
Sen 1996 har förstås andra forskargrupper försökt replikera orginalstudiens remarkabla fynd, och i en artikel av Risch et al (2009) sammanfattas fynden hitintills. Som vanligt är det inga uppmuntrande siffror. Genom att slå ihop alla publicerade artiklars fynd, och vikta dem efter antal studiedeltagare, blir slutsatsen att 5HTT-genen inte alls tycks påverka hur stor risken är att någon utvecklar depression. I fig 1 visas alla studier som de har med i sin metastudie och vilken effekt S-varianten av genen har på risken att utveckla depression (OR = odds ratio = risk för sjukdomen. Ett OR på 1.0 är alltså vanlig slump) Längst ner visas det sammanslagna värdet.

Därmed förstås inte sagt att det inte finns en genetisk grund för depression, bara att serotoningenen kanske inte är rätt träd att stå och skälla på. (lite bredvid: tänk dig en variant av en näsgen som ger folk vansinnigt fula potatisnäsor. tänk er sedan en kultur som skyr folk med potatisnäsor som pestsmittade, så till den milda grad att de med potatisnäsgenen lever usla och ömkliga liv och genomgående är deprimerade. är då potatisnäsgenen den efterjagade depressionsgenen? det tycks ju orimligt.)
Caspi et al "Influence of Life Stress on Depression: Moderation by a Polymorphism in the 5-HTT Gene" Science 18 July 2003: Vol. 301. no. 5631, pp. 386 - 389
Risch et al: "Interaction between the serotonin transporter gene (5-httlpr), stressful life events and risk of depression - a meta analysis" JAMA, june 2009, vol 301, 23.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar