Doris Lessing

Idag får Doris Lessing nobelpriset. Som alltid var K&S steget före. Redan i Kungen & Silvia #4 ("ansar mustascherna") skrev vi som svar på en insändare från Ebba Witt-Brattström att vi tyckte Doris borde få't.:

"Hej Kungen & Silvia!
Jag måste instämma i Johannas kritik av er behandling av henne och kvinnliga skribenter i allmänhet. Det är inget fel med att nämna Suburban Kids mer än en gång i en artikel! Som straff får ni räkna upp de fem mest underskattade kvinnliga författarna.
/Ebba Witt-Brattström

Hej,
Det är en svår fråga, de är så många. Det är också viktigt med en kontext. Vi väljer Nobelpriset, som väl kan sägas vara en slags guldkanon (10 kvinnor och 91 män). Då fattas t ex följande kvinnliga författarskap: Karin Blixen, Virginia Woolf, Astrid Lindgren, Marguerite Duras och Doris Lessing.
/Vänliga hälsningar K&S"

Det är faktiskt sant att hon skrev nåt av ovanstående.

Hjärnan i skålen skallen

I somras när jag läste in mig inför min praktiktermin hittade jag en beskrivning av en bisarr Frankensteinoperation. För patienter med mycket svårbehandlad epilepsi som härrör från endast en hjärnhalva kan denna hjärnhalva helt plockas ur. Operationen kallas hemisfärotomi (eng. hemispherectomy) - som lobotomi fast en hel hjärnhalva istället för bägge frontalloberna (Läs för guds skull den mycket usla svenska wikipediaartikeln).

Det verkligt bisarra här är dock att en variant på den här operationen fortfarande används, och inte så sällan heller. Numera kallas den funktionell hemisfärotomi och har ändrats så att den aktuella hjärnhalvan inte opereras bort utan istället kopplas ur. Alla neurala förbindelser in och ut ur barken skärs av medan cortex och blodtillförsel lämnas intakt. Även om denna operation låter dramatisk så är prognosen faktisk ganska god; anfallsmässigt såväl som för patientens kognition och livskvalitet.

Låt mig presentera två relevanta citat:

I en uppföljande studie från 1991 skriver Shelagh et al. att EEG från den bortkopplade hjärnhalvan visar att "the isolated cortex remains viable". Lite mer vågat uttrycker sig Zülch & Micheler som 1978 skriver att "Postoperatively the EEG was normal on both sides, although there was an amplitude reduction on the side of hemispherectomy."

Detta påminner mig om psykologen och nobelpristagaren Roger Wolcott Sperry's split-brain experiment från 60-talet och framåt. Patienter som genomgått en callosotomi, då hjärnhalvorna skiljs från varandra (men inte från input/output), beter sig som att de i själva verket är två olika personer. Sperry kallar det rakt ut för "The presence of two minds in one body." (Det är inte helt uppenbart vad som menas med att man räknar antal medvetanden överhuvudtaget, men poängen går ju fram lika bra om man tänker sig att en split-brain patient har två oberoende streams of conciousness eller två conciousness-bundles.)

En patient som genomgått hemisfärotomi kan alltså i samma bemärkelse ha två medvetanden, bara det att ett av dem inte kan kommunicera med omvärlden! Det medvetandet som fortfarande kan styra kroppen knallar runt i världen och lär sig cykla och prata och diska. Det otursamma epileptiska medvetandet flyter runt ensamt och drömmande i ett oändligt ingenting...

(Zülch & Micheler: "Hemispherectomy 25 years later" i Journal of Neurosurgical Review, #1-2 1978.
Shelagh et al: "Functional hemispherectomy EEG findings, spiking from isolated brain postoperatively" i Neurology #41, 1991.
Sperry: "Hemisphere Deconnection and Unity in Concious Awareness" i American Psychologist 1968).

-

http://learntoenjoylosing.blogspot.com/

lite diskret smyg-reklam bara, vill såklart inte ta för mycket plats här bland (eller bli alltför förknippad med?) lars psycho-ramblings.
now move along.

