dessa tillsammans innebär en risk som visar sig som en full-blown-psykos under fel miljöfaktorer (uppväxt och/eller stressorer).

På sikt kommer detta bergis att leda till helt nya diagnoser baserade på biologiska och finkornigt uppmätta kognitiva funktionsnedsättningar hos patienten, och inte alls den här sortens shotgundiagnosik som vi dras med idag!

(Irving Gottesman & Todd Gould: The Endophenotype Concept in Psychiatry: Etymology and Strategic Intentions, 2003)