Veckans besatthet

Varsågod: en av musikhistoriens mest uttjatade refränger från Stop In The Name of Love med The Supremes. Det är synd och skam att de har tjatat ut en låt som egentligen är bra! Kolla på Diana Ross' underläpp under refrängerna! Studera hennes patologiskt beniga armar! Spana in de två andra märkliga duorna! Den vänstra, Florence Ballard, är typ 16 år och ser ut som att hon har nån kromosomskada. Mary Wilson, som står till höger, ser ut som vilken tjej som helst på blå linjen. Och klänningarna! Jag skäms och skäms.

"make yours like mine"

Vanligtvis ägnar sig den medicinska vetenskapen en hel del åt att bena upp diagnoser i subgrupper. Diagnosticering är att placera patienten i rätt subgrupp, och desto mindre subgrupp desto bättre. Detta gäller också för neuropsykiatrin. För gruppen barn så finns det ett antal diagnoser man som psykolog har att välja på: ADHD, autism, språkstörning och mental retardation är de i särklass vanligaste. Låt mig fatta mig kort: det här är inte några bra diagnoser.

Jag föreställer mig att bra diagnoser ger en fingervisning om vad som orsakar syndromet, de är någorlunda stabila över tid, ber om man om en second opinion så får man oftast samma svar en gång till och kanske viktigast av allt: de pekar vidare mot behandlingen. Inget av detta gäller emellertid för dessa neuropsykiatriska diagnoser. Uppfattningen hos kliniker tycks vara att ett barn "rör sig mellan diagnoserna". Det är inte bara det är de är beteendediagnoser, inte ens som grupperingar av symptom fungerar de något vidare. En betydligt enklare lösning är en som alltså inte är den vanliga inom medicinen: att istället bunta ihop diagnoserna till en enda.

Det viktiga med utredningarna som görs är att de beskriver symptom: problem med arbetsminne, stereotypier, mentaliseringsförmåga, abstraktionsförmåga, exekutiva funktioner, episodiskt minne, kognitiv snabbhet, tvångsmässighet osv. För alla dessa enskilda symptom finns behandling med farmaka eller pedagogik. Skulle en sådan lista med funktioner standardiseras så fungerar den lika sammanfattande som en luddig diagnos, men med en tydlig koppling till behandling.

I wanna tell you about Charles Mingus and the Jox' Knapp

I början av mitt liv som student var jag inte den skarpögde och fokuserade man som jag är idag. Tvärsom stördes mina psykologistudier av irrelevanta och nördiga projekt, av vilka Joxarens Knapp i Tensta var det i särklass mest meningslösa.

Fredrik Söderström byggde mig en trälåda med en suggestiv röd knapp på, som när man tryckte på den hummade förföriskt. Med ett kapitel om Skinner i den ena handen och en jumbopåse räkor i den andra var det inte svårt att få min begåvade katt att lära sig att respondera riktigt. Varje gång han tryckte på knappen fick han en räka, och not before long gjorde kattstackarn inget annat. Tanken var att knappen skulle kunna flyttas ut på balkongen och funka som ringklocka på vintern, men det visade sig svårt att få Jox att generalisera särskilt långt från kylskåpet.

Men större män än jag har ägnat sig åt katträningens ädla konst. Den legendariske kompositören och basisten Charles Mingus lärde sin katt att använda en riktig toalett. Se The Charles Mingus CAT-alog for Toilet Training Your Cat för en bra och konkret beskrivning av hur man kan gå tillväga. Om man har en innekatt vill säga. Annars ägnade sig Mingus åt att spöa upp sina bandmedlemmar och göra extremt knasjazziga album som exempelvis The Black Saint & The Sinner Lady (sambanden fortsätter förresten: till detta album lät Mingus sin psykolog skriva en del av musiken!)

Jox fortsatte sin karriär i Tensta med att göra nattliga överraskningsattacker mot Samuels gamla madrass och med att ge Amandas pojkvän allergi. Mingus katt Nightlife lärde sig i övermod också att spola efter sig, och försvann under mystiska omständigheter på senhösten 1967.