/ P.A.

november

Nu är det hårda tider: tre dagar kvar tills det månatliga miraklet, och det är lika spännande varje gång: kommer det nåt eller inte? (Nej, jag pratar inte om nåns mens - jag önskar jag gjorde det men nu är det alltså CSN.) Jag är så fattig att jag inte har råd att köpa lunch ens en gång. Istället smyger jag ner till lekterapin här på Astrid Lindgrens Barnsjukhus och stjäl. Jag tittar leendes på förskolläraren som läser sagor för de skalliga barnen. Osett fyller jag fickorna med frukt. "Är det det där en banan du har i byxorna, eller är du bara pedofil?" säger hon inte, tursamt nog. Wow, stjäla mat från döende barn - en all time low får man hoppas.

Långa diagnosmöten med hurtiga neuropediatriker, långa nervösa stunder i väntan på patienter som aldrig dyker upp för sina inbokade testningar. Ruskiga disputations-föreläsningar med horder av pålästa doktorander. Man borde blivit läkare istället, och få lite status? Man borde bli doktorand, och känna sig smart? Mina värderingar är som en kompass i bermudatriangeln, de är helt värdelösa för att ge mig nåt slags egen riktning.

Hämtar upp cykeln (den är förresten också kind of snodd slår det mig nu) vid Musslan och cyklar hem. Halvvägs över Västerbron blåser en dimma in från över Långholmen. Det går inte att se om man är på väg till Söder eller till Kungsholmen, eller vartifrån man kom. Från jobbet eller på väg till? Inte som att det spelar någon roll hur det skulle vara, mina fingrar är för kalla och stela för att bromsa om jag skulle vilja vända. Men, äsch - jag gillar det här!

den själviska genen + en allierad

Träffade en pratsam tjej på en fest hemma hos Lena. Hon berättade om pappan till sitt barn; en man som beskrevs som ett riktigt skolboksexempel på en psykopat. Den här killen har sju barn med lika många kvinnor. Mammorna till hans barn har en egen facebook-grupp där de koordinerar sina lawsuits mot honom (smart! och kusligt likt Dean Moriartys flickvänner). Med varje kvinna tjatade han tills de skaffade barn ihop, och så fort hon var på smällen så var han på väg till nästa fertila livmoder. Undrar om han är spermadonator? Sticker han hål på kondomer? Har han erbjudit sig själv som försöksperson i kloningsexperiment?

Den här vrickade killen är en parodi på vad evolutionärpsykologin säger om människors grundläggande motiv: vi vill sprida våra gener. Vem hade kunnat ana att någon skulle ha det som ett personligt mission?

Gammal = gaggig?

Vanligtvis så tänker man sig ju att gamlingar inte är de skarpaste knivarna i samhällets besticklåda. Inte så att man nödvändigtvis kommer blir dement eller så, utan bara att man oundvikligt blir lite mera korkad up in the high 80's. Men det finns en del som tyder på att detta helt enkelt inte är sant. I själva verket är antagligen det normala att bibehålla de flesta av sina kognitiva förmågor, nästan oberoende av ålder. Två saker tyder på detta: Korrelationsstudier med sjukdomar och Flynn-effekten.

1) Ove Almkvist på psykologiska institutionen på SU publicerade i våras tillsammans med två kollegor en stilig studie på hälsans påverkan på kognitiv förmåga. De har låtit sina försökspersoner genomgå mycket noggranna hälsokontroller och noterat även mycket små, subkliniska, sjukdomssymptom: exempelvis en aning förhöjt blodtryck, en liten avvikelse på en MR-bild av hjärnan eller några kilon övervikt.
Dessa små hälsofel korreleras sedan med försökspersonernas kognitiva förmågor (rådata i IQ-test bland annat). Ut trillar att ålder bara förklarar 6% av variationen i kognitiv förmåga! Hälsa å andra sidan förklarar 11%. Här bör man förresten komma ihåg att kvarvarande 83%(!) av variationen förklaras av helt andra faktorer: ärftlighet och utbildning exempelvis. De sex procent som ändå förklaras av ålder, det vill säga de kognitiva förmågor som i någon mån faktiskt försämras, är rumsligt korttidsminne och hastighet vid öga-hand koordination.
De hälsofaktorer som mest påverkar kognitionen är hjärt/kärlsjukdomar. Ett förhöjt blodtryck kan exempelvis leda till många små hjärnblödningar med medföljande generell men liten intelligensförsämring.
(Bergman, Blomberg & Almkvist: The importance of impaired physical health and age in normal cognitive aging. i Scandinavian Journal of Psychology #48, 2007)

