Hjalmar

Så gott som alltid när Hjalmar var hemma så stod han i köket och lagade lunchlåda eller middag. Båda dessa gastronomiska projekt utövades nattetid. Jag brukade komma hem och titta in i köket och så satt han och läste tidningen med den största hög med spaghetti på tallriken. Det tog honom två timmar per mål, lugnt och metodiskt och varannan en artikel och varannan ett lass med spaghetti och svampsås. Det var en syn! En dag kom jag in i köket och surade över att jag behövde skriva om ett dagarbete statistiktjosan, och jag berättade det här för Hjalmar och han skrockade och sa han skulle jobba elva dar i streck med bajstorkning ute i solna (han rörde ihop en lunchlåda vid spisen som kunde räcka i ett år). Efter den jobbvändan packade han ihop alla sina saker och försvann till sydamerika. Jag tänker mig honom bland de bruna hyddorna i en febervarm by, en flaska tequila i ena näven och en vansinnigt skrattande hora i den andra.

Det finns ett bra foto på honom. Det var den första dagen med fin försommarsol och han hade öppnat sitt fönster (det här var innan han stängde persiennerna för gott) och satt och läste fåtöljen. Sture Dahlström, Sarah Kane eller Céline. Det var innan han klippte sig, på kortet hänger hans skitiga hår ner över den illgröna solskärmen. Burriga polisonger som går långt ner och till och med under hakan. Bakom honom ser man fasaderna i kransen som en teaterkuliss. På fönsterbrädet ligger den stora betongstenen. Han tittar in i kameran utan att le, nyfiket.

En historia som fångar Hjalmar väldigt bra är den om Hjalmar och brandvarnaren med batteriet som tog slut. Den är alldeles för lång för att återberätta här, slutpoängen är i vilket fall att han glömmer brandvarnaren i ugnen och är en jävla slarver. Berättar man den anekdoten när Hjalmar är med så ler han bara hemlighetsfullt. Vad var det han knattrade in på sitt tangentbord alla de där nätterna när PA och jag satt med öl framför tvn?