Kungen och Silvia flyger igen!

Eftersom Lars försök att skapa en diskussion om de kommande numrena utmynnade i något slags sorgligt kackel (Ja, jag är högst ansvarig själv...) så fortsätter jag här istället.
Ett flygplansnummer (eller kanske pappersflygplansnummer) är en ganska lysande idé. Det är ju helt jävla uppfuckat egentligen. Jag bryr mig inte ett skit om flygplan och bara aningen mer om pappersflygplan, men just därför! Indienumret kändes svårt krystat och det skulle vara perfekt med ett supernördigt, jättekonstigt ämne som ingen riktigt har en relation till för att sona våra gamla brott. Bästa idén är intervjun med killen som har världsrekord i att hålla ett pappersplan i luften.
Men sedan då. Nördtema? CP-tema? Måste ärligt erkänna att jag inte förstår något av dessa teman riktigt men Lars och Johanna kan säkert förklara... Eller nördtema är ganska bra förresten. Har länge velat skriva något om folk som maniskt samlar på saker. Knappologi som gamle gubben Strindberg sa.

Gick och såg Sideways äntligen. Bra film. Skum sensmoral. Det var i alla fall en sån där man bara var tvungen att messa henne efter att ha sett... Men fan vad vinnördar verkar jobbiga.

Följer med spänning SVT:s kommissionen. Serien fick tydligen kritik för att effekterna var lite "dassiga". Men vad hade man väntat sig då? Varför såg inte producenterna till att hälla en grushög över hela riktiga city eller satsa tio miljoner på datoreffekter? Vad kritikerna inte förstår är att Kommissionen inte försöker vara Independence Day utan ett svenskt The West Wing (Vita Huset) och denna ambition tycker jag de ska ha beröm för.
Har tidigare själv lekt med tanken på ett dylikt program. Serien skulle ju kunna heta typ Rosenbad och följa en Statsminister med följe och allt spel kring makten. Men problemet är självklart att det inte skulle bli så lite töntigt i jämförelse med den amerikanska förlagan. När Josh Bartlett ger order om att bomba mindre länder skulle fiktionens Persson i bästa fall kunna råka förolämpa tyska förbundskanslern och därmed säkra norrländska turistindistrins död. På det sättet är terroristvinklingen man valt i Kommissionen smart. Nu kan man låta svenska politiker doppa fötterna i lite mer glamourös storpolitik vilket givetvis gör allting tio gånger mer intressant.
Seriens stora problem är dock karaktärerna. Huvudrollen, bra spelad av Katarina Ewerlöf, är i och för sig tuff och lite lagom sammansatt. Helt okej alltså. Och Loa Falkman som statsminister går egentligen inte heller att klaga på. Nej vad som saknas är lite bra side kicks och den rappa dialogen dem emellan. Var är Josh och Sam och Toby och Donna? Och allra mest: var fan är CJ? Nu får vi dras med Helge Skoogs saktfärdiga, pensionerade polis, nån annan polis som ensam kvar i hela kåren motvilligt får en massa ansvar och psykiska problem samt en informationsansvarig tönt som som tydligen ska manipulera världspressen men mest går runt bland de egna och drar urkassa oneliners helt utan Alison Janneys pondus eller finess. Nä, jag gillar som sagt idén bakom serien men manusförfattarna har tyvärr tittat för mycket på Beckfilmer och då menar jag de där Peter fucking Haber har huvudrollen.


För övrigt anser jag att Eric genast bör börja blogga om livet i Lund.

/S