2) Flynn-effekten är ett välbelagt fenomen inom intelligenstestning. Kort kan man säga att intelligensen (definierat som IQ) i västvärlden tycks ha ökat med ungefär en standardavvikelse sen 50-talet. Detta finns det flera möjliga anledningar till: exempelvis bättre utbildningar och bättre mat. Den genomsnittliga artonåringen idag är som de smartaste 12% var 1950. Men detta innebär ju att den genomsnittliga 70-åringen alltså har halkat efter i den allmänna intelligensökningen. Hon kommer framstå som sämre presterande än de yngre personerna på grund av åldersskillnaden medan det i själva verket är en fördröjd effekt av den allmänna intelligensökningen! Min farmor gick sex år i skolan, vilket många i hennes generation gjorde. Det är klart att jag är bättre på matte och allmänbildning än vad hon är, med mina 17 år av studier!
(Flynn: Massive IQ gains in 14 nations: What IQ tests really measure i Psychological Bulletin #101, 1987.)

Kanske förklarar Flynn-effekten de sex procenten i Almkvist-artikeln, de som alltså kvarstår som effekt av ålder när hälsa kontrollerats för (även om det ju låter osannolikt considering vilka kognitiva förmågor det rörde sig om där).

Observera att inget av dessa exempel motsäger att äldre personer de facto har lite lägre kognitiva förmågor än yngre personer - det har de uppenbarligen. Men detta beror alltså inte på åldern i sig, utan på en ökad frekvens av sjukdomar och på sämre utbildning/kost under deras ungdom. Så sensmoralen: don't smoke and make love eller nåt.

Men men, ofrivillig PDT

De gamla psykologerna runt lunchbordet är alla f.d. 70-tals-pdt'are. Men även om de är gamla så vet de vart vindarna blåser, de har alla läst olika små krafskurser i beteendeterapi som de nu hjälpligt försöker motivera sina behandlingsmetoder med. Vi diskuterar barntestning och Barbro är svag för teckningstest (som vanligtvis anses vara psykodynamiska). Men även jag är ju svag för teckningstest! Jag hör mig själv säga: "Jag är ju inte psykodynamiker, men..." och nånting om att man inte ska kasta ut några barn med något badvatten, eller barnteckningarna med Rorschachplanscherna.

Psykodynamiska förklaringar tills människors beteenden är ju alltid roligare. Det är mer spännande att tänka sig att ormfobiker har nån weird falloshangup än bara bristfällig exponering och en biologisk priming yada yada. Det är roligare om ens drömmar betyder nånting än om de bara är neurologiskt brus. Den här teckningen av och föreställande en flicka är svår att titta på och inte tänka nånting spekulativt om upphovsflickans "inre värld". (Noteras bör kanske att de inverterade färgerna kanske överdriver teckningens Lovecraft-stämning!) Men det ska man alltså inte göra!

Men är det faktum(?) att vissa psykologiska förklaringsmodeller är intuitiva ett argument för att de är sanna? Det kan ju lika gärna vara så att de är intuitiva för att de är allmängods i vårt samhälle. Och all skit som Freudianerna fick ta för hundra år sen tyder ju i alla fall på att psykodynamiska teorier inte motsvarade den dåvarande "intuitiva" uppfattningen om psyket. Och förresten, även om de ärnaturligt(?!) intuitiva skulle ju inte det heller vara ett argument för deras giltighet!

Diagnoser & endofenotyper

Psykiatriska diagnoser är ett jävla helvete. Att få dem, visst, men att försöka dela ut dem rättvist!

