"Vi reser”, sade Monsieur de Saint-Ange, ”och det kvickt, för här vill ingen veta av oss längre.” Två timmar senare satt hon och jag där och gömde oss under bron och lyssnade på de galopperande hästarna ovanför. Tre flaskor stulet vin, bröd, ost, tobak och kött! Har du nånsin läst Drottningens juvelsmycke? Monsieur de Saint-Ange är som Tintomara. Själv är jag som Thomas Paine i Sista natten i Varennes. Tillsammans är vi som Gogols Revisorn, bara mer sex, droger och libertinism. Hela byn blev förälskad i Monsieur de Saint-Ange, kvinnor som män. Och vi lever på kredit och blåser förstås alla. Karin sitter under bron och myser över sin karaktär! Hon ljuger ihop ett långfilmsmanus och en spin-off--tv-serie i två säsonger!Men det var tisdagen innan som vi stövlade in på saco-buffén i Visby. En dubbel gratismiddag senare har vi glömt allting om våra arkitektalias. Lars hojtar oanständigheter om 45-åringar som åker på konferenser för att få knulla. Karin äter all saffranspannkaka i rummet och bestämmer sig för att bara dricka ett halvt glas vin, hon ska ju köra hem. Efter tio minuter har Karin inte bara satt i sig resten av glaset, utan har även två tomma på bordet. Och där är en gammal granne till Lars pappa!, han har bytt liv tre gånger sen sist och presenterar oss för ordföranden i psykologförbundet, men Lars (som aldrig umgicks med fantasier om bilkörning) bara sluddrar. Karin tittar simmigt på en arkitektsnubbe hon fått fatt i. Vi gör alla en tävling av att sno flest vinflaskor från köket. Det var arkitektflickan Therese som fick denna geniala idé, och senare ute i gränden har vi tre stulna flaskor och hon häller ut en till sjö i sitt sandslottslandskap. Någonstans här i gränderna är min bror, också full på gratisvin och säkert på arbetstid dessutom den satans skojarn! Därefter blir allt suddigt: en trädgård som Therese och jag klättrar till, en katt och en hammock (tänk mättad färg), Karin finner sig på stranden tittandes på en solnedgång som redan varit och förvirring om vem som ska gå hem med vem. Arkitektstudenterna, de riktiga, är allihop satans snygga och skarpa. Vid det här laget har vi förresten tappat bort varandra och hittar oss först nästa morgon i olika sängar i olika rum i den här labyrintiska lägenheten. ”Vi reser”, säger Karin, ”och det kvickt, för här vill ingen veta av oss längre”. Jag lutar mig ut genom porten, ser först åt höger och sen åt vänster på den soliga och rosenprickade idyllgatan. Tänder en cigarett innan vi halvspringer nerför backen.