Lyckopiller i Skinnerlådor

Depressioner börjar ofta efter omvälvande livshändelser, exempelvis om man förlorar jobbet eller en anhörigs död. En depression definieras bland annat som generellt minskade beteendefrekvenser, inaktivitet. Det beteendeterapeutiska sättet att se på detta är att en förstärkare har försvunnit, och därmed också det beteende som vidmakthållts av denna belöning. Depression är frånvaro av belöningar. Som Martell, Addis & Jacobson (2001) uttrycker det: "Depressed people just don't know how to have fun."

Vi vet också att farmaka som SSRI minskar depressiva symptom (se exempelvis förra inlägget). Hur det hänger ihop kan illustreras på ett rätt stiligt vis. Nikiforuk & Popik (2009) prövade att belöna råttor med sött vatten för varje gång råttorna trycker på en knapp. Råttorna får inititalt 32% socker i vattnet, vilket förstås är kalas. Efter 25 dagars trevligt sockerpartaj ändras plötsligt betingelserna: plötsligt är sockerlösningen bara 4%! Onekligen en omvälvande livshändelse för en råtta i en liten låda. Och nu kommer knepet: hälften av råttorna sätts samtidigt på behandling med Citalopram (ett SSRI). Och voila voila, medans råttorna som bara får placebobehandling snabbt tappar sugen och lessnar på knapptryckningarna, så hankar sig Citalopramråttorna fram, om än med viss minskad beteendefrekvens (se fig 1).

Sensmoralen alltså: Den farmakologiska behandlingen med SSRI skyddade i viss mån råttorna från besvikelsen med godisförsämringen. Det är förstås inte detsamma som att sockret blev mer förstärkande eller mer "fun", mekanismen är inte uppenbar. Nikiforuk & Popik testade förresten fler substanser som visade sig fungera: chlordiazepoxide och fluoxetine. De prövade också med kokain, med effekten att råttorna tryckte mer, trots minskad belöning! Men det är ju en helt annan historia.

Martell, Addis & Jacobson: (2001) Depression in Context. New York: Norton & Co.
Nikiforuk A, Popik P.: Antidepressants alleviate the impact of reinforcer downshift. Eur Neuropsychopharmacol. 2009 Jan;19(1):41-8