Jag vågar gissa att man idag läser Walden Två med ett litet ironiskt leende. Så sött, en utopi! Eller med sammanbitna tänder, muttrandes över Castles orättvisa roll och Fraziers haltande argumentation som Burris accepterar utan att blinka. I den mån man gillar Walden så är det med reservationer. Varför ska alla medlemmar gilla körsång och akvareller? Varför är alla monogama, heterosexuella smygprotestanter? Varför är de så kusligt tråkiga och homogena? Dessa invändningar är rimliga. Men bakom dessa reservationer finns en viktigare: Walden Två är alltför radikal.
Sensmoralen att dra efter 1900-talets omvälvningar anses allmänt vara att ideologi är farligt. Att vilja någonting överhuvudtaget med samhället är detsamma som fanatism. Alla är beredda att erkänna att demokratin är en haltande kompromiss, att kapitalismen leder oss mot en långsam miljökatastrof, att de ekonomiska klyftorna inte är på väg att upplösa sig själva. Men inga försök till förändring kan accepteras.
Psykoanalytikern och rabulisten Slavoj Zizek (2008) skriver ironiskt: “Happy are we who live under cynical public-opinion manipulators, not under the sincere Muslim fundamentalists ready to fully engage themselves in their project.” Och som han vidare påpekar: dagens ljumma liberalism kommer inte fungera i längden, de radikala lösningarna väntar i kulissen. Idén bakom Walden Två, att vetenskaplig psykologi kan utforma att bättre samhälle, är precis en sådan idé.Zizek, S. (2008) “In Defense of Lost Causes” London, England: Verso.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar