4. Walden Två - Vad bör göras?

Frazier säger i en scen i Walden Två explicit själva idén bakom boken: ”Vad skulle du göra om du upptäckte att du förfogade över en fullt fungerande och användbar beteendevetenskap?” Skinner ansåg att en sådan vetenskap var nära förestående. Walden Två är en bok om effekterna av psykologin som vetenskap, på samma sätt som Aldous Huxleys framtidsvision ”Du sköna nya värld” beskriver möjliga effekter av biologin som vetenskap. Men psykologin var inte, och är inte, någon mogen vetenskap med ett enande paradigm.

Skinners premiss är helt enkelt inte uppfylld. Men frågan finns kvar: vad skulle du göra? Och om vi tror att vi skulle kunna göra världen bättre, borde vi då inte försöka skaffa oss en sådan vetenskap?

Det bör nämnas att en annan väg framåt är att faktiskt applicera de principer som beteendeanalysen redan har utvecklat. Lejonparten av den forskningen gäller barn med försenad utveckling, men beteendeanalytisk forskning bedrivs också på hur man får människor att källsortera, hur vi kan effektivisera läsinlärning hos barn, hur man lär föräldrar att forma sina barns beteenden genom uppmuntran istället för med skäll. Det område som ligger närmast Walden är kanske den gren av beteendeanalys som kallas för Organizational Behavior Management. William Abernathy (2009) menar att Walden idag bäst skulle appliceras på ett företag. Det är alltför svårt att bygga upp en ny organisation och Abernathy menar istället att vi bör omvandla existerande organisationer. Kanske kan företag med tiden bli små samhällen, inte helt olikt en japansk företagsmodell.

Poängen att komma ihåg är att psykologin har potential att vara någonting mer än psykoterapisoffor och glansiga veckotidningar. Men inte dagens psykologi, och inte dagens beteendeanalys. Om vi hade en fungerande beteendevetenskap idag skulle du läsa det här i en av solstolarna på taket över Walden Två.

Abernathy, W.B. “Walden Two Revisited: Optimizing Behavioral Systems” Journal of Organizational Behavior Management, 29, 2, 2009 175-192

3. Walden Två - Till de förlorade idealens försvar

Jag vågar gissa att man idag läser Walden Två med ett litet ironiskt leende. Så sött, en utopi! Eller med sammanbitna tänder, muttrandes över Castles orättvisa roll och Fraziers haltande argumentation som Burris accepterar utan att blinka.

I den mån man gillar Walden så är det med reservationer. Varför ska alla medlemmar gilla körsång och akvareller? Varför är alla monogama, heterosexuella smygprotestanter? Varför är de så kusligt tråkiga och homogena? Dessa invändningar är rimliga. Men bakom dessa reservationer finns en viktigare: Walden Två är alltför radikal.

Sensmoralen att dra efter 1900-talets omvälvningar anses allmänt vara att ideologi är farligt. Att vilja någonting överhuvudtaget med samhället är detsamma som fanatism. Alla är beredda att erkänna att demokratin är en haltande kompromiss, att kapitalismen leder oss mot en långsam miljökatastrof, att de ekonomiska klyftorna inte är på väg att upplösa sig själva. Men inga försök till förändring kan accepteras.

Psykoanalytikern och rabulisten Slavoj Zizek (2008) skriver ironiskt: “Happy are we who live under cynical public-opinion manipulators, not under the sincere Muslim fundamentalists ready to fully engage themselves in their project.” Och som han vidare påpekar: dagens ljumma liberalism kommer inte fungera i längden, de radikala lösningarna väntar i kulissen. Idén bakom Walden Två, att vetenskaplig psykologi kan utforma att bättre samhälle, är precis en sådan idé.

Zizek, S. (2008) “In Defense of Lost Causes” London, England: Verso.

2. Leva Walden två

Skinner skrev Walden Två under några intensiva veckor i 1945, och fick den utgiven tre år senare. Boken var ingen succé. Det var först med det omvälvande 60-talet och dess alternativrörelser som den verkligen började sälja och det tog inte lång tid innan ett antal försök organiserades för att realisera Walden i dåtidens Amerika.

Sociologen Hilke Kuhlmann (2005) har intervjuat ett flertal deltagare i dessa försöksamhällen, framförallt från de två mest framgångsrika: Twin Oaks i Massachusetts samt Los Horcones i Mexiko. Båda dessa kollektivsamhällen finns kvar, men liknar inte alls Skinners vision.

