antipsykiatrin

Sommaren 1972 knallade psykologen David Rosenhan in på ett mentalsjukhus i Kalifornien och sa att han var galen. Tillsammans med fem andra pseudopatienter på andra sjukhus blev han inlagd på sjukhusets psykosavdelning efter att ha fejkat hörselhallucinationer vid intagningsintervjun. Efter inskrivningen slutade alla pseudopatienterna omedelbart spela symptom och började istället som normalt friska jobba på att få bli utsläppta igen. Det tog dem i snitt 19 dagar att bli utsläppta, och i ett fall 52 dagar! En av deltagarna, en psykologstudent, erkände tillslut att han ljugit vid intagningen som en del av ett experiment, vilket förstås togs som ännu ett symptom på hans psykos. Pseudopatienternas ständiga skrivande (de tog anteckningar och förde statistik på det som de såg) skrevs upp i deras journalen som patologiskt "dagboksbeteende". När väl diagnosen schizofreni hade stämplats på dem så kunde vilket beteende som helst användas som stöd för diagnosen. Trots diagnosen fick emellertid patienterna föga behandling utöver medicinering. I snitt hade pseudopatienterna 6,8 minuter behandlingskontakt per dag under sin tid på avdelningarna! Trots att de betedde sig ordnat och "friskt" så visade det sig omöjligt att inleda konversationer med de läkare, psykologer och mentalskötare som fanns på avdelningarna. Pseudopatienterna behandlades som vanliga patienter, som pestsmittade. De enda som märkte att pseudopatienterna var friska var de andra patienterna, som ofta uttryckte misstankar om deltagarnas "äkthet". Experimentet publicerades i Science 1974 under titeln "On Being Sane in Insane Places".

All klinisk psykologi, och ännu tydligare all psykiatri, pysslar med psykisk sjukdom. Hur begreppet psykisk sjukdom ska förstås, och hur det eventuellt ska formellt definieras, är mycket oklart. Det finns anledning att vara kritisk mot hur psykiatriska diagnoser (förlängningen av sjukdomsidén) används. Men mer om detta senare. Grejen är att kritik mot psykiatrin är en gammal historia.

Antipsykiatri är samlingsnamnet för de rörelser och teorier som med början på 60-talet utgjorde den hitintills mest högljudda kritiken mot den medicinska psykiatrin. Efter 70-talet förlorade de antipsykiatriska idéerna en hel del charm, även om jag som socionomunge på 80-talet fortfarande snappade upp en del om Laing och Szasz.

Antipsykiatrin var en mycket heterogen samling aktivister och teoretiker som enades bara av sin gemensamma fiende. En intressant men något nedlåtande artikel av Berlim, Fleck & Shorter (är de dvärgar? de har dvärgnamn!) gör ett bra försök att hitta de grundläggande idéerna bakom rörelsen. De menar att de antipsykiatriska strömningarna inte var en effekt av ny empiri inom området, utan helt enkelt följde med 60-talets allmänna stämning av auktoritetsmisstro och revolutionsromantik. Men kritiken var förstås inte bara känslomässig, och utifrån Berlim et al's artikel ska jag försöka bena upp argumenten och hur de togs emot av det medicinska etablissemanget:

Kritiken:
1. Övergrepp på friheten: Amerikanen Szasz uttryckte tydligast det som så många upprördes över att psykiatrin gör: tvångsvårdar människor. I klassisk liberal anda menar Szasz att allt frihetsberövande är intrinsikalt fel, inklusive att hindra patienter från att begå självmord. Här måste man poängtera att den här kritiken alltså gäller oberoende av frihetsberövandets eventuella bra konsekvenser. Man anar att kritikerna egentligen menar att psykiatrin och dess representanter utövar makt för maktens egen skull. Denna kritik, menar Berlim et al, fick visst genomslag.

2. Labeling-teorin: En fortfarande vanlig kritik mot psykiatriska diagnoser är att de "bara" är formaliseringar av samhällets förkastande av vissa beteenden. Sociologen Scheff var den främste teoretikern bakom denna idé. En schizofren persons beteenden med hallucinationer eller en autistisk persons ritualer är som vilka beteenden som helst, men som samhället inte kan acceptera. Psykiatrin ses på detta sätt som en sorts uppfostransinstitution eller en förlängning av polisväsendendet (OBS: Foucault??) Labelingteorin var aldrig en del av den akademiska antipsykiatrin och även om den fortfarande lever kvar som kritik har den föga påverkat psykiatrin idag.

