Nyfiken på: skyttegravskrig

En sömnlös natt och inget att annat att läsa hittar jag klassikern E.M. Remarques På västfronten intet nytt i bokhyllan. Idel elände och människan när hon är som värst (jag ska omedelbart avslöja slutet: huvudpersonen dör en meningslös död i första världskrigets skyttegravar). Men innan jag går och lägger mig beställer jag upp några WWI-böcker från SUBs arkiv, bara av nyfikenhet. Två av dem är platta redogörelser för politiken kring, men den sista boken är helt otroligt cool: Trench Warfare 1914-1918 av Tony Ashworth, en brittisk sociolog.

En brittisk lägre officer i Royal Sussex Regiment skriver i augusti 1915: "I was having tea with A Company when we heard a lot of shouting and went out to investigate. We found our men and the Germans standing on their respective parapets. Suddenly a salvo arrived but did no damage. Naturally both sides got down and our men started swearing at the Germans, when all at once a brave German got on to his parapet and shouted out 'we are very sorry about that; we hope no one was hurt. It is not our fault, it is that damned Prussian artillery'."

Ashworth har upptäckt någonting som egentligen verkar helt osannolikt att ingen tidigare skrivit om, fenomenet Live and Let Live. I de fastlåsta positionerna som snabbt uppstod i början av kriget förstod enskilda infanterister på båda sidor om fronten snabbt att anfall var meningslöst. Eftersom de båda sidornas skyttegravar ofta låg så nära varandra att de var inom röstavstånd började soldaterna umgås med sina fiender istället för att skjuta mot dem. Man sjöng sånger för varandra och idkade ibland byteshandel av sina respektive ransoner. Julen 1914 firades här och var längs fronten gemensamt av fiendesoldaterna, mitt i ingenmansland.

Det märkliga julfirandet under krigets första vinter kom förvisso till de överordnades kännedom, och lyckades kväsas med hot om krigsrättegångar. Ashworths argumenterar, genom hundratals citat från soldaternas dagböcker, för att julfirandet bara var toppen på ett isberg av fraternisering mellan fiendesoldaterna. Under hela krigets gång pågår en strid mellan de individuella infanterisoldaternas intresse av att slippa slåss och arméledningens intresse av att ett ständigt utmattningskrig bedrivs mot fienden. I början av kriget kan soldaterna alltså öppet umgås, men vartefter kriget byråkratiseras och detaljstyrs alltmer minskar möjligheterna till vänskap och samarbete. När det märks att öppen fraternisering bestraffas övergås soldaterna till att helt enkelt inte skjuta alls på fienden, varefter bataljonhögkvarteren börjar kräva fram statistik på avfyrad ammunition och straffa de som inte skjuter tillräckligt. Infanteristerna börjar sålunda skjuta, men rakt ner i marken framför fiendens linjer. Ashworth kallar det här skjutandet för ritualiserad eldgivning, och citerar olika exempel på hur man kan visa soldaterna på fiendesidan att man inte menar allvar med sitt skjutande. En brittisk soldat skriver i sin dagbok att de hade döpt de olika tyska maskingevärsskyttarna på andra sidan ingenmansland efter de melodier som just den skytten hade för vana att, i staccato, skjuta i.

En soldat i brittiska armén 46'e division skriver: "On one occasion the following message, tied to a stone, was thrown into our trench: 'We are going to send a 40 lb bomb. We have got to do this, but dont want to. It will come this evening, and we will whistle first to warn you'." Tyskarna förväntar sig, och får också, motsvarande varningar tillbaka. De båda sidornas infanteri slår sig alltså samman mot officerarna, och hittar på hundratals vis att försöka lura sina överordnade att de försöker döda varandra, samtidigt som de visar infanteristerna på andra sidan att de bara låtsas. Om någon krigsivrande soldat fick för sig att bryta de outtalade reglerna tvingades motståndarsidan att ändå skjuta tillbaka på riktigt, och riskerna som faktisk strid innebar gjorde att krigsivrare blev mobbade och hölls tillbaka för att övriga soldater ville klara livhanken. "Hero" var i den brittiska armén ett skällsord.

Men: "Trench warfare was bureaucratised and the incidence if violence increased" skriver Ashworth. Den brittiske fältmarskalken Douglas Haig, som förvisso inte anar soldaternas lurigheter, driver igenom en ny sorts krigsföring: raiding. Räder innebär att ett gäng infanterister springer över ingenmansland och hoppar ner i fiendernas skyttegravar med bajonetterna i högsta hugg. Som bevis för att räderna faktiskt genomförs kräver officerarna att rädstyrkan har fångar eller lik med sig tillbaka. Haig sätter också ut krypskyttar, som tränats separat och med stark yrkesstolthet. När de outtalade reglerna på detta sätt bryts tvingas den andra sidan hämnas. Mot infanteristernas vilja tvingas de alltså förstöra de olika små separata och lokala fredsfördrag de lyckats förhandla - och mot krigets slut tycks fenomenet Live and Let Live helt försvunnet.

Man skulle ju gärna vilja tro att sådan här underbar ordervägran var vanligt förekommande i krig, men så tycks inte vara fallet. Det speciella med första världskrigets ställningskrig var att det innebar stabila och långvariga relationer mellan soldaterna på de motsatta sidorna. Ett antal brittiska soldater hade ett antal tyska soldater på motsatta sidan sitt frontavsnitt, och eftersom det kunde gå månader utan att soldaterna på någon av sidorna flyttades hann man lära känna varandra - antingen som i början ansikte mot ansikte - eller också som senare under kriget på varandras vanor och beteendenyanser. Under senare krig uppstår mer sällan sådana stabila relationer.