Krankenschwester

PA och jag får 3 papp om dan för att pissa i en våg och käka verkningslös medicin. Det är meningen att den ska avaktivera våra urinblåsor, men jag pissar mina 40 ml/s före och efter dosering likadant. En liten maskin kopplad till vågen ritar kurvor på våra toalettprestationer.

Mellan pissrundorna kollar vi på film, låtsas plugga och äter ostmackor och lasagne. Våra sjuksystrar håller pli på oss och kommer springande flera gånger om dan när mina EKG-elektroder glappar och de tror jag har en infarkt. På natten lyser de mig i ansiktet med ficklampor och kör in tejp under täcket. Men när man vaknar ler de som små änglar och kvittrar "Nu ska vi upp och kissa!" Det är vår dagisfantasi come true.

Men de har lika tråkigt som vi och småpratar konstant. Syster Mia berättar samma spökhistoria för alla försökspersoner, om när hon var 17 och första dan på jobbet som sjukvårdsbiträde blev inlåst i en skrubb med en stendöd men suckande gubbe. Syster Anette berättar att hon förlöst 681 barn, har alla i en bok hemma. Men sen tröttnade hon och flyttade till Falun. Hon ger mig adressen till bostadskön i Falun, hon tycker jag ska flytta dit också.

Men varför är inte syster Anette 17 nu?! Det här med sjuksystrar är definitivt överreklamerat, de är ju snacksaliga och medelålders allihop! Jag blundar när de tar blodproven och låtsas att jag är Yossarian.

Lyckoforskning och liberalismen

Min klasskompis Wille, den grimaserande liberalen, tryckte en artikel i min hand. Från The Economist, anledning att ana oråd. Kort referat: Förr var de fattiga ledsna och de rika glada, nuförtiden är alla glada.

Det är egentligen rätt lätt att förstå. För 80 år var gränsen mellan rik och fattig mycket konkret och påtaglig, på ett helt annat sätt än idag. Från att Baltzar von Platens kylskåp bara kunde köpas av överklassen till att alla i Sverige idag har ett. Naturligtvis är det också idag skillnad på kylskåp och kylskåp. En enkel pricerunnersökning visar att det dyraste man hittar kostar 35'000 kr (Smeg FPD)och det billigaste bara 5'000 kr (Elektro Helios). Men vilken är den upplevda kvalitetsskillnaden mellan dessa? Precis som Thornton menar är den förstås marginell. Som sann liberal avslutar han: "those intrepid souls who make vast fortunes turning out ever higher-quality goods at ever lower prices widen the income gap while reducing the differences that matter most". Trickle-down effekten.

Thornton menar alltså att även om inkomstklyftorna växer så minskar upplevelseklyftan. Men varför kvarstår då korrelationen mellan inkomst och nöjdhet med livet? Jo, precis som jag skrev innan så är det för att de svarande definierar nöjdhet med livet som att ha hög inkomst och dyr konsumtion. All lycka som lyxkonsumtionen ger medieras genom dess sociala värde!

Oj, det här blev ju en trivialitet. Om man inte uppfinner hjulet igen så kan man ju uppfinna Bourdieu.

Thornton, H.: (2007), "The new (improved) Gilded Age", The Economist, dec 19th.

Lyckoforskning och cirkelresonemang

"På det hela taget, hur nöjd är du med ditt liv?"

Hur svarar man på en sådan fråga? I lyckoforskningen antar man att svaret är ett medelvärde av den svarandes genomsnittliga upplevda lycka i livet, ungefär som ett medelvärde i blodtryck eller hur många enheter alkohol man vanligen dricker per vecka. Svaren korrelerar man sedan med om personen är rik, har kompisar eller har sex ofta. Detta är uppenbarligen ett cirkelresonemang.