Twin Oak grundades av personer som framförallt var intresserade av det alternativa i Skinners samhällssyn. Waldens bakomliggande ideologi var inte det viktiga. De såg boken snarast som en ritning för sitt samhälle och försökte implementera systemen med planerare, gemensam barnomsorg och arbetspoäng. Kuhlmann menar att alla sådana ”blueprint”-försök till Walden samhällen misslyckades. Undantaget, Twin Oaks, finns kvar eftersom de övergav Walden två som instruktionsbok för sitt kollektiv.

Den andra vägen att gå, som valdes av studenter och övertygade behaviorister, var att försöka sig på ett experimentellt utformande av samhället. De försökte inte kopiera kollektivet i Walden Två, utan applicera de metoder som Skinner argumenterat för. Enligt Kuhlmann föll de här projekten istället på deltagarnas oförmåga till organisering. Många ville bestämma och planera men ingen ville vara den tystlåtna medlemmen som de andra kunde experimentera på. Dessa ”akademiska” försök varade bara några år. Undantaget från detta är det mexikanska kollektivet Los Horcones. Detta lilla samhälle får en stor del av sin inkomst från att fungera som skola för förståndshandikappade barn. Men även om Los Horcones tycks levnadskraftigt växer det inte heller. Det är långt från Fraziers vilda expansionsplaner.

Försöken att realisera Walden Två kan alltså delas in i två grupper: de som tog Walden som en ritning för ett samhälle och som misslyckades eftersom de metoder Skinner föreslog var just detta: förslag. Den akademiska försöken gav sig på att experimentera fram fungerande kollektiv men misslyckades eftersom de underskattade vikten av medbestämmande för medlemmarna. Alla ville vara Frazier.

Kuhlmann, Hilke: “Living Walden Two: B. F. Skinner's Behaviorist Utopia and Experimental Communities” Champaign, Illinois: University of Illinois Press, 2005.

1. Walden Två på svenska

Efter två års översättningsjobb kommer snart BF Skinners - Walden Two ut på svenska. Dessutom har jag lyckats tjata mig till av Studentlitteratur att jag ska få ha med en epilog om boken. Så jag slänger upp mitt utkast här, i tre delar.

Men först: ett citat från en oväntad psykologikramare, Leon Trotskij:

“What is man? He is by no means a finished or harmonious being. // The question of how to educate and regulate, of how to improve and complete the physical and spiritual construction of man, is a colossal problem //. And for that we first have to find out everything about man, his anatomy, his physiology and that part of his physiology which is called his psychology. Man must look at himself and see himself as a raw material, or at best as a semi-manufactured product, and say: ‘At last, my dear homo sapiens, I will work on you.’ ”

Drama i det lilla

Tänk va, i en fullsatt t-bana (eller metro som jag envist försöker kalla det), säg att det är 400 pers. Chansen är ganska stor att någon på tåget just idag har årets sämsta dag. Om du hamnade bredvid och frågade skulle du få höra den sorgligaste historien. Ni skulle gråta mellan majorstuen och nationalteatret. Men chansen är förstås lika stor att någon har årets bästa dag! Sitter och myser. Fint som fan.

Ok, chansen är väl typ 60% på 400 pers, givet att bra och dåliga dagar fördelar sig jämnt över året, vilket de såklart inte gör. Poängen här är: drama i det lilla.

Röker jag för mycket? Kanske.

Förstärkare och TBA

Jajamen, dags att skryta om en till artikel av undertecknad. Den här gången handlar det om vad som predicerar vilka barn som svarar på intensiv tillämpad beteendeanalys (TBA). Det visar sig att de barn som är motiverade av många olika saker som läraren kan erbjuda dem lär sig mer, till skillnad från barn som är nöjda med att sitta och stirra på sin egna fingrar. Big surprise!

Klintwall & Eikeseth, 2011

Autistiskt barn

I barnpsykiatrisvängen är saker lite politiskt korrekta. Man får tex inte säga "autistiska barn", det heter nämligen "barn med autism". Jag gillar normalt nyspråk, tex ordet "snippa" som är helt genialt.

Men barn "med autism", det är nog inte så smart. Problemet är förstås att det låter som att autismen är någonting skiljt från barnet, som en hjärntumör eller en förkylning. Helt enkelt som att det finns ett normalt barn där under, under autismen. Så är det förstås inte: de beteenden som är det individuella barnet är samtidigt autismen, det finns ingenting utöver, eller under, detta.

Dessutom, det är väl snarare så att barn med autism saknar något, snarare än att de har någonting annat. Kanske vore det bästa att säga "barn utan socialt intresse", eller helt enkelt "socialt inkompetenta snorungar".