De är oftast bara beteendediagnoser, dvs man får dem för ett visst beteende. Beteendet hyperaktivitet kan för vissa uppstå på grund av dålig djupsömn (på grund av en sorts "tyst" epilepsi som kallas TCI), men lika gärna på grund av ett lågpresterande arbetsminne. Behandlingarna är förstås helt olika: i det första exemplet medicinering och i det andra exemplet arbetsminnesträning. Dessutom: beteendet hyperaktivitet är bara ett problem i ett sammanhang som inte kan kompensera för det, det vill säga barnets sociala miljö. Denna är förstås också påverkbar, exempelvis mycket effektivt genom det av Stockholms Stad utvecklade föräldrautbildningsprogrammet KOMET. Detsamma kan sägas om exempelvis schizofreni och autism.

Men beteendediagnoser är inte bara ett problem för val av behandling utan också för forskning som försöker klargöra orsakerna. Gottesman & Gould var de första som försökte styra upp virrvarret kring schizofreni genom att använda ett begrepp från insektsbiologin: "endophenotype". En endofenotyp är så att säga mellansteget mellan en diagnos (fenotyp) och underliggande ärftlighet (genotyp). De använder också begreppet "biological marker" för motsvarande fenomen utan tydlig genetisk koppling. Poängen är alltså att reda upp delarna i ett visst beteende (diagnos) och undersöka varje sådan separat del och dess genetiska koppling. På detta sätt blir det lättare att se vilka delar av diagnosen som går att behandla med olika metoder; medicin eller terapi. Gottesman & Gould föreslår för just schizofreni några gener och medföljande preliminära endofenotyper: avvikelser i ögonrörelser, försämrat arbetsminne, nedsatt sensorisk filtreringsförmåga och förändringar i gliaceller. Dessa tillsammans innebär en risk som visar sig som en full-blown-psykos under fel miljöfaktorer (uppväxt och/eller stressorer).

På sikt kommer detta bergis att leda till helt nya diagnoser baserade på biologiska och finkornigt uppmätta kognitiva funktionsnedsättningar hos patienten, och inte alls den här sortens shotgundiagnosik som vi dras med idag!

(Irving Gottesman & Todd Gould: The Endophenotype Concept in Psychiatry: Etymology and Strategic Intentions, 2003)

Modularitet #2

Tidigare skrev jag ju om hur såld jag var på teorin att människans hjärna är funktionellt och anatomiskt strukturerad i små moduler. Detta är en teori som är lätt att få ihop med evolutionära förklaringar till hur människans psyke fungerar. Emellertid är alltså modularitetsteorin, förutom i form begränsad till perception, mycket kontroversiell.

Men det är nog viktigt att komma ihåg att även om alla evolutionspsykologi-teoretiker drar åt modularitetshållet så är de inte teorierna beroende av varandra.

Inom evolutionspsykologin antar man existensen av en Environment of Evolutionary Adaptedness, EEA, alltså en statistisk miljö till vilken våra gener är anpassade att överleva i (man tänker sig gärna en savann även om exempelvis den svenske arkeologen Bo Gräslund har argumenterat för att det nog var ett djungeldelta). Olika egenskaper hos EEA ger upphov till ett behov med en motsvarande funktion hos människan. Är dessa funktioner kognitiva så tänker man sig att en viss modul står för denna funktion. Alla är förstås överrens om att människans hjärna lämnar utrymme för en hel del flexibilitet. Man kan gärna tänka sig att denna funktion, flexibiliteten, var adaptiv eftersom EEA inte var helt statiskt utan krävde snabba lösningar av oss för att vi skulle överleva. Graden av förändring i EEA kan alltså hypotetiseras ha styrt graden av flexibilitet som är inbyggd i människans hjärna.

Sålunda ger inte ett evolutionärt perspektiv automatiskt stöd vare sig till teorier som säger att människans olika former av tänkande och förmågor är medfödda eller teorier som säger att de lärs in på nytt i varje generation. Det är alltså fortfarande samma gamla empiriska fråga som bör besvaras.

