Det man kan tänka sig att oroa sig för är förstås om låtsaskompisar är nåt slags tidigt symtom på schizofreni. Tokig som barn, tokig som vuxen helt enkelt. Det finns förvisso folk som hävdar att låtsaskompisar tvärtom är en bra grej som övar barn i att tänka sig in i andras situationer och liknande, men det ena utesluter ju egentligen inte det andra. Det kan det vara som det vill med.Fernyhough et al (2007) frågade föräldrar till 32 barn, och 15 av dessa päron tjallade på sina egna barn och avslöjade att ungen hade en liten mollgan i huvudet (oj, 15 av 32?!). Sedan det kluriga. När man vill locka fram hörselhallisar hos vuxna schizofrenipatienter är ett gammalt beprövat knep att spela upp brus eller liknande för dem, (det funkar förresten på rätt många). I denna studie gjorde man samma sak med ungarna, och kollade på om mollgan-barnen (alltså de med låtsaskompisar, inte själva låtsaskompisen) i större utsträckning kunde höra prat i nonsensljudet än vad de mer verklighetsnära ungarna gjorde. Och javisst, mollganbarnen beter sig lite mer som schizofrena! Mollganbarnen kunde 60 % höra prat i nonsensljud, medan bara 20 % i den andra gruppen hörde nåt.
Det är ju en lustig analogi, men det verkar ju inte precis vara grund för nån schizofrenioro. Om förekomsten av låtsaskompisar verkligen är nästan 50 % är det ju en rätt kass prediktor för schizofreni, en sjukdom med en prevalens på bara en halv procent!
Fernyhough, Bland, Meins & Coltheart: Imaginary companions and young children's responses to ambigious auditory stimuli. Journal of child psychology and psychiatry 48:11, 2007, pp 1094-1101
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar