"make yours like mine"

Vanligtvis ägnar sig den medicinska vetenskapen en hel del åt att bena upp diagnoser i subgrupper. Diagnosticering är att placera patienten i rätt subgrupp, och desto mindre subgrupp desto bättre. Detta gäller också för neuropsykiatrin. För gruppen barn så finns det ett antal diagnoser man som psykolog har att välja på: ADHD, autism, språkstörning och mental retardation är de i särklass vanligaste. Låt mig fatta mig kort: det här är inte några bra diagnoser.

Jag föreställer mig att bra diagnoser ger en fingervisning om vad som orsakar syndromet, de är någorlunda stabila över tid, ber om man om en second opinion så får man oftast samma svar en gång till och kanske viktigast av allt: de pekar vidare mot behandlingen. Inget av detta gäller emellertid för dessa neuropsykiatriska diagnoser. Uppfattningen hos kliniker tycks vara att ett barn "rör sig mellan diagnoserna". Det är inte bara det är de är beteendediagnoser, inte ens som grupperingar av symptom fungerar de något vidare. En betydligt enklare lösning är en som alltså inte är den vanliga inom medicinen: att istället bunta ihop diagnoserna till en enda.

Det viktiga med utredningarna som görs är att de beskriver symptom: problem med arbetsminne, stereotypier, mentaliseringsförmåga, abstraktionsförmåga, exekutiva funktioner, episodiskt minne, kognitiv snabbhet, tvångsmässighet osv. För alla dessa enskilda symptom finns behandling med farmaka eller pedagogik. Skulle en sådan lista med funktioner standardiseras så fungerar den lika sammanfattande som en luddig diagnos, men med en tydlig koppling till behandling.