Min ungdom, min ungdm!

Det är tillbaka på ruta ett för dig grabben: sova på sista tunnelbanan och all otillräckligheten och skulden gentemot dig själv för alla söta flickor som bara passerar förbi. För nog finns de alltid, de söta flickorna, och nog passerar de förbi. Kerouac: "A pain stabbed my heart, as it did every time I saw a girl I loved who was going the opposite direction in this too-big world."

och också alla pretentiösa studenter och stockholmskillars andra favorit, Söderberg: "Mitt bröst blir tungt av en ängslan, min andedräkt blir kort. Det är min ungdom, min ungdom, som rinner i droppar bort".

Nu är inte dagarna fullt så ruskiga, så låg som Hjalmar S. är det svårt att bli. Tvärtom kommer jag på mig själv med nåt slags mysig melankoli vissa stunder. Det är den här stan alltså, den är som... som den där ön i Myst om ni kommer ihåg. Stod utanför Emmas lägenhet och försökte förklara det här. Hennes rum ligger i huset mittemot ett dagis jag jobbade på här i kransen för en massa år sedan, jag brukade stå och tjyvröka så inte ungarna skulle se runt hennes hörn (men då visste jag inte att det var hennes hörn!). Eller bara att gå nedför en gata på Kungsholmen med generationer av tankfulla grabbar, min egen pappa nån gång och jag själv säkert hundra gånger till framöver. Söderberg också förstås, och Kerouac men nedför Russian Hill. Ah, det kommer bli fint!

(Idé till soundtrack: Television - Ain't That Nothin')