Egenskaper och beteenden

Det är bättre att beskriva personer (läs: patienter) i termer av beteenden än i egenskaper. Detta av två anledningar: det är mer användbart och det är mindre värderande.

Av uppenbara skäl är det mer användbart att beskriva någons problem som underskott eller överskott av beteenden (se om fonemtest nedan). Att säga att Holger är omusikalisk ger inga antydningar om hur Holger ska kunna bli bättre på att spela gitarr. Om man däremot säger att Holger bara kan fyra ackord och dessutom inte hör skillnad på tretakt och fyrtakt, så ger detta omedelbart två vägar in i en intervention: vi bör lära Holger fler ackord och specifikt träna honom att diskriminera mellan tretakt och fyrtakt.


Inte helt oberoende av detta är det också snällare att beskriva problem som beteenden. Om någon säger till mig att jag är darrhänt, en egenskap, så skulle jag ta detta som en förolämpning. Om man istället säger att jag skriver otydligt, ett beteende, så har jag lättare att svälja detta. Såklart skriver jag otydligt, jag skiter ju i hur jag skriver och skulle lätt kunna lära mig att skriva snyggt. Eller för att ta en till musikliknelse: jag känner inget obehag inför att erkänna att jag inte kan tango, men det vore trist att behöva erkänna att jag inte har någon taktkänsla eller är klumpig.

Jag tänker att det här är väldigt viktigt när man jobbar med barn i skola (hyperaktiv eller korkad som egenskaper tex), med vuxna patienter (depression som egenskap) eller med sina medmänniskor i allmänhet (idiot som egenskap). Det är inte så mycket ett vetenskapligt argument som ett pragmatiskt. Det finns också betydligt fler skäl att föredra konkreta beteenden framför egenskaper eller traits, antalet osäkra vetenskapliga antaganden man skriver under på tex, mer om detta senare.

PTP-dejt

eller: On certain similarities between en jobbintervju och fika med en flicka.

Skickar ett mail: "Hej, minns du mig! Vi sågs förra veckan på den där festen/ föreläsningen. Du verkar vara en rolig tjej/ PTP-tjänst! Jag är en soft kille/ nyexad. Vi borde ses!" (om det inte är på annons förstås). Och så: Man klär upp sig, men inte för mycket. Sen går jag dit och vi sitter tvunget uppsluppet och skrattar åt varandras skämt. Vad man gör annars, vad man vill göra av sin framtid, vad man tycker om plugget, vad man gillar för lunch, man undviker det verkliga samtalsämnet: är du sådan att vi skulle gilla varandra, att ses varenda dag och göra allting? Kanske inte för alltid (man måste ju utvecklas också), men för en lång tid framöver?

Och så ljuger jag förstås lite om mig själv. Varför tog det slut med din förra, jae näe du vet hur det är vi passade väl inte riktigt ihop, men vi är bra kompisar! Hon ljuger väl antagligen också. Det kanske inte är sådär lätt att ordna vilken semestervecka man får, och javisst hon älskar också psychinfo.

Men det finns ju en skillnad, man kan fan inte hoppas på att få ligga, även om jobbintervjun går kalasbra. Nej, det vanliga är att man går hem och väntar på att de ska ringa (eller borde jag ringa förresten). Jag träffar mormor: "Skulle inte du på dejt/intervju den här veckan? Hur gick det då?" Hon är en bra mormor, det finns inget oroat i rösten, hon bryr sig inte om barnbarnsbarn, och hon är så övertygad om att jag är en redig grabb så jag kommer förstås ordna ett ok jobb.

Jorå mormor, det gick helt ok. Vi ska ses en gång till och snacka villkor.

Fonemtest

Logopeder använder sig av någonting som de (slarvigt förmodar jag) kallar för fonemtest. Ett fonemtest går ut på att försökspersonen får uttala ett antal ord, som tillsammans innehåller svenskans viktigaste fonem i olika kombinationer. Resultatet ges som en lista på vilka fonem personen kan, och vilka hon inte kan (svåra kan vara tex kombinationen "spr" eller "ng"-ljud).

Man skulle naturligtvis kunna summera antalet fonem som en person kan, skapa en normgrupp och börja uttala sig om att Rutger har en "fonemkvot" på 74 medans Vilma har en på 124, och sedan säga saker som "Rutger pratar så dåligt för han har låg fonemkvot". Detta är nämligen vad man gör med IQ.

Säkerligen skulle man kunna hitta en fonem-g-faktor, dvs är man bra på "sch"-ljud ökar sannolikheten för att man också kan säga "sk". Detta kan ju bero på att infödda svenskar är bättre på alla svenska fonem, och/eller på att hjärnskador försämrar alla fonem och/eller på att barn som hör dåligt får försenat talspråk. Allt sådant skulle tillsammans bidra till att de olika beteendena (fonemen) skulle komma i klump.

Det finns två poänger med att ta upp fonemtest:

1. fonemtestet är beundransvärt i sin kliniska koppling: om patienten inte kan vissa fonem så är det dessa som ska tränas (inte nåt slags generell fonemförmåga).

2. man ser fonem som flera separata beteenden, som alla kräver olika motoriska och perceptuella färdigheter. Orsakerna till ett lågt eller högt totalpoäng kan vara flera: Kanske finns det en genvariant som gör det extra svårt att böja tungan så man gör bra s-ljud, kanske är det svårare att få in distinktionen mellan "p" och "B" om man hör dåligt. Frågan om en eventuell fonem-g-faktor blir lättare att reda ut om alla sådana andra faktorer är klara.

Alla fonem tycks ha en gemensam funktion: att kunna prata vettigt. Vi förstår vad nån menar som säger att Rutger har dåligt uttal. Men om vi ska göra vetenskap av detta behöver vi nyansera analysen, vare sig det gäller artikulation eller intelligens.

