The Game

Den här boken är att betrakta som en psykologisk självhjälpsbok. Sjukdomen: fobi för att ragga. Behandlingen: exponering. Det hade lika gärna kunnat vara spindlar, ormar eller höga höjder: det handlar alltid om att utsätta sig för det du fasar mest av allt.

Neil Strauss omtalade bok är till formen en självbiografisk beskrivning av hur författaren kommer in i och avancerar inom en amerikansk subkultur av så kallade Pick Up Artists. Strauss själv beskriver att han alltid varit blyg och tafatt kring tjejer trots att han är en framgångsrik författare med en strålande karriär. Genom boken utvecklas han från en blyg nörd till en självsäker casanova, en utveckling som först är fascinerande men mot slutet mest irriterar läsaren. Längs vägen presenteras knep och tricks som olika gurus lär honom. Dessa knep är alltifrån esoteriska gester hämtade ur hypnostekniker till råd om klädsel och förslag på opening lines. De flesta av dessa tips förefaller dock vara efterhandskonstruktioner. Det som verkligen får in Strauss i matchen är en enda sak: han raggar på varenda tjej han kommer åt.

Att bli bra på att ragga handlar alltså om upprepning, upprepning, upprepning. Gå ut och öva flera gånger i veckan, säger Strauss. Du måste skita i rädslan för att bli ratad: ”You will feel shy sometimes, and self-conscious, and you must deal with it like you deal with a pebble in your shoe. It’s uncomfortable, but you ignore it”.

Detta är precis vad en bra terapeut skulle säga till en fobiker: ”Jaså, du önskar du kunde ragga tjejer på krogen, men du är rädd för att bli ratad och betraktad som en slemmig sexfixerad snubbe? Du får som hemuppgift att gå fram till tjugo tjejer per kväll, tre gånger i veckan. Strunta i att du är rädd, gör det ändå. Strunta i att du blir dissad, pröva en annan tjej. Gör denna hemuppgift så ska vi se om inte din rädsla försvinner”. I psykoterapi kallas detta för exponering. Vid upprepad exponering försvinner rädslan, och sen är det förstås lätt att vara självsäker och charmig.

The Game är helt enkelt 150 sidor framgångsrik fobibehandling, följt av 300 sidor rippade från klassiker ur den maskulina litteraturhistoriens fatabur. I likhet med Kerouacs On The Road och Fight Club av Chuck Palahniuk är stilen i The Game påtagligt man-till-man. Som fobibehandling fungerar förmodligen The Game trots det lika bra för kvinnor .

The Game är inte en bok som du låter ligga framme på nattduksbordet; inte en titel som du låter sticka upp ur kavajfickan eller något att småprata med din mamma om på söndagsmiddagen. Se dig nu noga omkring! Du borde skämmas för att ens läsa den här artikeln! Den här skammen är samma som du känner inför att gå fram till en okänd flicka. Rädslan för att vara den där slemmiga snubben som bara tänker på en sak, rädslan för att andra ska misstänka dig för att vilja knulla. Att läsa The Game är det första steget för att bli av med den här fobin. Alltså: låt den ligga på nattduksbordet, sticka upp i kavajfickan och vara samtalsämnet hemma hos mamma.

Du är sjuk, och detta är första steget mot att bli frisk.

Texten är klippt från senaste numret av Osqledaren, KTH's studenttidning. Fråga mig inte vad jag hade där att göra, men man tackar ju inte nej till 18'000 läsare liksom. Kolla in hela numret här!