3. Det galna samhället: Skotten Laing var den i Sverige mest berömde kritikern mot psykiatrin. Mest fokuserad på kritik av diagnosen schizofreni, men också generellt mot diagnosticering, lanserade han diagnosen "psykiatrosis" (psykiatrikernas överdrivna diagnosticeringsbeteende). Laing menade att det var samhället som var galet, och den schizofrena uppvisade den friska reaktionen på ett sådant samhälle och framförallt på den "sjukes" familj. Den teoretiska grunden för idén är systemteori och Bateson & Watzlawick's flummiga teorier om dubbelbindning. Denna syn på schizofreni finns idag bara kvar hos övervintrade 70-talssocionomer.

4. Oklara begrepp: Psykiatrin har alltid lidit av en oklar begreppsapparat, vilket är något oundvikligt för ett ämne som till stor del beskriver andra människors subjektiva upplevelser. Det var, och är, ett stort problem att samma patient kunde få helt olika diagnoser och helt olika behandling beroende på vem som gjorde utredningen. Rosenhans experiment visar delvis på just detta. Antipsykiatrin var inte sen med att kritisera metodologiska problem med diagnosticering och val av behandling, och den radikala förbättringen 1974-1980 av det diagnostiska systemet DSM kan ses som ett svar på denna kritik.

5. Kvalitén på vården: Sociologen Goffman, ständigt kritisk mot det kapitalistiska samhället och västvärlden i allmänhet, var den som kom med den i slutändan mest inflytelserika kritiken mot psykiatrin. Han redogjorde i sin bok Asylums för hur övermåttan gräsligt livet var för de inspärrade på mentalsjukhusen. Man kan säga att det var som upptakten till Gökboet. Den här kritiken fick som sagt stort genomslag i media och påverkade psykiatrin ordentligt. I Sverige och i resten av västvärlden kunde sedan politiker under 80- och 90-talen använda den här bilden av mentalsjukhusen som en ursäkta när de stora institutionerna stängdes ner av ekonomiska skäl.

Denna kritik bör kanske också helt hastigt bemötas (även om det här inlägget sedan länge överskridit smärtgränsen för vad en blogg kan ta). #1 är ett värdeomdöme, och ett som jag inte omfattar. #2 är en empirisk fråga, och tycks inte vara ett särskilt stort problem. Diagnoserna stigmatiska effekter vägs förhoppningsvis upp av att psykiatrin faktiskt försöker hjälpa sina patienter. Labelingteorins kritik att mentalpatienter bara beter sig ovanligt är egentligen inte en kritik, det tycks tvärtom uppenbart. Det förändrar ju inte att vi vill hindra dem från att bete sig som de gör! #3, att schizofrena personer lever ut sin familjs konflikter får väl anses uteslutetet idag. Att de lider av en "political dialectical inability", så som den italienska marxisten Basaglia uttryckte det känns inte värst konstruktivt. #4 är fortfarande ett problem, och även om inte i omfattning så i vilket fall i princip samma som det var på 70-talet (mer om detta senare). #5 var uppenbarligen sant, men är någorlunda förbättrat sen dess.

Berlim, M. T., Fleck, M. P. A. & Shorter, E. (2003): "Notes on antipsychiatry", European Archives of Psychiatry & Clinical Neuroscience #253:61-67.

Aron

Vi har bestämt träff i björns trädgård. Vi går till August och vi blir fulla! Aron planerar en väldig resa genom Tyskland och Frankrike och danmark och Holland i sommar, men vi har ingen bil och ingen som har körkort. Han har två tyska ordböcker och slår upp ord hela tiden för han har plötsligt bestämt sig för att lära sig prata tyska. För en månad sen var det esperanto. Förr när Aron bodde i Kärrtorp med en städfascistbuddhist så satt han flera dar i rad och tränade på att rita cirklar på frihand, den här sortens autodidaktprojekt har han ständigt. Under bordet ligger två instrumentlådor. Det går aldrig att veta vilka instrument han har med sig, det är alltid något nytt av den här sortens autodidaktprojekt. Aron pendlar snabbt mellan hängivenhet och apati. Ögonen blixtrar och svett tränger ut på pannan, han blir alldeles röd! (Det här är när vi pratar om waldorf-pedagogik.) Men i nästa stund sitter han och lyssnar inte längre men låtsas, på nåt jag berättar: han tittar ner i ölen, hans tunga sticker ut en millimeter mellan hans läppar (Det här händer när han glömmer att dra in den). Hans blonda kalufs drar åt alla håll och gör honom till nåt slags monstruöst förväxt skolpojke. En skolpojke med egen skolplan.