Snart ska jag skriva ett skoj inlägg, ett om röd hårfärg och autism. The excitement never stops!

Oslo #3 San Francisco

Tre dagar efter ABAI-konferensen i Denver. Har hunnit med ett besök på Lovaas-kliniken i LA och en till klinik nere i Glen Park. Klinikerna är intressanta, för de har ett helt annat upplägg än vi kör i Sverige och Norge: de anställer sina tränare och de åker ut till barnen för att ha sessioner. Det blir förstås helt andra möjligheter att lära upp och handleda för terapierna. Efter frisco-besöket sitter jag på en dive bar och äter bagels och tänker på att starta en egen klinik, det här var något som Johanna W och jag snackade om på en uteservering på Kreta i höstas. och såhär är plötsligt mitt liv: jag sitter på uteserveringar i sommarkvällar och dricker drinkar och tjuvlyssnar på amerikanerna som skrattar och småpratar överallt. De snackar med varandra, på bussar och på trottoarer - alla tycks känna varandra hela tiden! Fast det gör de förstås inte, de är bara så jävla avslappnade. Det är omöjligt att inte haka på, jag har vansinniga diskussioner med vem som helst på vilket cafe som helst. Och de som inte har någon att prata med pratar med sig själv, något som skulle leda till en enkelbiljett till hispan om man gjorde det i europa. Men jag gör det inte, fast jag är själv. Jag är väldigt mycket europe, med europeiska ambitioner och en svart kille frågar mig rakt ut: "are you a square?" Det är hippt.

Men just den här serveringen är inne och mitt i North Beach, alltså beatturism. Jag vandrar runt helt på måfå uppför nedför kullar där man då och då skymtar de andra kullarna och jag fantiserar om att bo här (precis som jag gjorde i Amsterdam så länge sen i februari). Men bara de tysta gatorna är ok, de verkligt skojiga gatorna är inget skoj att gå på själv, jag saknar PA och thomas som skulle bli packade och peka på saker, särskilt brandbilarna skulle PA gilla! Jag är fyrkantig och längtar efter 20 timmars flygresa hem, jag ska läsa alla behavioristböckerna jag köpt.

Things to do in Denver

...när man är bakis. Jag vaknar på ett hotellrum, well mitt hotellrum. Skorna på som sig bör. Det blev för många timmar på biljardhallen, men professor Palmer vägrade gå och norrmännen ville igenom hela drinklistan. Jag låtsades jag var Sal Paradise, men min kavaj och löjliga fejkbrittiska engelska gjorde det svårt.

Jag kör fem dagar med mingel och autismtanter från 50 delstater, sen är det bara att hitta nån hyrbil och köra vidare västerut. Boy oh boy, jag hoppas den här huvudvärken har gått över tills jag rullar in i frisco.

Allegiance

Glömde visst att skryta om min senaste publicerade artikel. Här kan man läsa artikeln (som är min examensuppsats), och ett mycket motiverad och välformulerat sågande av densamma (på danska!?)

Klintwall, Gillberg, Bölte & Fernell: "The Efficacy of Intensive Behavioral Intervention for Children with Autism: A Matter of Allegiance?" Journal of Autism and Developmental Disorders, 2011, DOI: 10.1007/s10803-011-1223-z

Behaviorism

I stockholm var jag den tokiga behavioristen, och i oslo visar det sig att jag är den tokiga kognitivisten. Alltid ska man vara motvals va, men førdelen med att førkasta vetenskapliga teorier är att man garanterat kommer visa sig ha rätt førr eller senare. Såhär, man kan se på radikalbehaviorismen som churchill såg på demokratin: det är en usel psykologisk teori, men de andra är sämre.

Ok och en sak till. Ni vet folk som är religiøsa och som kommer från en religiøs familj. Det framstår som så løjligt när ens värderingar eller ens tro så uppenbart går att førklara med sådana miljøbetingelser, att personen uppenbarligen inte tänkt efter själv. Men hur är det då med akademiska uppfattningar? I de allra flesta fall har man fått dem efter sin handledare.

Oslo #2 (amsterdam)

Så jag får två dagar i holland med förevändningen att gå på ett statistikseminarium. Vilket jag ju faktiskt gör men förstår mycket litet. Går och pissar, och Denny BB själv står bredvid mig i pissoaren. Men det är också allt av de akademiska kontakterna. Och jag är heller inte så fokuserad, jag är mer sugen på att promenera och du vet amsterdamgrejer.

