Mora-Leksand 13:34

Läser Jonathan Littells De Välvilliga på tåget ner. Utanför är idel midsommar och hela tåget är som en 50-talsfilm med lumparkisar och nån salongsberusad pappa som försöker sälja rökt fisk till några hockeytjejer. Det är mycket vackert och jag tänker på PA's visdomsord om att se sin samtid som om man hade åkt tillbaks i tiden och ser det liksom nostalgiskt direkt (detta är verkligen en helt annan historia, jag gick genom vagnarna och såg blygt över boken på alla flickorna i sommarklänningar. Jag var kär).

Boken handlar om förintelsen och tysklands invasion av Sovjet. Men istället för att fokusera på frontförflyttningar och koncentrationsläger så utspelar sig boken så att säga bakom allt detta. Huvudpersonen, Maximilien Aue, är SS-officer och spatserar omkring på kontor och sköter olika sorters administration kring invasionen och lägren. Boken handlar om sekreterare som sköter semesterblanketter och mellanchefer som knorrar över dåliga budgetar. De tar in offerter på krematorier. Det är förstås storartat. Littells poäng är att skulden knappt är individuell, det är så att säga hela systemet som är skyldigt. Alla är lika delaktiga, från tågklarerare och receptionister till bödlar och officerare.

Men jag är ofokuserad och tänker mer än läser. Vad kommer vara min största moraliska synd när jag dör? Att jag äter kött, föreslog Wille när jag kom till jobbet idag. Allt framstår som trivialt. En gång när jag gjorde praktik på Astrid Lindgren var jag med om en sorglig historia. Jag var på epilepsiteamet och var med och utredde kognitiva svårigheter. En flicka hade abscenser, hon försvann en sekund medan henne ögon rullade bakåt som jackpotsnurror. Min handledare hummade. En annan flicka, tjej mer hon var säkert 15, var inne på EEG-inspelning. Hon fick grand mal-anfall sa de. Jag var nyfiken, så jag gick ner för att se ett anfall. De förklarade för mig att hon inte fått några, så hon skulle sömndepriveras några dagar. Det här var på tisdagen. På fredagen ringde de igen: om jag kom ner fick jag se på när hon hyperventilerade, detta ökar risken för anfall. Jag gick ner. Den stackars tjejen (vad kan hon ha hetat?) stod bredvid sin säng. Hon rodnade och rodnade. Jag försökte se professionell ut. Jag rodnade jag med. Hon hyperventilerade två minuter, men hon fick inget anfall. Alla såg besvikna ut. Hon rodnade. Jag var där på måndagen också, inget anfall. Jag såg besviken ut, och skämdes. Det var hemskt. Stackars tjej, alla tittade och jesus vet vad som skulle hänt om hon faktiskt fick nåt anfall, man kan skita på sig och sprattla och hela baletten. Inte undra på att hon rodnade. Och att vi bara stod där. Det var hemskt. Det där borde jag inte gjort.