Harry Harlow verkar ha hittat ett recept för att avla fram autistiska psykopat-apor - ett stycke mamma av ståltråd (till vänster på bilden), ett stycke mamma av filtmaterial (till höger på bilden); und keine Banane. Plåtmamma förser apungen (den söta lilla tufsen på bilden) med mat; filtmamman förser apungen med en mjuk famn och värme. Söta apan skuttar över till plåtmamma, äter lite och skuttar sen tillbaka till mjuka, gosiga mammas famn. Hon är gjord av filt och alldeles varm. I vissa fall börjar mjuka, gosiga mamma spruta kallt vatten, ge elstötar och sticka knivar i söta apan, men söta apan linkar troget tillbaka igen - inte till den hand som föder honom, utan till den som biter honom.

När söta apan sedermera växer upp utvecklar han autism och antisocial störning; vissa psykotiska inslag. Han skrattar galet. Han vaggar fram och tillbaka. Han biter av sig händerna. Totalt oförmögen att framgångsrikt interagera med andra apor (i alla rimliga bemärkelser av ordet "framgångsrikt"). Såren på kroppen varar för evigt, läker aldrig.

Det är alltså bakgrunden. Givet att Harlow inte kategoriskt valde ut apor med taskiga biologiska förutsättningar och allmänt trasiga DNA-stegar, så verkar ju autism hos apor vara väldigt starkt betingat av miljöfaktorer. När man pratar om autism hos människor verkar det istället som att det har en stark genetisk koppling. Men om man nu får extrapolera från apor till människor, och det får man, pekar då inte Harlows resultat på motsatsen - att autism faktiskt har väldigt mycket att göra med hur anknytningen går till; att de tidiga åren har en avgörande betydelse för vad som komma skall? I förlängningen betyder det naturligtvis att man kan förklara barns autism, inte nödvändigtvis i termer av biologisk determinism som avgör hur neuroner fyrar och vissa medfödda aktiveringsmönster som inte riktigt ser som hos andra barn, utan i termer av hur pass väl relationen mellan mor och barn har fungerat - vilket givetvis också påverkar hjärnans utveckling.

Dagens måtto tycks vara att till varje pris inte skuldbelägga föräldrarna för att deras barn föds defekta, för mammorna har minsann lidit tillräckligt mycket genom historien - psykodynamikerna ville ju för fan förlägga roten till all ondska i barndomen! Då blev helt plötsligt alla problem en människa nånsin kunde ha mammas fel och det förstår ju vem som helst att det måste vara nedslående för mamma att få höra det. Mycket mindre ansvar för sunkiga morsor om deras defekta barn är störda till följd av genetik och/eller hjärnstruktur än att de skulle vara taskigt vaggade. "Dessvärre har ditt barn diagnosticerats med autism, men oroa dig inte - det är inte ditt fel! Det är hans hjärna som ställer till det; det har inget att göra med att du har varit en dålig förälder (vilket du iochförsig må ha varit, men hans autism beror då hur som helst inte på det)."

Hur vore det om vi istället för att försöka bortförklara våra, eller våra barns, misslyckanden genom att förlägga orsaken till dem någonstans där de är bortom vår makt att påverka - som t ex i barnets hjärna, eller i generna - istället tänkte att allt djävulskap i hela jävla världen är ditt fel! Klart som fan att dålig anknytning och emotionellt handikappade föräldrar också syns på fMRI-bilder och PET. Om vi kan hålla Harlow ansvarig för att hans apor blev störda, till följd av taskig anknytning till filtmamma, så ligger det inte allt för långt bort att förklara mänsklig autism med samma mynt.

Men varför blev aporna störda? Var det för att de fick en ambivalent/schizoid anknytning när de hade två mammor som tillfredsställde olika behov? Är det nödvändigt att få både mat och tröst från en och samma mamma? Löper då barn som har en Iron Maiden-morsa (bidrar med mat, men emotionellt frånvarande) och en Terrycloth-farsa (ingen mat, emotionellt närvarande och mycket närhet) större risk att utveckla autism och antisociala störningar än, säg, barn till ensamstående mödrar där de åtminstone får allt från samma mamma?

Johanna

Man kan lätt tro att Johanna är en hård person. Det är alltför uppenbart att likna henne vid Lilla My, vi kan istället säga Enid från Ghost World. Det är egentligen bara för att hon och Agnes Gotby brukade vara precis som Enid och den där tjejen som Scarlett Johansen spelar, det här var förresten typ fem år sen. Skit samma, vi tar nån av lirarna i Tortilla Flat istället. Och med det menar jag inte att hon inte betalar sin hyra, bara att hon hänger runt och ingen förstår vad hon pysslar med. Hon går ner och upp, men det är ingen tvekan om att hon kommer fixa det i slutändan. Johanna är i vilket fall inte så jävla hård som man skulle kunna tro. Det tycks onekligen vara fullt sjå att vara Johanna och hanka fram hennes lilla maskin genom världen, och ändå har hon tid och ork för de mest otroliga uppoffringar. Jag ska inte gå in på dem här, men man kan säga att de går ut på att låna ut sin lägenhet till okända barnfamiljer i nöd. Och så det där med att hon gråter av lycka när hon ser vårsyrén.