Var det här en bra liknelse?

Intelligenskvot

På samma sätt som psykologer brukar slentriandissa psykiatrisk diagnostik (men samtidigt häva ur sig diagnoser till höger och vänster) brukar de vara inkonsekvent kritiska mot IQ. De gillar inte siffror, men psykologförbundet pushar för psykologisk testning som vår speciella nisch. Om detta Lars Ahlin-blaj kan man ju tycka vad man vill, till saken:

Oftast föreställer man sig väl IQ som en slags egenskap eller påstående om någons hjärna. Typ, 'Jocke är så bra på matte för han har högt IQ'. Eller; 'har man så där lågt IQ blir det svårt att lära sig läsa'. IQ ses alltså både som någonting som påverkar hur man tänker, samt en stabil egenskap (ungefär som skostorlek eller lungvolym). Hur kan man förstå detta på ett vettigt, nyanserat sätt?

Det verkar ju skumt att tänka sig att det finns ett sant svar på någons IQ, analogt med skostorlek och lungvolym (man tänker sig nämligen att IQ är något som man approximerar med IQ-test). I själva verket är det ju så att dessa test på olika vis definierar vad IQ är. Skillnaden mot skostorlek är att det inte finns ett facit vi kan plocka fram och säga hur bra vi approximerade. Det finns liksom inget neurologiskt distinkt som "egentligen" är IQ. Detta är ju skumt så det förslår. Men IQ-begreppet är ju ändå användbart: vi kan faktiskt predicera framtida skolprestationer, inkomst och IQ-testresultat med IQ. Så nåt mäter vi ju.

Till nyansen då: Jag vill föreställa mig ett IQ-resultat som ett slags checklista på kognitiva tekniker (tankebeteenden om man så vill) en person har. För att få höga IQ-poäng så måste du veta hur man adderar och dividerar i huvet, du måste kunna några minnesstrategier (typ visualisering), du måste kunna använda ett stort antal ord (ordförråd alltså) och förstås såna triviala saker som att sitta still på en stol i fyra timmar och inte distraheras för mycket. En person med lågt IQ har inte dessa beteenden i sin beteenderepertoar, helt enkelt.

Har man dessa beteenden lär man ju använda dem även annars, typ när man pluggar och jobbar. Därför funkar IQ prediktivt. För att bli bättre på ett IQ-test kan man ju förresten träna sig i dessa specifika beteenden, dvs blir du bättre på minnesstrategier får du högre IQ. Du har inte lurat testet, du har faktiskt fått högre IQ (för testresultatet definierar ju IQ). Det här gör vi med framgång med autistungarna, kan jag ju nämna.

IQ är alltså inte totalt bludder, men det verkar ju vettigare att helt öppet lista olika beteenden och kolla typ vad som predicerar var. Man skulle ju också vilja veta hur man ska se på G-faktorn med det här behavioristiska synsättet, typ generell förmåga att bli operant betingad eller vadå? Det verkar ju faktiskt som att sannolikheten att ha fler beteenden ökar för varje beteende man faktiskt har i sin repertoar (typ ju äldre man blir, ju mer utbildning man får, men mer?).

Nå, precis som med diagnoser så ska man inte inbilla sig att psykologiska begrepp är statiska egenskaper, man ska se dem som de beteenden de faktiskt definieras som.

Se exempelvis: Borsboom, Mellenbergh & van Heerden: The theoretical status of latent variables. Psychological review. 01/05/2003; 110(2):203-19
samt för IQ-påverkan vid beteendeterapi för barn med autism:
Eldevik, Hastings; Hughes, Jahr & Eikeseth: Meta-analysis of Early Intensive Behavioral Intervention for children with autism. Journal of clinical child and adolescent psychology, 2009;38(3):439-50

Stimma

En av fönsterrutorna på bussen hade fått nåt slags läcka i överkant. Vatten måste i alla fall ha sipprat in på något vis, för mellan glasen flöt nu en decimeter vatten. Bara ytan syns som ett perfekt horisontellt streck mellan bågarna. Att det var vatten och inte en spricka i glaset som jag tittade på förstod jag inte förrän bussen startade från hållplatsen vid västerbroplan. När bussen accelererade, och nu kommer the goodies, trycks vattenmassan i en slags våg bakåt i rutan. Vid nästa station bromsar bussen, och vågen trycks åt andra hållet - framåt i bussen. Över St. Eriksbron är vattenytan horisontell igen. Ryckiga bromsningar ger små vågbrytningar i fönstret.

Jag kan inte sluta stirra på det här. När jag måste gå av vid odenplan önskar jag att jag fick följa den här bussen och vågfönstret fan hela vägen till radiohuset och se vad som händer i alla backar, svängar, bromsningar. Det verkligt maxade är när jag inser att de små svarta prickarna som jag först bara trodde var smutspartiklar i själva verket är bokstäver som lossnat på nåt vis, kanske nåt slags artikel-id för rutorna, och nu flyter runt i vattnet. Vilken vrickad poesi åker den här bussen runt i stan och skriver just nu?

Det finns såna här grejer som dekoration, eller det fanns på 90-talet i alla fall som Johannes Brennings pappa hade med nåt slags blå gelévatten som gungade fram och tillbaka. När autistungarna hakar upp sig på en sån här grej säger vi att de stimmar. En skola för barn med autism i Tyresö har bisarrt nog döpts till "Stimmet" (det är lite som att döpa en cancerklinik till "Tumören").

Vars tog bussen vägen? Kommer jag nånsin träffa den igen? Finns det föreningar för såna som mig? Jag vet det inte, ta reda på det du.