Modularitet #2

Tidigare skrev jag ju om hur såld jag var på teorin att människans hjärna är funktionellt och anatomiskt strukturerad i små moduler. Detta är en teori som är lätt att få ihop med evolutionära förklaringar till hur människans psyke fungerar. Emellertid är alltså modularitetsteorin, förutom i form begränsad till perception, mycket kontroversiell.

Men det är nog viktigt att komma ihåg att även om alla evolutionspsykologi-teoretiker drar åt modularitetshållet så är de inte teorierna beroende av varandra.

Inom evolutionspsykologin antar man existensen av en Environment of Evolutionary Adaptedness, EEA, alltså en statistisk miljö till vilken våra gener är anpassade att överleva i (man tänker sig gärna en savann även om exempelvis den svenske arkeologen Bo Gräslund har argumenterat för att det nog var ett djungeldelta). Olika egenskaper hos EEA ger upphov till ett behov med en motsvarande funktion hos människan. Är dessa funktioner kognitiva så tänker man sig att en viss modul står för denna funktion. Alla är förstås överrens om att människans hjärna lämnar utrymme för en hel del flexibilitet. Man kan gärna tänka sig att denna funktion, flexibiliteten, var adaptiv eftersom EEA inte var helt statiskt utan krävde snabba lösningar av oss för att vi skulle överleva. Graden av förändring i EEA kan alltså hypotetiseras ha styrt graden av flexibilitet som är inbyggd i människans hjärna.

Sålunda ger inte ett evolutionärt perspektiv automatiskt stöd vare sig till teorier som säger att människans olika former av tänkande och förmågor är medfödda eller teorier som säger att de lärs in på nytt i varje generation. Det är alltså fortfarande samma gamla empiriska fråga som bör besvaras.

KBT & PDT

Psykodynamisk terapi eller Kognitiv beteendeterapi? Termin 6 på SU's psykologlinje måste alla välja inriktning. Det är ett val som har rykte om sig att vara så svårt att nån till och med skriver en examensuppsats om studenternas beslutsprocesser. Den socialt premierade uppfattningen i min terminsgrupp är att det är fel att vi tvingas välja och att vi istället borde få läsa hälften av varje. Needless to say håller jag inte alls med, jag tycker det är underbart att slippa PDT-flummet. Två argument; ett teoretiskt och ett pragmatiskt:

Det teoretiska argumentet är egentligen flera. PDT lider av begreppsmässiga oklarheter, dålig överrensstämmelse med övrig psykologisk och neurologisk forskning och förstås Poppers kritik av att psykodynamiska hypoteser ofta inte ens är falsifierbara.

Mindre allvarligt i min mening men tydligen mer komprometterande är de praktiska tillämpningarna: PDT har sämre evidens än KBT för behandling av exempelvis depression, tvångsbeteenden, autism och förstås fobier (se exempelvis SBU – Statens beredning för medicinsk utvärdering #3, 2004). En kvinna i min klass sa förvisso att vi borde inte välja mellan KBT och PDT, vi borde lära oss de terapier som det finns evidens för. Jag svarade att då blir det ju ändå bara KBT, men hon menade att eftersom det ändå bara är en tidsfråga innan det finns likvärdig evidens även för PDT så borde vi ju ändå lära oss bägge(!). Det finns också en populär idé om att PDT och KBT båda är bra behandlingsmetoder men för olika diagnoser. Det återstår emellertid att se vilka diagnoser som PDT faktiskt är bra på att behandla...

En helt annan femma kan ju vara hur de här terapiformerna fungerar för friska klienter. Helt utan grund alls har jag en känsla av att exempelvis narrativ psykoterapi, läs exempelvis Geir Lundby - Livsberättelser och terapi, nog är en bra metod för att hjälpa personer i livskriser eller identitetsproblem (som landstinget absolut inte ska lägga skattepengar på för att behandla). För detta vore det ju löjligt att komma dragande med KBT-knep som beteendeanalys eller automatiska tankar!

(Ursäkta den nördiga Larson-humorn. Det är en hyllning till universitetsadjunkt Liv Svirsky som dödsföraktande hade denna på en av sina powerpointslides i terapiintrokursen.)

Nyfiken på: skyttegravskrig

En sömnlös natt och inget att annat att läsa hittar jag klassikern E.M. Remarques På västfronten intet nytt i bokhyllan. Idel elände och människan när hon är som värst (jag ska omedelbart avslöja slutet: huvudpersonen dör en meningslös död i första världskrigets skyttegravar). Men innan jag går och lägger mig beställer jag upp några WWI-böcker från SUBs arkiv, bara av nyfikenhet. Två av dem är platta redogörelser för politiken kring, men den sista boken är helt otroligt cool: Trench Warfare 1914-1918 av Tony Ashworth, en brittisk sociolog.

