Placebo är din vän!

Få medicinska begrepp är så förtalade som placeboeffekten. ”Äsch, den där medicinen är bara bluff, det är bara placebo!” Som att placebo var synonymt med bluff, båg och kvacksalveri. Detta är emellertid långt från sanningen. I själva verket definieras placebo som den behandlingseffekt som en behandling har men som inte kan förklaras med någon teoretiskt verksam ingrediens. Inte bara i frånvaro av någon sådan verksam ingrediens, utan också utöver denna. Det är i denna bemärkelse som placebo förstås är någonting eftersträvansvärt.

Ett tämligen genialt och enkelt experiment kan tydligt illustrera detta. Ett italienskt forskarlag testade placeboeffekten för smärtlindrande medicin hos patienter som nyligen blivit opererade. Betingelserna var två: hos hälften av patienterna kom en läkare in till patientens rum, berättade att här skulle det administreras effektiv smärtlindringsmedicin, och gav patienten en spruta med verklig medicin. I den andra betingelsen kopplades en timerstyrd doserare till patienternas dropp. Vid förutbestämda tillfällen fick patienterna samma medicin och i samma dos som i den första betingelsen, men visste alltså ingenting om att de fick smärtlindring. Författarna konstaterar att den dolda medicinen bara var hälften så effektiv för att sänka patienternas rapporterade smärta. I detta experiment är alltså placeboeffekten den extra effekt som kommer av att patienten vet om att hon får medicin! Inget kvacksalveri eller fuffens, bara en verksam medicin som plötsligt är dubbelt så effektiv!

Den mesta forskningen på placebo har gjorts inom just smärtlindring och fältet är närmast ett eldorado av uppfinningsrikedom och kluriga experiment. Exempelvis har man i enstaka studier funnit att placeboeffekten i smärtlindring kan förstärkas av sådant som färgen på pillret och hur mycket försökspersonen tror att medicinen kostar.

Placeboeffekten kan förklaras med två mekanismer. En del av effekten kommer av vanlig enkel betingning á la Pavlovs hundar: om en alvedon flera gånger har följts av minskad huvudvärk så förväntar man sig och överdriver denna effekt efter hand. Det här fungerar förstås på en väldigt grundläggande omedveten nivå och sannolikt även om man känner till effekten! Den andra mekanismen är en ren fokusväxling hos patienten. Om man förväntar sig en symtomminskning så kommer man i större utsträckning uppmärksamma och rapportera detta, ungefär som att man ständigt tror sig höra mobilens sms-signal när man verkligen väntar på ett mess.

Även forskning på psykoterapi använder sig av placebobegreppet, även om det kan tyckas märkligt. Då pekar man på studier som visar att även när psykoterapeuter anstränger sig för att inte göra berätta-om-din-mamma-tolkningar eller föreslå beteendeförändringar eller lära ut meditationsteknik (eller vad nu terapeuten tror är bra terapi) så blir ändå klienterna bättre, bara av rent prat! Prat är psykoterapins motsvarighet till pillerburkar, och därutöver kommer innehållet i pratet. Här tänker man sig att placeboeffekten kommer av att en övertygande terapeut ingjuter hopp om förbättring i klienten. Precis likadant är det här: placeboeffekten är en bonus på de verksamma mekanismerna i behandlingen.

Det här har också börjat visa sig i forskningslitteraturen. Placebo utvecklas från att vara ett elände som man försöker bli av med i behandlingsstudier till att vara något man försöker maximera och utnyttja i den kliniska vardagen. Det kan man förstås göra själv också: genom att måla sina huvudvärkstabletter röda, aldrig ifrågasätta sin läkare eller psykolog (ens i tanken!), peppa sig själv inför varje litet besök på sjukhuset och aldrig läsa några medicinskeptiska forskningsrön!

Den här artikeln publicerades nyligen i KTH's studenttidning Osqledaren, därav den lite raljanta och ovetenskapliga tonen. Den betalning jag får för att skriva för Osqledaren visar sig vara festinbjudningar, och en sådan fest var jag på i helgen. Jag skröt förstås för alla kvinnliga kth-studenter att jag skrev i deras tidning. Men, för att parafrasera Kants omdöme om Swedenborg, hälften av dem förstod inte vad jag sa och resten skrattade åt mig.