Jag fantiserar om att bo här i nåt av de otroliga husen och ha en cykel och promenera hem från en bio och heja på folk på stan. Amsterdam i september! Men jag längtar hem till Oslo samtidigt, fast det här betyder ju att om det gick så lätt att flytta hela livet till oslo - varför inte Amsterdam? Eller på fullaste allvar tel-aviv eller buenos aires? Maroccanen som har cafeet står och tittar ut på den dimmiga gatan, och jag tänker på den här gatan och alla gator, alla pendeltågen och gatlyktor, tidningsbud, kommunkontor och hela europa and all the people dreaming in the immensity of it. Haha, jag ska gå en museivända och se efter vad de har för grekiska skulpturer i den här hålan. Anne Frank-skulpturer?

Oslo #1

But it was that beautiful cut of clouds I could always see above the little S.P. alley, puffs of air floating by from Oakland or the Gate of Marin to the north or San Jose south, the clarity of Cal - it'll break your heart. It was the fantastic drowse and drum of hum of lum mum afternoon nothing to do, old Frisco with end of land sadness, end of land gladness. The people, the alley full of trucks and cars of business nearabouts and nobody knew or far from cared who I was all my like three thousand five hundred miles from birth and opened up and at last belonged to me in Great America. // And high above in the sky the magic stars following hotshot freight trains.

Bara att det inte var vare sig amerika eller frisco. Jag slutar här, innan det urartar!

En bra uppsats är som en film

Strukturen i en redig hollywoodrulle, och säkert majoriteten av alla andra också förresten, är som bekant tämligen homogen. Och som filmer är, bör också uppsatser vara. Såhär kan man säga, om vi tar Starwars som exempel:

1. Presentera karaktärer, miljö, tidpunkt, genre. Tadaaa, rymdskepp, prinsessan Leia, Darth Vader och så Luke på sin töntiga planet. I en uppsats är detta bakgrunden, man nosar lite på ämnet och vad man har att vänta, tex "vad är egentligen autism?"

2. Presentera konflikten. Well: det onda imperiet och Luke är hjälten. Detta är förstås frågeställningen, "...och fungerar beteendeanalys på stereotypier?"

3. Det hela verkar hopplöst, MEN! Luke är en tönt, MEN, han träffar Obi-Wan Kenobi och vips är han en up and coming jediriddare med KRAFTEN. Detta är förstås uppsatsens metod: "vi använder en enkät!" Kraften är ungefär som ett t-test.

4. Sagt och gjort: slutstriden! Pang bom kabam, de spränger dödsstjärnan. Och i uppsatsen presenterar man i sin resultatdel ett snyggt diagram och ett p<0,05.

5. Sen är det bara att wrap it up med lite epilogklipp när alla får medaljer och Leia och Han Solo hånglar. Detta är diskussionsdelen: "jada jada jada, vidare forskning bör jada jada osv"

6. Eftertexter = referenslista :)

Satan i helvete, jag är ett pedagogiskt geni! Och ja, det där är en smiley. Och nej, ett p<0,05 är inte lika coolt som att spränga dödsstjärnan.

Ambition #1

Ok, jävlarimej, jag gör det. Vad tror ni om den här idén:

Bokens hjälte (kanske då och då refererad till som "vår hjälte"): en ung förvirrad men ambitiös man i hufvudstaden. Handling: blir nersyltad i behaviorismen och nåt slags modern KBT (detta kommer sälja) och överdriver detta i absurdum. Jag tänker något slags blandning av American Psycho och Strindbergs - I havsbandet. Alltså såhär, han applicerar det på för mycket, typ som Anti-christ, och det hela kulminerar i ett vansinnigt försök på förälskelse. Huvudkonflikten är typ: "kommer han klara det?!" Han är romantiker, så han pallar det ju det inte utan det hela kajkar ur. Sensmoral; skitkonstig.

Ok, jävlarimej, jag släpper det där. Japp, jag har förfest med mig själv. Over and out.

curry

Är inte det här konstigt: vanligtvis kommer ju färger i den här ordningen: grön - gul - röd. Alltså röd är mer än gul som är mer än grönt. Trafiksignaler och svårighetsgrader i skidbackar och sånt där ni vet.

Men när det gäller CURRY - då är det tvärtom?! Djupt ickeintuitivt. Så icke-intuitivt att jag tror det är onaturligt och går emot våra GENER! Förkastligt, med ett ord.

/Vän av ordning

Uttråkade barn

Här är en snappy rubrik på en doktorsavhandling: "Autism - en sjukdom i förstärkarna". Såhär är idén va, barn med autism blir inte motiverade av samma saker som barn som utvecklas normalt. De kanske tycker att vissa saker är för roliga, tex titta på sina egna händer eller lyssna på ventilationen. Men framförallt så tycker autistungarna att sådant som normalutvecklade barn gillar istället är tråkigt. Tex ögonkontakt, kroppskontakt, leenden, kanske till och med mat! Att autistungar oftare ogillar sånt här är allmänt känt (men som vanligt - inte alla barn med diagnosen!)

