Oftast föreställer man sig väl IQ som en slags egenskap eller påstående om någons hjärna. Typ, 'Jocke är så bra på matte för han har högt IQ'. Eller; 'har man så där lågt IQ blir det svårt att lära sig läsa'. IQ ses alltså både som någonting som påverkar hur man tänker, samt en stabil egenskap (ungefär som skostorlek eller lungvolym). Hur kan man förstå detta på ett vettigt, nyanserat sätt?Det verkar ju skumt att tänka sig att det finns ett sant svar på någons IQ, analogt med skostorlek och lungvolym (man tänker sig nämligen att IQ är något som man approximerar med IQ-test). I själva verket är det ju så att dessa test på olika vis definierar vad IQ är. Skillnaden mot skostorlek är att det inte finns ett facit vi kan plocka fram och säga hur bra vi approximerade. Det finns liksom inget neurologiskt distinkt som "egentligen" är IQ. Detta är ju skumt så det förslår. Men IQ-begreppet är ju ändå användbart: vi kan faktiskt predicera framtida skolprestationer, inkomst och IQ-testresultat med IQ. Så nåt mäter vi ju.
Till nyansen då: Jag vill föreställa mig ett IQ-resultat som ett slags checklista på kognitiva tekniker (tankebeteenden om man så vill) en person har. För att få höga IQ-poäng så måste du veta hur man adderar och dividerar i huvet, du måste kunna några minnesstrategier (typ visualisering), du måste kunna använda ett stort antal ord (ordförråd alltså) och förstås såna triviala saker som att sitta still på en stol i fyra timmar och inte distraheras för mycket. En person med lågt IQ har inte dessa beteenden i sin beteenderepertoar, helt enkelt.
Har man dessa beteenden lär man ju använda dem även annars, typ när man pluggar och jobbar. Därför funkar IQ prediktivt. För att bli bättre på ett IQ-test kan man ju förresten träna sig i dessa specifika beteenden, dvs blir du bättre på minnesstrategier får du högre IQ. Du har inte lurat testet, du har faktiskt fått högre IQ (för testresultatet definierar ju IQ). Det här gör vi med framgång med autistungarna, kan jag ju nämna.
IQ är alltså inte totalt bludder, men det verkar ju vettigare att helt öppet lista olika beteenden och kolla typ vad som predicerar var. Man skulle ju också vilja veta hur man ska se på G-faktorn med det här behavioristiska synsättet, typ generell förmåga att bli operant betingad eller vadå? Det verkar ju faktiskt som att sannolikheten att ha fler beteenden ökar för varje beteende man faktiskt har i sin repertoar (typ ju äldre man blir, ju mer utbildning man får, men mer?).
Nå, precis som med diagnoser så ska man inte inbilla sig att psykologiska begrepp är statiska egenskaper, man ska se dem som de beteenden de faktiskt definieras som.
Se exempelvis: Borsboom, Mellenbergh & van Heerden: The theoretical status of latent variables. Psychological review. 01/05/2003; 110(2):203-19
samt för IQ-påverkan vid beteendeterapi för barn med autism:
Eldevik, Hastings; Hughes, Jahr & Eikeseth: Meta-analysis of Early Intensive Behavioral Intervention for children with autism. Journal of clinical child and adolescent psychology, 2009;38(3):439-50
6 kommentarer:
Hej K & S
Trevlig läsning, och bra att du tar upp den här frågan.
Inom neuropsykologin har t ex Muriel Lezak länge pläderat för att vi ska avskaffa IQ-begreppet, och moderna begåvningsinstrument är ju på väg bort från det också. T ex så finns i nya WISC-IV och WAIS-IV endast helskale IQ kvar (inte verbal och performance IQ), och det betonas att det är indexnivå (verbal funktion, perceptuell funktion, arbetsminne och snabbhet) som är den primära tolkningsnivån. I kliniken är det ju oftast ointressant att fundera över IQ-siffran, eftersom det vanligaste fyndet hos personer med någon slags problematik är en mycket påtagligt ojämn index- och deltestprofil.I sådana fall är ju den sammanfattande IQ-siffran oftast missvisande. Den underskattar personens resurser och överskattar funktionshindren.
Hälsningar
Håkan Nyman
Men en listning av beteenden, en beteenderepertoir, räcker inte. Att personer kan olika saker är en sak men det är ju också så att de lär sig olika snabbt. Och det är väl det som man försöker ringa in med intelligensbegreppet. Tydligast blir det mellan arter. Skillnaden mellan mig och en råtta är inte bara min inlärningshistoria. Det finns också en skillnad i potential.
Martin Hedlin
Välskrivet! Lättfattligt! Spännande.
Storfrämmande, fint som snus!
Håkan: Att dela upp på subvariabler skjuter ju egentligen bara problemet vidare en liten bit (även om jag själv tycker att typ snabbhet kanske skulle kunna mäta någonting distinkt. Det är absolut mer användbart, men teoretiskt är det väl typ samma sak?
Martin: Absolut, det här verkar vara en relevant skillnad mellan olika individer (av olika arter och inom en art). Problemet med IQ är att folk tolkar det som om det var en förklaring i sig självt. Jag vet inte hur man ska se på det, men jag har ett exempel som jag undrar vad du i så fall tycker om: fonemtest. Jag ska skriva ett inlägg om detta snarast! Jag är helt med på vad du menar, men jag tror IQ är att göra det för enkelt för sig!
Marcus: tack!
/Lars
"Om detta Lars Ahlin-blaj kan man ju tycka vad man vill.."
Psykologer behöver förebilder som dig!
åh, tack!
Skicka en kommentar