Linnéa

”Det är inte herdar, den heter joyeux des flutes. Passande väl?” Flöjtisten själv pratar om draperiet i fotändan av sin säng, och sen om när hon mötte Salem Al Fakir i en loge på grönan i lördags. Hon berättar att de satt och rökte i en berså, och om hans byxor och om sitt gymnasium där det gick nån kille med bara ett halvt hjärta. Men sen somnar hon helt plötsligt och spretar över hela sängen och mig medan jag dricker upp hennes riesling och tittar på herdarna på draperiet. Det rullar ekivoka cornelislåtar på linneas ipod, och sen abbey road. Det är en sån fin morgon i augusti, och ett sånt fint rum hon har ordnat. Jag hade ett foto av det där tyget på min mobil. Vet inte om det var den mobilen som sedan blev stulen när jag var upptagen av annat och inte märkte när det hände. Eller så var det den som jag råkade ge bort till nån.

Det var de här dagarna utspridda över en hel sommar. Och linnéa och jag, utspridda på en hel del annat och inte alls så närvarande som hon gärna låtsades att vi var. Men vi satte oss ner på den vita parketten och sa: ”du och jag är bara yta med varandra”. Jag fick veta hennes största fasa. Hon fick höra när jag spelade gitarr. Hon sa att jag är nonchalant och jag sa att hon skryter för mycket (det där sista är verkligen sant, men å andra sidan är hon den bästa på komplimanger jag nånsin träffat). Men linnéa log helt enkelt och jag minns att jag tänkte: ”så här ser Lydia Stille ut”. Det var nåt slags raggningsskämt som vi hade, som ingen av oss förstod. Jag sa att hon klär sig excentriskt, sen fick hon mig att köpa en ny garderob.

Och allting löste sig förstås till det bästa, den här tjejen är i en bana betydligt brantare i sin stigning än nån av oss andra. One two three four five six seven, all good children goes to heaven.