Om man inte motiveras av samma saker som de flesta barn, då kommer man ju heller inte utveckla en liknande beteenderepertoar som de flesta barn. Om jag inte gillar mat så blir jag heller inte särskilt bra på vare sig handla eller matlagning, om ni hajar.

Två frågor inställer sig då: Först: kan man öka antalet stimuli som fungerar förstärkande? Jag vet att jag själv gjort det med just mat, för 5 år sen åt jag inte alls lika många saker, eller gillade, som jag gör idag. Hur gick det där till egentligen? Hur lär man sig gilla nya grejer?

Och vidare: Har inte detta hela tiden legat så att säga underförstått i diagnoskriterierna? Det tredje benet i diagnostriaden (social, kommunikation, snävt beteende) säger att barnet ska ha en liten beteenderepertoar / specialintressen. Detta har vanligtvis tolkats som att barnen är extra intresserade av tex snören, regentlängden eller dinosaurier. Men man kan ju istället se det som att de är intresserade av för få saker! Specialintresset är bara en effekt av att det är en av de få saker man gillar.

Yup, en referens på det här då? Nehej, det finns ingen!

Arkeologisk psykiatri

Som min favvofilosof Ian Hacking har sagt: bara idioter ägnar sig åt att historisk diagnostik. Det må vara idiotiskt, folk gör det så gärna ändå! Förra året hävdades det exempelvis att Hitler hade Aspergers, vilket förvisso var roligt men samtidigt obegripligt. Massmord på judar är väl knappast ett specialintresse på samma sätt som tågtidtabeller? Även om just dessa två har visst överlapp.

Problemen med att diagnostisera personer i historien är två. Det första, och uppenbara, är att vi har dåliga fakta eftersom vi inte kan träffa patienten. Det andra problemet är att vi diagnostiserar personer i en helt annan kultur, som om våra psykiatriska diagnoser var helt oberoende av sin kontext.

Allt detta apropå en skojsig artikel jag just hittade. Kejsar Claudius (10 f.kr- 54 e.kr) brukar man säga att han hade något slags lätt cp-skada pga olika tics och grejer han ska ha haft. Föga hade jag anat att detta var föremål för en brinnande akademisk debatt - men just så är det. Nu hävdas det i vilket fall (Murad, 2010) att han i själva verkat hade Tourettes. Spexigare, onekligen.

Murad, I: A neurological mystery from history: The case of Claudius Caesar. Journal of the History of the Neurosciences. Vol 19(3), Jul 2010, pp. 221-227

Skogen för alla träden

Behaviorismen kommer till en i korta insikter. På väg till jobbet går jag genom vasaparken, som förresten såhär på hösten är så vacker som en park kan bli, där skolkidsen har gympalektioner. Vad tror ni om den här tanken:

När man tittar på människors beteenden så ser man väldigt sällan motoriken, man ser mycket lättare funktionen hos beteendet. Det är lätt att se att någon dansar, att sätta ord på det och att minnas det, men att komma ihåg enskilda rörelser är oerhört svårt. Man ser intentionen eller syftet, tex andemeningen i en föreläsning. Men de faktiska fonemen eller satsbyggena, de är borta.

Det är som att man måste träna sig i att bena ut det här igen sen. När man lär sig ett gitarrackord vet man precis vilka fingrar man måste sätta var, men när det väl sitter kan man inte ens beskriva det för någon annan längre. Korta insikter var det, nu minns jag inte ens varför det här var värt att nämna?

Smaka på egen medicin

Kom just från en heldagsföreläsning om autism - som jag höll i! Föreläsa, förstår ni, är the shit. 20 pers som bara sitter och skrattar åt ens skämt och ger en total uppmärksamhet. Detta var den andra föreläsningen för samma gäng, och förra gången pratade vi om beteenderegistreringar. För att vara en god förebild så bad jag dem skriva upp beteendeöverskott och -underskott på mig under föreläsningen. De skrev genomgående två saker: överskott på svordomar och underskott på att stå upp (jag försöker se cool och avslappnad ut och sitter på katedern).

