
Katarsishypotesen är en av de få delarna av psykodynamisk teoribildning som låter sig falsifieras empiriskt, vilket också gjordes redan 1961 av socialpsykologen Bandura. Den psykodynamiska teorin förutsäger alltså att en persons behov av att ge utlopp för exempelvis aggression borde minska efter att ha fått se andra utföra aggressiva handlingar. Bandura lät en grupp barn sitta och leka vid ett bord samtidigt som en vuxen i andra änden av rummet ljudligt misshandlade en docka. Några minuter senare så tilläts barnen leka fritt i samma rum. En annan grupp barn hade suttit vid samma bord, men den vuxne i andra änden av rummet pysslade lugnt med de övriga leksakerna. De flesta barnen i den första gruppen, trots att de precis innan fått en redig dos aggressionskatarsis, gjorde spontant precis samma som den vuxne tidigare hade gjort, medan barnen i den andra gruppen höll sig lugna och lekte med de andra leksakerna.

Denna experimentalpsykologiska klassiker har senare också följts upp av korrelationella studier som visar att desto mer personer ser på våldsamma filmer, desto mer aggression uppvisar de också. Utlopp av bortträngda drifter förklarar dessutom inte variationen och den ständiga förnyelsen av vårt berättande. Men Freuds ursprungliga förklaring är kanske ändå bra, om än bara som exempel på hur ett svar borde se ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar