Harry Harlow verkar ha hittat ett recept för att avla fram autistiska psykopat-apor - ett stycke mamma av ståltråd (till vänster på bilden), ett stycke mamma av filtmaterial (till höger på bilden); und keine Banane. Plåtmamma förser apungen (den söta lilla tufsen på bilden) med mat; filtmamman förser apungen med en mjuk famn och värme. Söta apan skuttar över till plåtmamma, äter lite och skuttar sen tillbaka till mjuka, gosiga mammas famn. Hon är gjord av filt och alldeles varm. I vissa fall börjar mjuka, gosiga mamma spruta kallt vatten, ge elstötar och sticka knivar i söta apan, men söta apan linkar troget tillbaka igen - inte till den hand som föder honom, utan till den som biter honom.
När söta apan sedermera växer upp utvecklar han autism och antisocial störning; vissa psykotiska inslag. Han skrattar galet. Han vaggar fram och tillbaka. Han biter av sig händerna. Totalt oförmögen att framgångsrikt interagera med andra apor (i alla rimliga bemärkelser av ordet "framgångsrikt"). Såren på kroppen varar för evigt, läker aldrig.
Det är alltså bakgrunden. Givet att Harlow inte kategoriskt valde ut apor med taskiga biologiska förutsättningar och allmänt trasiga DNA-stegar, så verkar ju autism hos apor vara väldigt starkt betingat av miljöfaktorer. När man pratar om autism hos människor verkar det istället som att det har en stark genetisk koppling. Men om man nu får extrapolera från apor till människor, och det får man, pekar då inte Harlows resultat på motsatsen - att autism faktiskt har väldigt mycket att göra med hur anknytningen går till; att de tidiga åren har en avgörande betydelse för vad som komma skall? I förlängningen betyder det naturligtvis att man kan förklara barns autism, inte nödvändigtvis i termer av biologisk determinism som avgör hur neuroner fyrar och vissa medfödda aktiveringsmönster som inte riktigt ser som hos andra barn, utan i termer av hur pass väl relationen mellan mor och barn har fungerat - vilket givetvis också påverkar hjärnans utveckling.
Dagens måtto tycks vara att till varje pris inte skuldbelägga föräldrarna för att deras barn föds defekta, för mammorna har minsann lidit tillräckligt mycket genom historien - psykodynamikerna ville ju för fan förlägga roten till all ondska i barndomen! Då blev helt plötsligt alla problem en människa nånsin kunde ha mammas fel och det förstår ju vem som helst att det måste vara nedslående för mamma att få höra det. Mycket mindre ansvar för sunkiga morsor om deras defekta barn är störda till följd av genetik och/eller hjärnstruktur än att de skulle vara taskigt vaggade. "Dessvärre har ditt barn diagnosticerats med autism, men oroa dig inte - det är inte ditt fel! Det är hans hjärna som ställer till det; det har inget att göra med att du har varit en dålig förälder (vilket du iochförsig må ha varit, men hans autism beror då hur som helst inte på det)."
Hur vore det om vi istället för att försöka bortförklara våra, eller våra barns, misslyckanden genom att förlägga orsaken till dem någonstans där de är bortom vår makt att påverka - som t ex i barnets hjärna, eller i generna - istället tänkte att allt djävulskap i hela jävla världen är ditt fel! Klart som fan att dålig anknytning och emotionellt handikappade föräldrar också syns på fMRI-bilder och PET. Om vi kan hålla Harlow ansvarig för att hans apor blev störda, till följd av taskig anknytning till filtmamma, så ligger det inte allt för långt bort att förklara mänsklig autism med samma mynt.
Men varför blev aporna störda? Var det för att de fick en ambivalent/schizoid anknytning när de hade två mammor som tillfredsställde olika behov? Är det nödvändigt att få både mat och tröst från en och samma mamma? Löper då barn som har en Iron Maiden-morsa (bidrar med mat, men emotionellt frånvarande) och en Terrycloth-farsa (ingen mat, emotionellt närvarande och mycket närhet) större risk att utveckla autism och antisociala störningar än, säg, barn till ensamstående mödrar där de åtminstone får allt från samma mamma?
4 kommentarer:
Alltså så här va. Det är ju nature VIA nurture inte n VERSUS n. Det är både genetik och miljö och genetiken verkar alltså genom miljön.
I det här fallet kan man väl t.ex. tänka sig att vissa bebisars gener ger dem en större sannolikhet att inte fatta morsans signaler helt rätt och på grund av detta missar de viktiga steg i hjärnans utveckling och blir därmed autistiska. Det är därför man kan skapa autistiska apungar med plåtmorsor samtidigt som mänskliga fullt kompetenta och schyssta mammor kan få autistiska barn också. Eller? Det är ju alltid lättast att bara skylla på ungen...
Håller med föregående talare! Det faktum att det går att, genom att variera miljöfaktorer, skapa autism betyder ju inte att det är detta som sker för de faktiskt existerande autistiska barnen. I så fall borde man ju kunna se ett väldigt speciellt uppfostringsbeteende hos dessa barns mammor, och det gör man inte. Dessutom kan ju familjer med ett autistiskt barn ha andra barn som är helt normala, och det verkar ju osannolikt att päronen har varit hönsbursmammor till en unge och teddycloth åt en annan? Däremot finns ju exempel på när miljöfaktorer faktiskt kan ge barn autism:de legendariska rumänska barnhemsbarnen!
Om du nu nödvändigtvis vill att vi inte ska ta allt ansvar från föräldrarna så kan man ju anklaga dem för diagnoser där det tycks finnas anledning att göra det: trotssyndrom tex.
Men vem fan ska hållas ansvarig för att ha gett autistungarna dom dåliga generna om inte föräldrarna? Dom ska inte komma här och tro att dom slipper ansvar.
Nature vs Nurture är larvigt. Den enda hållbara biologiska definition på miljö är (allt utanför kvävebasparen i deoxyribonukleinsyra). Vilket gör att allt är miljö.
Vilket gör att vi skiter i att prata om det och pratar om det vi egentligen bör prata om - inlärning. Eller snarare kontingenser mellan händelser och organismens responser för upprätthållande av homeostas.
Skicka en kommentar