Så den här gången fick de en uppgift: skriv upp varje gång jag svär eller sätter mig ner . En mycket bra intervention, jag tänkte på det hela dagen faktiskt och tror jag bättrade mig ordentligt. Som så ofta: bara man registrerar ett beteende så ändras det. Vad som är verkligt iögonfallande med deras registrering är den stora variationen (fig 1 = alla olika 20 st skattare). Nån säger att jag svär en gång på hela dagen, någon annan har noterat 9 tillfällen! Kanske beror det på en vag definition av svordom, vilket förresten väl exemplifierar vikten av tydliga definitioner när man registrerar beteenden.

Jävla roligt det här. Föreläsningar är definitivt bättre att hålla än att gå på.

Förstärkare

Inom beteendeanalys pratar vi mycket om förstärkare, och jag vill gärna tro att jag tjatar allra särskilt mycket om just detta. Ständigt och jämt tjatar jag om att vad som är en förstärkare för en person inte alls behöver vara det för någon annan. Det är en rätt liberal tanke förstås, att lämna till var och en att avgöra vad hon vill ha.

Det är svårare än vad det låter det där. Det är först efter tonåren som jag verkligen har fattat att tex andra faktiskt har annan musiksmak än jag. Det är inte så att de är korkade, det gillar bara annan musik - enkelt som så. Det är lättare med mat, lätt att acceptera att nån inte gillar lakrits fastän jag gör det. Kanske krävs det att man märker att man själv faktiskt ändrar sig? Allra svårast är det kanske med sexuella preferenser, det här är Petra Östergren inne på, folk verkar ha sjukt svårt att köpa att andra kan vara voyeurer eller ha nån weird strumpfetischism eller what not.

Det verkligt knasiga är kanske att man kan gilla samma sak, fast av olika anledningar. Man kan gilla dyrt vin för att man gillar smaken, eller för att man gillar att det är dyrt - eller båda förstås. Man kan gilla middagar för maten, eller för sällskapet. Sex för det fysiska, eller för närheten. Man kan gilla teater för innehållet, eller för den fina arkitekturen på dramaten. Jag säger att jag gillar segling, men vad jag egentligen gillar är mat, klippor och softa dagar i sträck med neskaffe och p1.

Och så det obligatoriska hjalmar söderberg-citatet, från Dr Glas:

"När jag hör människor berömma skärgårdens vackra natur misstänker jag alltid att de ha helt andra saker i tankarna, och vid närmare undersökning visar det sig nästan alltid att misstanken bekräftas. Den ena tänker på den friska luften och de sköna baden, den andra på sin segelbåt och den tredje på aborrarna //. Häromdagen talade jag med en ung flicka, som var förtjust i skärgården, men det visade sig under samtalets gång att hon egentligen tänkte på solnedgångarna, och kanske också på en student."

Har jag redan citerat det här? I'm losing in.

Mitt liv som aspergerunge

Det är förstås lite av en klyscha att vara hypokondrisk inom det fält som man jobbar med. Dvs, ungefär som att bli nojjig över cancer om man är onkolog. Well, jag har börjat nojja över autism. Inte så mycket som jag är idag, men min ungdom min ungdom!

Thomas visade mig ett youtubeklipp på nördiga Carl-Henrik som har snöat in på spårvagnar. Dagen efter återberättade jag det här för min storebror. Han skrattade och sa, javisst - han låter precis som du och jag på de där bandinspelningarna. Det var kusligt, exakt min tanke. Vi spelade in lillgamla band när vi intervjuade pappa om storsjöodjuret, eller gjorde vallokalsrapporter från Skarpnäcksskolan. Just i samma torra och allvarliga tonläge. När jag började ettan ville jag så gärna ha glasögon att jag framkallade mitt ögonfel med ren viljestyrka, kanske faktiskt.

Hade vi fötts tjugo år senare, i rätt del av BUP-världen, kanske en liten aspergerdiagnos hade trillat dit. Oh well, ingen idé att gråta över spilld mjölk.

Nothing tastes as good as thin feels

I vintras testade jag att utveckla tvångssyndrom, med viss framgång. När man spritar händerna 10 ggr per dag så blir det rätt snabbt en trygghetsgrej. Man får nåt slags krypande obehag när man tagit i ett handtag. Jag föreställer mig att man bara behöver pröva en liten dos OCD för att känna mekanismerna, fenomenologiskt liksom.

Så min nya grej är alltså anorexia. Såhär har jag gjort: jag väger mig två gånger per dag. På morgonen för bra mätning, och på kvällen som konsekvens för dagens beteenden. Har man ätit stor middag blir det ju en bestraffning, men har man varit duktig så får man skriva upp en framgång på registringspappret.

