Få vetenskaper är så beroende av filosofer som psykologi och psykiatri. Detta kan sägas bero på två saker. För det första inkluderar dessa ämnen flera klassiska filosofiska frågeställningar. För det andra är både psykiatri och psykologi två unga vetenskaper som dras med olösta metodologiska svårigheter och därmed följande oenighet. Flera av de pågående debatterna inom området beror inte på skilda åsikter i sakfrågor, utan på outtalade meningsskiljaktigheter i vetenskapsteoretiska antaganden om vad psykologi och psykiatri egentligen är för slags ämnen. För att kunna komma loss från fruktlösa och infekterade diskussioner kan man ta ett steg tillbaka och se på dessa antaganden. Just detta är vad den brittiska filosofen Rachel Cooper gör i sin bok Psychiatry and Philosophy of Science.
Boken är både en introduktion till vetenskapsteori samt en fördjupning i vetenskapsteori applicerat på psykiatrisk forskning. Cooper går med en stringens typisk för anglosaxiska filosofer igenom sina fyra frågeställningar: 1) Vad är egentligen psykiatrisk diagnostik, 2) Vad är speciellt med psykiatriskt kunskapssamlande, 3) Hur kan flera vetenskapliga paradigm fungera parallellt inom psykiatrin, samt 4) Vad är det som är fel på psykiatrisk forskning idag? Cooper jonglerar varsamt dessa fyra heta potatisar och lyckas genomgående vara beundransvärt konstruktiv.
Detta är också bokens största fördel. Cooper leder läsaren från bitvis svår filosofisk teori över till mycket konkreta råd till både kliniker och forskare. Som exempel kan man ta bokens kapitel om evidensdebatten. Cooper menar att det problem evidensdebatten nu hamnat i är att vi inte längre litar på den forskning som bedrivs. Psykoterapiforskare av olika skolor misstror varandras fynd och litar än mindre på forskningen om läkemedel. Men ”solutions to the problem of knowledge are solutions to the problem of social order,” det vill säga: hur ska vi säkerställa att vi kan lita på vad forskare påstår? Coopers lösning är bland annat ökad genomskinlighet i studierna, oberoende kontrollsystem samt billigare och därmed replikerbara studier.
Coopers bok är perfekt som kurslitteratur, men ämnet och författarens klarhet lämpar den lika väl för kuriosaläsning. En bok som denna kan fungera som en propplösare till flera av de strandade diskussionerna inom psykiatrin idag.
Cooper, R: "Psychiatry and Philosophy of Science". McGill-Queen’s University Press, 2007.Recensionen är tidigare publicerad i Psykologtidningen #1, 2009. Fan vet vad jag hade där att göra, men psykologkåren som läsare tackar man ju inte nej till.
Jag ska inte tråka ut er med nån slags pretentiös tolkning av Montaignes essäer, jag vill bara hypa den här killen en smula. Jag föreställer mig honom i ett rum fullt med böcker, tusen anekdoter på olika lappar, småpratandes med hundratals skabbiga medeltidsfransmän som passerar in och ut genom dörren. Ibland slänger han ner några tankar, pluttar i lite latinska citat och ger en känga till hela surven av samtida som tar allting alldeles för allvarligt.