En brittisk lägre officer i Royal Sussex Regiment skriver i augusti 1915: "I was having tea with A Company when we heard a lot of shouting and went out to investigate. We found our men and the Germans standing on their respective parapets. Suddenly a salvo arrived but did no damage. Naturally both sides got down and our men started swearing at the Germans, when all at once a brave German got on to his parapet and shouted out 'we are very sorry about that; we hope no one was hurt. It is not our fault, it is that damned Prussian artillery'."

Ashworth har upptäckt någonting som egentligen verkar helt osannolikt att ingen tidigare skrivit om, fenomenet Live and Let Live. I de fastlåsta positionerna som snabbt uppstod i början av kriget förstod enskilda infanterister på båda sidor om fronten snabbt att anfall var meningslöst. Eftersom de båda sidornas skyttegravar ofta låg så nära varandra att de var inom röstavstånd började soldaterna umgås med sina fiender istället för att skjuta mot dem. Man sjöng sånger för varandra och idkade ibland byteshandel av sina respektive ransoner. Julen 1914 firades här och var längs fronten gemensamt av fiendesoldaterna, mitt i ingenmansland.

Det märkliga julfirandet under krigets första vinter kom förvisso till de överordnades kännedom, och lyckades kväsas med hot om krigsrättegångar. Ashworths argumenterar, genom hundratals citat från soldaternas dagböcker, för att julfirandet bara var toppen på ett isberg av fraternisering mellan fiendesoldaterna. Under hela krigets gång pågår en strid mellan de individuella infanterisoldaternas intresse av att slippa slåss och arméledningens intresse av att ett ständigt utmattningskrig bedrivs mot fienden. I början av kriget kan soldaterna alltså öppet umgås, men vartefter kriget byråkratiseras och detaljstyrs alltmer minskar möjligheterna till vänskap och samarbete. När det märks att öppen fraternisering bestraffas övergås soldaterna till att helt enkelt inte skjuta alls på fienden, varefter bataljonhögkvarteren börjar kräva fram statistik på avfyrad ammunition och straffa de som inte skjuter tillräckligt. Infanteristerna börjar sålunda skjuta, men rakt ner i marken framför fiendens linjer. Ashworth kallar det här skjutandet för ritualiserad eldgivning, och citerar olika exempel på hur man kan visa soldaterna på fiendesidan att man inte menar allvar med sitt skjutande. En brittisk soldat skriver i sin dagbok att de hade döpt de olika tyska maskingevärsskyttarna på andra sidan ingenmansland efter de melodier som just den skytten hade för vana att, i staccato, skjuta i.

En soldat i brittiska armén 46'e division skriver: "On one occasion the following message, tied to a stone, was thrown into our trench: 'We are going to send a 40 lb bomb. We have got to do this, but dont want to. It will come this evening, and we will whistle first to warn you'." Tyskarna förväntar sig, och får också, motsvarande varningar tillbaka. De båda sidornas infanteri slår sig alltså samman mot officerarna, och hittar på hundratals vis att försöka lura sina överordnade att de försöker döda varandra, samtidigt som de visar infanteristerna på andra sidan att de bara låtsas. Om någon krigsivrande soldat fick för sig att bryta de outtalade reglerna tvingades motståndarsidan att ändå skjuta tillbaka på riktigt, och riskerna som faktisk strid innebar gjorde att krigsivrare blev mobbade och hölls tillbaka för att övriga soldater ville klara livhanken. "Hero" var i den brittiska armén ett skällsord.

Men: "Trench warfare was bureaucratised and the incidence if violence increased" skriver Ashworth. Den brittiske fältmarskalken Douglas Haig, som förvisso inte anar soldaternas lurigheter, driver igenom en ny sorts krigsföring: raiding. Räder innebär att ett gäng infanterister springer över ingenmansland och hoppar ner i fiendernas skyttegravar med bajonetterna i högsta hugg. Som bevis för att räderna faktiskt genomförs kräver officerarna att rädstyrkan har fångar eller lik med sig tillbaka. Haig sätter också ut krypskyttar, som tränats separat och med stark yrkesstolthet. När de outtalade reglerna på detta sätt bryts tvingas den andra sidan hämnas. Mot infanteristernas vilja tvingas de alltså förstöra de olika små separata och lokala fredsfördrag de lyckats förhandla - och mot krigets slut tycks fenomenet Live and Let Live helt försvunnet.

Man skulle ju gärna vilja tro att sådan här underbar ordervägran var vanligt förekommande i krig, men så tycks inte vara fallet. Det speciella med första världskrigets ställningskrig var att det innebar stabila och långvariga relationer mellan soldaterna på de motsatta sidorna. Ett antal brittiska soldater hade ett antal tyska soldater på motsatta sidan sitt frontavsnitt, och eftersom det kunde gå månader utan att soldaterna på någon av sidorna flyttades hann man lära känna varandra - antingen som i början ansikte mot ansikte - eller också som senare under kriget på varandras vanor och beteendenyanser. Under senare krig uppstår mer sällan sådana stabila relationer.