Det här är min fenomenologiska fångst: Man tänker på mat jämt. Man känner sig bättre än andra som glufsar. Man känner på sin kropp hela tiden, och man blir inte nödvändigtvis nöjd. Extrabonus är att jag för första gången i mitt liv har börjat gilla frukost (för jag vaknar och är så jävla hungrig).

Den där lilla bubblan i mitten diagrammet är förresten min första semestervecka: 5 dar på gotland med rödvin, röka och karin wrangsells schwartzwaldtårtor. Och där är också problemet: det är ju så jag vill leva. Min resa i anorexins twilight zone är nog rätt snart över, tyvärr.

Självförbättring #1: tondövheten

I tio års tid har jag försökt bli en autodidakt gitarrspelar, med rätt så begränsad framgång. Trots dessa tio år kan jag exempelvis fortfarande inte stämma fanskapet. Jag hör helt enkelt inte hur jag ska skruva för att få det rätt, upp eller ner? Jag är helt enkelt typ tondöv. Ett ypperligt tillfälle att smaka på sin egen medicin helt enkelt, hur skulle jag träna detta hos nån av autistungarna på jobbet?

Jo, gradvis svårare diskriminationsträning. Man får två stimuli presenterade, två olika toner, och ska sedan säga vilken som är tex högst. Genom omedelbar feedback (rätt eller fel) ska man sedan lära sig diskriminera mellan de två tonerna, och därefter kan man sedan höja svårighetsnivån.

Martin lånade mig det ypperliga programmet Auralia för att göra det här, eftersom det programmet typ har en inbyggd sån här funktion. Jag bestämde mig för att köra 32 tonpar per dag och registrera min resultat för att se om jag blev bättre. Voila, se diagrammet här bredvid.

Som synes blir jag inledningsvis lite bättre, men rätt snabbt så planar inlärningen ut. Ok rätt dåliga data iofs... Inte precis som att jag bara "aha!" och sen kan det. Ska försöka ändra träningen lite och se om jag kan återkomma med finare siffror...

Eh humpf, ja "en rapport från forskningsfronten i min lägenhet".

sommarlov

Ett sista möte, en drös protokoll, signerar de sista journalerna och slänger några förtroendeingivande diagram på mitt skrivbord - sen är det bara att knalla ut ur den där porten. Promenerar hem på odengatan tillsammans med tant grön. Jag går in leksaksaffären vid korsningen dalagatan och ber dem plocka fram alla leksaksflygplan de har. Tjejen tar fram ett slags frigolitvingar med platskropp under, precis som på gamla lågstadiet. "Jag köper hela lagret!" basunerar jag ut. Hon har tre. Vad är de med de här jamais vu dagarna? Allt är som första gången och så oerhört narrativt. Jag vill inte säga det egentligen, men, mindfulness.

Två ord: solvarm banvall.

En vecka med segling

Om nätterna vaknar jag alltid flera gånger, går igenom de långsamma och rytmiska ljuden ett efter ett. Det där metalliska är fallet till storseglet som slår mot masten, det lite dovare är förseglets. Den knarrande är rodret som går efter vågorna. Ett lätt smattrande är nåt löst snöre i vinden. Jag lyssnar efter ett hårdare men inte nödvändigtvis högre ljud, efter om båten går på klippan. Borde lagt båten i bättre lä, men det är alltid hur klippan ser ut som avgör. En snygg klippa, gillar dem liksom. Men oftast hör jag inget som tyder på att båten går på, bara storebror som vänder sig i sömnen.

Skärgården är märklig. Det är en geografi utan avstånd, bara vinklar. Jag kan alla svängar och ensmärken från, säg, runmarö upp förbi möja västerfjärd och vidare till rödlöga. Men hur långt är det? En mil, fem? Det kan ta en timme eller en hel dag att segla, beroende på vind och hur pepp man är. På sjökorten kan man se hur uddarna ska ligga för att man gå fri nån osynlig sten ute i vattnet, men jag har aldrig lärt mig uppskatta vilka avstånd man ska hålla. Vet inte ens skalan på de där kartorna.

Joel och jag pratar om gud och om förintelsen, om löntagarfonderna och om flickor. Vi har en underbar eftermiddag när vi klurar upp ankaret som fastnat i ett rör på botten. "Ett landskap hackat till kalops" sa Hjalmar Söderberg förresten.

sommarmorgon

Idag när jag slog upp ögonen var jag uttråkad. Märkliga anti-christ-mardrömmar om sadistiska beteendeterapeuter som plågar sina patienter med sin omänskliga stoicism. Min lägenhet ger också en konstig känsla. Idel utsikt, mitt i stan men inte en del av den. En blåbuss åker över västerbroplan. Gör kaffe. En blåbuss. Kollar min mail. En blåbuss.

