Karin Johannisson - Melankoliska rum

Psykologer tycker inte om diagnoser. Psykologer tycker om snårigt humaniorasnack och påståenden som inte går att falsifiera. Döm om min frånvarande förvåning när uppsalaprofessorn Karin Johannisson är psykologtidningens nya favorit-cover-girl med en redig tresidorsintervju och recension av hennes senaste bok: Melankoliska rum. Eftersom Karin skriver om mitt lilla specialintresse psykiatrisk diagnostik så tycker jag det lämpar sig med ett litet raljant referat.

Som jag förstår det menar Johannisson att "melankoli" är en känsla (en naturlig kategori?) som genom århundradena har tagit sig uttryck på olika vis, uppenbarligen på beteendenivå, men kanske också rent fenomenologiskt. Den här grundaffekten, melankoli, uppstår när en person "saknar" något, förmodligen någonting existentiellt eller så. Boken visar på hur melankolin har skiftat uttrycksform, hur syndromet bytt symtombild. Under 1800-talet är den exempelvis nervöst utlevande och expressiv, under 1900-talet är den depressivt inåtvänd och passiv. Melankolins olika former; ennui, insomnia, nervositet, spleen, anomi osv uppträder först hos vissa grupper i en kultur och sprids sedan och uppfinns på nytt, ungefär som utbrändhet har gått från en överklassjukdom för män med viss status till något för kedjerökande undersköterskor. Märkligt nog menar Johannisson att fobier är dagens inne-galenskap, så där avslöjade jag mig med mitt koketterande över valsångsfobin.

Jag påstår inte att jag är rätt person att läsa den här sortens litteratur, eller ens den här sortens svenska. Vad är det egentligen som menas? Att depression alltid har funnits men just det ordet är nåt nytt vi hittat på? Det tycks finnas ett drag av den här "medikaliserings"-kritiken, att alltför mycket negativa känslor sjukdomsförklaras, och detta är ju svårt att säga så mycket om. Den rent deskriptiva ambitionen att visa hur symtomen skiftas är däremot mycket intressant, hur hetsätning och bristande matlust tycks hoppa in och ut ur idén om, och utlevandet av, melankoli. För alla de som tror att vårt nuvarande diagnossystem DSM-IV är skrivet i sten så får man lite att bita i. Tyvärr ges inte någon mekanism för hur det här med de skiftande symtomen går till: hur påverkar individer och kulturen symtom? Utöver teorin om "melankoli som saknad" så är det mest rödvinspsykologi och moraliserande över den stressade moderna människan med för mycket valmöjligheter och intryck. Nej, läs istället Ian Hackings "Social Construction of What?", kapitlet om galenskap och återkopplingseffekter. "Melankoliska rum" får en (1) Kungen & Silvia-krona:

Fotot föreställer 'Augustine', en kvinna med diagnosen hysteri, förevigad av den berömde neurologen Charcot när han hade en field day med en kamera på sin avdelning.