Svaret på frågan om hur nöjd man är med sitt liv är ju redan en fråga om huruvida man är rik, har kompisar eller hur ofta man har sex. Hur vet man om man är nöjd med sitt liv? Jo, man bedömer om man har det som definierar en lycklig människa. Man är inte ens lycklig i den här bemärkelsen förrän man frågar sig om man är det, innan man skapar sig ett narrativ med fokus på lycka.

Om det nu är sant att det är en sån här bedömning man gör så borde ju den bedömningen vara påverkbar. I ett genialt enkelt experiment undersökte Strack et al (1988) sambandet mellan hur ofta studenter dejtar och hur nöjda de är med sina liv. Ställdes frågan om dejting först var korrelationen 0,55 (visst samband). Av detta skulle man kunna dra slutsatsen att dejting förklarar 25% av variationen i studenters lycka! Men, frågar man frågorna i motsatt ordning, alltså frågan om dejtingen efter frågan om allmän lycka så blev korrelationen 0,16! Alltså, påminde man den svarande om tillståndet i dennes kärleksliv så påverkade det bedömningen av hur nöjd hon var med sitt liv!

Det är alltså i denna bemärkelse som slutsatserna om lyckan blir ett cirkelresonemang. En bättre väg att gå för lyckoforskningen är att undersöka faktiskt upplevd lycka ett givet ögonblick, och undgå den här bedömningen för den svarande. Man kan exempelvis ge en försöksperson en beeper och ett schema, och instruera henne att vid slumpmässiga tillfällen notera känslotillstånd i stunden. Nobelpristagaren och psykologen Daniel Kahneman (2006) refererar såna undersökningar och menar att med detta lyckomått blir korrelationerna till de klassiska lyckofaktorerna (inkomst, civilstånd, hälsa, anställning) mycket lägre. Kahneman menar också att människor generellt överskattar hur mycket lyckligare de skulle bli om de var rikare eller friskare, just på grund av det här cirkelresonemanget.

Detta är inte något som omöjliggör lyckoforskning, utan ifrågasätter bara det vanligaste metodvalet. Den klassiska lyckoforskningen har fokuserat på fel faktorer som de viktigaste för att göra människor lyckligare. Vilka som skulle vara bättre blir bara gissningar, men förslagsvis är det bästa att ägna sig åt aktiviteter som ger lycka i stunden: sova, äta och bajsa.

Kahneman, D., Krueger, A. B., Schkade, D., Schwarz, N. & Stone, A. A.: (2006) "Would You Be Happier If You Were Richer?", Science, vol 312, 2006.

Strack, F., Martin, L. & Schwarz N.: (1998) "Priming and Communication", European Journal of Social Psychology, vol 18, 1988.

Psykologer tittas på i film

Det är mycket prat om alla fördomar om psykologer. I den mån detta är sant är det psykologernas eget fel, de har i vilket fall media på sin sida. Här är de coolaste filmpsykologerna:

1. Kris Kelvin i Solaris: Jävligt pretto film med en jävligt cool katt. Den här snubben är alltså både kosmonaut (leg.) och psykolog (leg.). Dessutom är han påfallande stilig i både den ryska och den amerikanska versionen; George Clooney dammit!

2. Beth Gardner i Basic Instinct: Mindre pretto film, mer snygg psykolog. Skådisen Jeanne Tripplehorn är snyggare än Sharon Stone och hennes femme fatale / mördarflata / knulla-sina-patienter -karaktär är mest film noir i hela rullen. Förresten är hon kusligt lik en dalkulla jag dejtade i somras.


3. Fox Mulder i X-files: Psykolog med tjänstevapen och en FBI-badge, kan det bli bättre? Agent Mulder var anledningen till att jag 12 år gammal övergav min tidigare plan för vuxenjobb (tågtidtabellplanerare). Tänk va, jaga unmarked helicopters i majsåkrar i Texas eller aliens i de sibiriska gruvorna. Kanske hångla med Agent Scully nån gång ibland.

Egentligen skulle jag förstås ha med Hannibal Lecter från Silence of the Lambs också, men han väl inte precis någon positiv mediabild. Andra förslag?