Det är som att jag är rädd för tristess, melankoli. Undrar om det är en effekt av att ha varit nere, att man blir rädd för sånt som man tolkar som första tecken på en svacka. Inte för att jag ens varit kliniskt depp (har såklart checkat mot kriterierna), så hur är de för dem som verkligen varit det? Vore konstigt om man inte blev rätt uppmärksam på det.

Beteendeterapeuter tjatar alltid om att det är cirkulärt med att förklara symtom med en diagnos: "Jeppe är nedstämd och apatisk för att han är deprimerad", dvs man säger bara "Jeppe är deprimerad för att han är deprimerad." Men det är inte så man menar när man säger sådär. Man menar nog snarare "Jeppe är deprimerad(beteenden) för att han är deprimerad(neurologi)". Det är ju ett rätt svajigt antagande man gör, om neurologin menar jag, men det är ju inte cirkulärt.

Dags för en promenad.

Autismteori

För att exemplifiera föregående inlägg. De liknelser man använder för att beskriva kluriga problem påverkar hur man sedan försöker få rätsida på dem. Ofta tycks folk tänka sig sjukdomen autism som om den är något som läggs till ett barn. Det är en vanlig unge med vanlig utveckling, men så kom autismen till detta. Det är den gamla liknelsen med "barnet i glaskulan" - ett vanligt barn bakom en autistisk barriär. Det här är ett misstag.

Ett bättre sätt att tänka på autism är att det är frånvaro av sådant som vanliga barn har. Det är frånvaro av språkutveckling, frånvaro av intresse för andra, frånvaro av inlärningskapacitet eller -tillfällen. De beteenden som barn med autism har för mycket av kan man lätt se som en effekt eller kompensation för underskotten. Som jag var inne på tidigare så kan man se motoriska stereotypier som en konsekvens av understimulation (precis som hos djur i fångenskap) pga ointresse för sociala stimuli. Nörderiintressen kan förklaras på samma sätt (yup, mitt eget psykologinörderi också...)

Det här får implikationer för både forskning och behandling. Istället för att fråga sig "var" i hjärnan autism sitter så bör man leta efter vilka förmågor som normalfungerande barn har, och vilka effekter frånvaro av dessa får (autism?). I behandling innebär det att man istället för att försöka behandla bort symtom försöker fylla igen luckorna i barnets beteenderepertoar. Det är förresten roligare att lära in än att lära bort.

Jag kan direkt peka på en möjlig anomali i det här: sensoriska avvikelser. Barn med autism är ofta tex överkänsliga för ljud, och det är ju inte så lätt att se hur detta skulle uppstå som en konsekvens av ett underskott (det tycks, incidentally, som att min första publikation handlar om just sensoriska avvikelser).

Hjuluppfinnare

Såhär har det alltid varit: jag kommer på kluriga saker för mig själv, bara för att senare upptäcka att det där visste alla andra sen länge. När jag var liten uppfann jag bland annat ordet kvark, det filosofiska problemet med inverterade spektra samt manuset till första matrixfilmen. Och så är det nu för tiden också, alltid när man tycker att man klurat ut nåt smart och googlar på det så, javisst, det är sen gammalt.

Det ruskiga är ju när man klurat ut nån intressant tanke, och så hittar man inte nåt som skrivits om det. Fast jag vet att det alltid är nån annan som varit först.

Adaptiva beteenden

Angående det här med normerade skalor och psykoterapi-forskning. Just de två skalorna som jag tog som exempel, IQ-mått (tex WAIS, WISC eller Leiter) och adaptiva beteenden (tex Vineland-intervjun som checkar av observerbara beteenden som motorik, ordförråd, turtagning etc), är egentligen rätt olika varandra. Såhär:

IQ-mätningar ses som att de mäter någonting bakomliggande. Testet bara approximerar det sanna värdet på den underliggande variabeln (det här har jag tjatat om förr). Ett mått som Vineland däremot skulle ju ingen få för sig att det finns en bakomliggande "adaptiv förmåga"-variabel, som testet bara approximerar. Här är det uppenbart att skalan är deskriptiv, den definierar så att säga vad adaptiva beteenden är. Om man gjorde en svensk Vineland skulle man kunna lägga in tex "att kunna simmar 50 m", utan att för den saken skull behöva ha något slags bogus-teoretisk diskussion om huruvida simma verkligen är ett adaptivt beteende. Det är mer som korten på bordet liksom.

En helt annan sak: är inte den vettigaste definitionen på intelligens till syvende och sist förmågan att utveckla adaptiva beteenden?