Jag vill skriva att Johanna är den lillasyster jag aldrig fick. Det låter mer dramatiskt än vad det är och visar sig bara på två sätt: 1) När vi blir fulla bär jag runt på henne. 2) Jag tar mig rätten att godkänna vilka pojkslynglar hon hänger med. Och en tredje grej förresten: Johanna kan göra mig stolt. Jag kan inte släppa här med lägenheten och barnfamiljen.

Hjalmar

Så gott som alltid när Hjalmar var hemma så stod han i köket och lagade lunchlåda eller middag. Båda dessa gastronomiska projekt utövades nattetid. Jag brukade komma hem och titta in i köket och så satt han och läste tidningen med den största hög med spaghetti på tallriken. Det tog honom två timmar per mål, lugnt och metodiskt och varannan en artikel och varannan ett lass med spaghetti och svampsås. Det var en syn! En dag kom jag in i köket och surade över att jag behövde skriva om ett dagarbete statistiktjosan, och jag berättade det här för Hjalmar och han skrockade och sa han skulle jobba elva dar i streck med bajstorkning ute i solna (han rörde ihop en lunchlåda vid spisen som kunde räcka i ett år). Efter den jobbvändan packade han ihop alla sina saker och försvann till sydamerika. Jag tänker mig honom bland de bruna hyddorna i en febervarm by, en flaska tequila i ena näven och en vansinnigt skrattande hora i den andra.

Det finns ett bra foto på honom. Det var den första dagen med fin försommarsol och han hade öppnat sitt fönster (det här var innan han stängde persiennerna för gott) och satt och läste fåtöljen. Sture Dahlström, Sarah Kane eller Céline. Det var innan han klippte sig, på kortet hänger hans skitiga hår ner över den illgröna solskärmen. Burriga polisonger som går långt ner och till och med under hakan. Bakom honom ser man fasaderna i kransen som en teaterkuliss. På fönsterbrädet ligger den stora betongstenen. Han tittar in i kameran utan att le, nyfiket.

En historia som fångar Hjalmar väldigt bra är den om Hjalmar och brandvarnaren med batteriet som tog slut. Den är alldeles för lång för att återberätta här, slutpoängen är i vilket fall att han glömmer brandvarnaren i ugnen och är en jävla slarver. Berättar man den anekdoten när Hjalmar är med så ler han bara hemlighetsfullt. Vad var det han knattrade in på sitt tangentbord alla de där nätterna när PA och jag satt med öl framför tvn?

Per-Arvid

Jag mötte PA första gången på en anakronistisk demonstration mot kriget i Irak. Detta måste alltså ha varit någon gång 2004, på den tiden när kidsen fortfarande trodde att marscher utanför en amerikansk ambassad var något som påverkade världspolitiken. Det var också på den tiden som PA fortfarande knatade runt i Vasastan med sin Batmankeps. Nuförtiden knatar han runt i Kransen med fejkade tatueringar. Mer än knatar runt sitter han förstås vid frukostbordet med bar överkropp och läser. Han ropar ”genialiskt!” om nånting i påstan, kanske sig själv.

Vi diskuterar ganska ofta tidsmaskiner. Vi frågar varandra såhär: ”om du hade en tidsmaskin, vilket år skulle du åka till?” PAs val varierar ofelbart mellan 1988 och 1991. Om vi är hemma när det här händer plockar han sen fram alla gamla skolkataloger han kan hitta och sitter och berättar anekdoter om de små lågstadiebarnen och deras vrickade päron.

Man skulle ju kunna tro att Per-Arvid och jag är nåt slags obotliga ungkarlar där vi sitter vid frukostbordet utan skjortor. (Jenny skrattar åt oss!) Kanske är det motsatsen som är sann: vi är som ett gammalt gift par. Vi muttrar om vem som ska få kulturdelen först på morgonen. Vi muttrar när vi råkar äta middag samtidigt. Vi skvallrar om konsumkassörskorna. Vi går högljudda ut på gatorna i kransen. Vi stapplar hem fulla.

För extra och tidigare outgivet material med PA: se här!