En obekväm sanning

Det är roligt att vara onödigt provocerande. Men här är faktiskt en poäng och en fortsättning på min nya nisch som lyckotyckare: angående förtryck. Jag föreställer mig att människor som är förtryckta är olyckliga. Man kan tro att de absolut borde vara olyckligare än förtryckarna. Så hur är det då med det här omtalade patriarkatet?

Till min lyckoartikel så samlade jag ju in lite statistik på lycka och olika korrelat, och kan därför snabbt ta reda på hur det egentligen ligger till i den här frågan. Data för Sverige från World Values Survey visar följande: En ANOVA ger att kvinnor i Sverige är signifikant lyckligare än män (sig. < 0,001, eller som man också kan uttrycka det: sig. < 0,00). På frågan ”Är du lycklig?” kan respondenten svara antingen ”Väldigt lycklig”, ”Ganska lycklig”, ”Inte särskilt lycklig”, fördelningen syns i diagrammet här bredvid (jag lämnar färgkodningen utan kommentar). Ger man svarsalternativen värdena 1 till 4 (som markerat) kan man räkna ut ett medelvärde och finner då att gruppen kvinnor får medelvärdet 3,34 och gruppen män får 3,26. Med 2967 svarande så är det alltså en signifikant skillnad!

Den som vill rädda sin bild av patriarkatet som något som gör människor olyckliga kan dock påstå en helt annan sak: att patriarkatet gör alla olyckligare, kvinnor och män lika. Eller tja, uppenbarligen blir ju männen extra olyckliga, men ändå. Det är ju ett mer svårundersökt påstående, men även om det inte är så man tänker sig att förtryck fungerar så är det väl helt möjligt. Men jag är en konservativ man, och tänker inte sluta kalla mig feminist bara för lite löjlig empiri, eller brist därpå. Istället måste man komma ihåg att orättvisor och fördomar är dåligt i sig självt, oberoende av om de som lider av dem vet om dem eller inte.

/L