Först när Sara och jag lärde känna varandra var hon tyst som det osynliga barnet. Tänk dig en japansk Det osynliga barnet så har du Sara på den här tiden exakt. Vi undrade alla hur hennes röst lät - flera gånger så drömde jag att hon dök upp på dagiset och sjöng som Nina Simone. Egentligen tog det inte särskilt lång tid innan hon började prata, även om det först bara var ett märkligt vokalspråk som faktiskt lät lite som sång: ”awaowaiwaowa. aouii. aoaoiooo” osv i den stilen, ganska tyst och alltid för sig själv. Dagistanterna tyckte att det lät som japanska och menade att det förstås var genetiskt. Jag tyckte det lät som teletubbies. I själva verket var det dialogen från Hitta Nemo, men det visade sig först flera månader senare när Sara hade lärt sig konsonanter också. Verkligt kusligt var det när hon låg på dagisvilan och man i mörkret kunde höra replikskiftena från den traumatiska scenen när Nemo blir bortrövad av en haj, framviskade från under Saras täcke.Den här flickan kan krossa ditt hjärta. Jag hälsade på henne ute på Kymmendö i somras och kom gående som en friare med stråhatt, blommor och en inslagen present. Sara på verandan känner igen mig med ett ögonkast. Jag står med min present i grinden. Hon fortsätter spela sitt gameboy.
3 kommentarer:
Du skriver så himla fint, Lars.
Förresten ringde jag dig ikväll, men det svarade nån annan tjej som sade att hon hade stulit din mobil och att hon tänkte lämna tillbaka den snart, och att hon trodde det var du som ringde och att det var därför hon svarade, annars skulle hon _aldrig_ ha svarit i nån annans mobil.
Jojo. Den har man ju hört.
I alla fall sade hon att skulle hälsa dig att jag hade ringt, men nu får du ju veta det såhär istället, fast det vore ju förstås intressant att höra om hon kom ihåg sitt löfte. Hon verkar ju onekligen både lögn- och tjuvaktig.
Hur som helst; jag tror jag frågade vem hon var och att hon sade att hon hette typ Sara. Eller Tara. Eller Hora. Eller nått.
Jag ville nämligen prata med dig om den däringa artikeln du gav mig för länge sen, om "decoding mental states from brain activity". Det är nått fuffens där (no shit!) som jag tror jag kommit på vad det är för nått. Det har att göra med fusiform face area och parahippocampal area samt BOLD (blood-oxygenetic-level-dependent) fMRI-scanning av dessa, men inte nog med det - här gömmer sig säkerligen också nått skumt metafysiskt antagande om att föreställningar är ungefär som synintryck, bara att man ser med sitt "inre" öga istället för sina riktiga.
Du, nu ger jag mig.
hej lars.
nu är du förevigad, är du nöjd då?
det blev inte så bra, men det fyller sin funktion. eller?
jag tycker verkligen om den här sara. i alla fall din bild av henne.
Hördu Rasmus, det här med BOLD och alla de där orden du precis skrev, det får vi ta vid middagen.
och Linnea! som skrivet är jag generad upp över öronen och vidare. Än mer generad blir jag eftersom du förekommer mig i realiserandet av vår idé om personporträtt.
Skicka en kommentar