KBT & PDT

Psykodynamisk terapi eller Kognitiv beteendeterapi? Termin 6 på SU's psykologlinje måste alla välja inriktning. Det är ett val som har rykte om sig att vara så svårt att nån till och med skriver en examensuppsats om studenternas beslutsprocesser. Den socialt premierade uppfattningen i min terminsgrupp är att det är fel att vi tvingas välja och att vi istället borde få läsa hälften av varje. Needless to say håller jag inte alls med, jag tycker det är underbart att slippa PDT-flummet. Två argument; ett teoretiskt och ett pragmatiskt:

Det teoretiska argumentet är egentligen flera. PDT lider av begreppsmässiga oklarheter, dålig överrensstämmelse med övrig psykologisk och neurologisk forskning och förstås Poppers kritik av att psykodynamiska hypoteser ofta inte ens är falsifierbara.

Mindre allvarligt i min mening men tydligen mer komprometterande är de praktiska tillämpningarna: PDT har sämre evidens än KBT för behandling av exempelvis depression, tvångsbeteenden, autism och förstås fobier (se exempelvis SBU – Statens beredning för medicinsk utvärdering #3, 2004). En kvinna i min klass sa förvisso att vi borde inte välja mellan KBT och PDT, vi borde lära oss de terapier som det finns evidens för. Jag svarade att då blir det ju ändå bara KBT, men hon menade att eftersom det ändå bara är en tidsfråga innan det finns likvärdig evidens även för PDT så borde vi ju ändå lära oss bägge(!). Det finns också en populär idé om att PDT och KBT båda är bra behandlingsmetoder men för olika diagnoser. Det återstår emellertid att se vilka diagnoser som PDT faktiskt är bra på att behandla...

En helt annan femma kan ju vara hur de här terapiformerna fungerar för friska klienter. Helt utan grund alls har jag en känsla av att exempelvis narrativ psykoterapi, läs exempelvis Geir Lundby - Livsberättelser och terapi, nog är en bra metod för att hjälpa personer i livskriser eller identitetsproblem (som landstinget absolut inte ska lägga skattepengar på för att behandla). För detta vore det ju löjligt att komma dragande med KBT-knep som beteendeanalys eller automatiska tankar!

(Ursäkta den nördiga Larson-humorn. Det är en hyllning till universitetsadjunkt Liv Svirsky som dödsföraktande hade denna på en av sina powerpointslides i terapiintrokursen.)