Lyckoforskning och liberalismen

Min klasskompis Wille, den grimaserande liberalen, tryckte en artikel i min hand. Från The Economist, anledning att ana oråd. Kort referat: Förr var de fattiga ledsna och de rika glada, nuförtiden är alla glada.

Det är egentligen rätt lätt att förstå. För 80 år var gränsen mellan rik och fattig mycket konkret och påtaglig, på ett helt annat sätt än idag. Från att Baltzar von Platens kylskåp bara kunde köpas av överklassen till att alla i Sverige idag har ett. Naturligtvis är det också idag skillnad på kylskåp och kylskåp. En enkel pricerunnersökning visar att det dyraste man hittar kostar 35'000 kr (Smeg FPD)och det billigaste bara 5'000 kr (Elektro Helios). Men vilken är den upplevda kvalitetsskillnaden mellan dessa? Precis som Thornton menar är den förstås marginell. Som sann liberal avslutar han: "those intrepid souls who make vast fortunes turning out ever higher-quality goods at ever lower prices widen the income gap while reducing the differences that matter most". Trickle-down effekten.

Thornton menar alltså att även om inkomstklyftorna växer så minskar upplevelseklyftan. Men varför kvarstår då korrelationen mellan inkomst och nöjdhet med livet? Jo, precis som jag skrev innan så är det för att de svarande definierar nöjdhet med livet som att ha hög inkomst och dyr konsumtion. All lycka som lyxkonsumtionen ger medieras genom dess sociala värde!

Oj, det här blev ju en trivialitet. Om man inte uppfinner hjulet igen så kan man ju uppfinna Bourdieu.

Thornton, H.: (2007), "The new (improved) Gilded Age", The Economist, dec 19th.