"Casanovakomplexet"

heter en gammal bok av New Yorkaren Peter Trachtenberg, med underrubriken "Tvångsmässiga förförare och deras kvinnor". Så värst mycket med kvinnor är det ändå inte i boken, det är mest anekdoter om knasiga Don Juan's och deras vilda liv. Det lilla veckorevynmässiga psykologiserandet han ändå försöker sig på är en vämjelig soppa av halvsmältna begrepp från ett helt sekels psykodynamiska och sociologiska teorier. Butler och Freud, Dr Phil och Fråga Olle, allt efter behov. Hela boken slutar i en tröttsam tirad mot materialismen. Men jag läser den i vilket fall, och att döma av bokens skick är den nog en av Sopis' mest populära böcker. På sidan 45, där Trachtenberg refererar den verklige Casanovas liv och kvinnorekord (122 st) har någon slängt ner ett hånfullt "ha!" i marginalen. Trachtenberg inleder förresten med en märklig brasklapp, han tänker inte skriva nåt om bögar eller kvinnor. Man får förmoda att det beror på att för få kvinnor beter sig såhär, och alldeles för många bögar gör det för att det ens ska vara nåt att prata om...

Men boken har verkligen en poäng, ämnet är ju intressant. Eller i vilket fall fascinerande: män som knullar sig rakt ner i sitt eget fördärv, maniska och avskärmade som nån aspergerunge i en Märklinbutik. Lite spekulativa förklaringar till varför vissa män ändå ramlar dit på detta beteende är på sin plats:

den evolutionspsykologiska: Det är ju så uppenbart att det är tråkigt. Precis som för den där psykopatpappan jag skrev om i höstas så är ju tvångsmässigt sex med nya kvinnor en verkligt fin reproduktiv strategi för vilken man som helst. Det är en avvägning mellan kvalitet och kvantitet, ett litet antal ungar med stor möjlighet att överleva eller ett större antal som man inte håller så värst noga koll på. Det selektiva trycket på fadersbeteende (för att ens avkomma ska överleva) är ju helt obefintligt idag, så man nog förmoda att den här fenotypen strax är haut-haut-haut.

en psykodynamisk: Trachtenberg har läst sin Freud, han har till och med läst sin Kernberg. Han kommer fram till att alla män med knullaruntproblem har en borderlinepersonlighet, de är helt enkelt prepsykotiska och projicerar ut sin egen förvridna narcissism och inbillade omnipotens på olika kvinnor som kommer i deras väg. Kort sagt: man idealiserar en kvinna, ligger med henne ett par gånger och upptäcker att hon inte lever upp till ens bisarra krav, och slänger därpå bort henne för att fortsätta till nästa.

Som en subkategori till psykodynamiska förklaringar kan man ju tillfoga en queerteoretisk: män som ständigt måste knulla olika kvinnor försöker bara bevisa att de är straighta. Tvångsmässiga förförare och deras eviga arbete att lappa ett jävla såll av queert läckage.

en inlärningsteoretisk: Man behöver inte precis vara Skinner för att fatta att sex och raggande är någonting som är ganska belönande på kort sikt, särskilt om man är bra på det. Det är ju förresten allmänt känt att sex är en av de få primära förstärkarna (tillsammans med uppmärksamhet, mat och vadå, heroin?). Gör en ABC-analys på det du. Allt beteende som leder till sex kommer öka i frekvens, särskilt om organismen inte är så vass på att tänka utanför nuet (det som Dr Ramnerö annars skulle kallat för "arbiträrt applicerbara relationsresponser"). Det blir ju förstås inte lättare när även de långsiktiga konsekvenserna är just väldigt långsiktiga (sjukdomar, avsaknad av ett längre förhållande m.fl.).

en kognitiv: Kort uttryckt är det väl bara rakt av dålig självkänsla, en självkänsla som måste kompenseras med självförtroende. Trachtenberg är inne på den här idén, även om han inte använder den kognitiva psykologins begrepp: Ett grundantagande om att man inte är värd att älska och så ett gäng villkorsantaganden om att man kanske är okej ändå bara man kan prestera etc. Sex är en lika god prestation som någon annan. Eller är det för enkelt? Kanske är det bättre med nån sorts B&K-blandning, att verkligen se missbruket som ett tvångssyndrom med nån sorts katastroftanke baserad på ett grundantagande om att riskera att wind up helt ensam.

Trachtenberg är när allt kommer omkring befriande deskriptiv: Casanovor är oförmögna till egen njutning, upptagna av sexteknik i brist på intimitet och kan delas upp i sex typer: Sluggern, Vagabonden, Romantikern, Bobyggaren, Jonglören, Hankatten (ja, detta är en givet facebook-app). Mr T listar "stapelvaror i libertinens nödutrustning"; "p-pillret, telefonen och penicillinet", check, check, check, det är svårt att inte läsa den som en instruktionsbok!

Egentligen är det förstås sorgliga historier, och T sticker inte under stol med att det handlar om lidande. Frågan infaller sig som ett brev på posten: kvalificerar detta för en egen DSM-V-diagnos?