Och vad spelar det då för roll? Såhär tror jag: en diagnos antyder att den bästa lösningen på ett problem finns inom sjukvården. Jag tänker mig att medicinering och kirurgi ligger närmre till hands för problembeteenden som har en diagnos, annars skulle avvikande personer kunna ses som ett problem för kyrkan (som Foucault tydligen har hävdat), för livscoacher, för pedagoger eller för rättsväsendet (det har exempelvis sagts om Freud att hans största insats var att dra om gränsen mellan moral och medicin). Förutom moraliskt ansvar påverkar gränsdragningen tex vilka som får sjukskrivas. Kanske viktigast är att en diagnos förledande lätt lägger orsaken till beteendendet hos individen och helt tappar bort kontexten: varför super Jeppe?, på grund av nåt slags kemisk obalans i hjärnan, eller för att hans liv suger?Personligen har jag inga problem med en utökad definition av psykisk sjukdom, bara man håller ordning på det här med kontext och val av behandling (historiskt har förresten psykiatrin inte haft något problem med att i perioder tvärtom vara överdrivet antibiologistisk i behandlingsval). Sjukvården är ett existerande system för att hjälpa folk med problem, det finns ingen anledning att släppa ut det till random kvacksalvare eller låta folk gå hemma med halvljum nedstämdhet. Sjukvården har en tradition av vetenskaplighet, och är i Sverige dessutom skattefinansierad om man gillar sånt.
Gränsdragningen är, som vi ska se, tämligen godtycklig - vilket alltså inte ska misstas för irrelevant.
Vidare läsning: Bengt Brülde & Per-Anders Tengland - "Hälsa och sjukdom, en begreppslig utredning."
5 kommentarer:
Det här med att låta folk gå runt och vara halvt nedstämda är det en sån jävla tokig idé egentligen?
Vem har sagt eller lovat alla dessa människor att livet egentligen ska vara så jävla kul och att må bra ska vara något status quo som om det inte hålls så har något deviant skett.
Det här med curlingföräldrar kommer ju bara explodera i psykiatrins ansikte snart. Folk skyddar sina barn från allt möjligt här i världen (den enda anledningen måste vara att de sätter väldigt lite tilltro till barnets egna potential att hantera situationer) om man aldrig stöter på problem hur man ska man lära sig? Instruerad inlärning livet egenom? Hur bra fungerar instruerad inlärning för emotionsreglering?
Mycket sant angående curlingföräldrar! Apropå Walden, där har Skinner en skön idé om att man ska mäta ut precis lagom frustration för barnet, så att det lär sig självkontroll osv.
Fast det där med mesiga depressioner, som utilitarist tycker jag det är självklart att folk inte ska må dåligt! Klart att de ska! Men det är klart, acceptans acceptans osv. Man ska kunna leva med lite ångest, det är klart.
Fan, min mamma och du skulle digga varandra, hon säger precis som du! Hela tiden. Ofta vill föräldrar och lärare ha en diagnos på störiga snorungar för att kunna härleda problemen till nåt konkret, - "Aa, men det är ju för att han har damp," - och slippa inse att det helt enkelt är en livlig unge som förmodligen inte uppfostrats särskilt väl. Idag får man ju inte ens bli lite arg utan att ha bokstavskombination (ADHD/PMS)!
Wow, vilken komplimang! Din mamma och jag alltså, schysst. Men alltså, det skulle ju kunna visa sig att ungar med DAMP visst har nån satans hjärnskada, och då är det ju faktiskt en förklaring till deras usla beteenden. Just PMS/ADHD är ju iofs klassiker på när folk bara skyller ifrån sig!
Lagom frustration? Typisk psykodynamisk ide skulle jag säga, Skinner och Freud är mer lika än någon av dem antagligen skulle velat erkänna. Och vad gäller utilitarism så behöver väl inte det innebära att man ska vara glad hela tiden?
Skicka en kommentar