KBT & PDT

Psykodynamisk terapi eller Kognitiv beteendeterapi? Termin 6 på SU's psykologlinje måste alla välja inriktning. Det är ett val som har rykte om sig att vara så svårt att nån till och med skriver en examensuppsats om studenternas beslutsprocesser. Den socialt premierade uppfattningen i min terminsgrupp är att det är fel att vi tvingas välja och att vi istället borde få läsa hälften av varje. Needless to say håller jag inte alls med, jag tycker det är underbart att slippa PDT-flummet. Två argument; ett teoretiskt och ett pragmatiskt:

Det teoretiska argumentet är egentligen flera. PDT lider av begreppsmässiga oklarheter, dålig överrensstämmelse med övrig psykologisk och neurologisk forskning och förstås Poppers kritik av att psykodynamiska hypoteser ofta inte ens är falsifierbara.

Mindre allvarligt i min mening men tydligen mer komprometterande är de praktiska tillämpningarna: PDT har sämre evidens än KBT för behandling av exempelvis depression, tvångsbeteenden, autism och förstås fobier (se exempelvis SBU – Statens beredning för medicinsk utvärdering #3, 2004). En kvinna i min klass sa förvisso att vi borde inte välja mellan KBT och PDT, vi borde lära oss de terapier som det finns evidens för. Jag svarade att då blir det ju ändå bara KBT, men hon menade att eftersom det ändå bara är en tidsfråga innan det finns likvärdig evidens även för PDT så borde vi ju ändå lära oss bägge(!). Det finns också en populär idé om att PDT och KBT båda är bra behandlingsmetoder men för olika diagnoser. Det återstår emellertid att se vilka diagnoser som PDT faktiskt är bra på att behandla...

En helt annan femma kan ju vara hur de här terapiformerna fungerar för friska klienter. Helt utan grund alls har jag en känsla av att exempelvis narrativ psykoterapi, läs exempelvis Geir Lundby - Livsberättelser och terapi, nog är en bra metod för att hjälpa personer i livskriser eller identitetsproblem (som landstinget absolut inte ska lägga skattepengar på för att behandla). För detta vore det ju löjligt att komma dragande med KBT-knep som beteendeanalys eller automatiska tankar!

(Ursäkta den nördiga Larson-humorn. Det är en hyllning till universitetsadjunkt Liv Svirsky som dödsföraktande hade denna på en av sina powerpointslides i terapiintrokursen.)

Nyfiken på: skyttegravskrig

En sömnlös natt och inget att annat att läsa hittar jag klassikern E.M. Remarques På västfronten intet nytt i bokhyllan. Idel elände och människan när hon är som värst (jag ska omedelbart avslöja slutet: huvudpersonen dör en meningslös död i första världskrigets skyttegravar). Men innan jag går och lägger mig beställer jag upp några WWI-böcker från SUBs arkiv, bara av nyfikenhet. Två av dem är platta redogörelser för politiken kring, men den sista boken är helt otroligt cool: Trench Warfare 1914-1918 av Tony Ashworth, en brittisk sociolog.

En brittisk lägre officer i Royal Sussex Regiment skriver i augusti 1915: "I was having tea with A Company when we heard a lot of shouting and went out to investigate. We found our men and the Germans standing on their respective parapets. Suddenly a salvo arrived but did no damage. Naturally both sides got down and our men started swearing at the Germans, when all at once a brave German got on to his parapet and shouted out 'we are very sorry about that; we hope no one was hurt. It is not our fault, it is that damned Prussian artillery'."

Ashworth har upptäckt någonting som egentligen verkar helt osannolikt att ingen tidigare skrivit om, fenomenet Live and Let Live. I de fastlåsta positionerna som snabbt uppstod i början av kriget förstod enskilda infanterister på båda sidor om fronten snabbt att anfall var meningslöst. Eftersom de båda sidornas skyttegravar ofta låg så nära varandra att de var inom röstavstånd började soldaterna umgås med sina fiender istället för att skjuta mot dem. Man sjöng sånger för varandra och idkade ibland byteshandel av sina respektive ransoner. Julen 1914 firades här och var längs fronten gemensamt av fiendesoldaterna, mitt i ingenmansland.

Det märkliga julfirandet under krigets första vinter kom förvisso till de överordnades kännedom, och lyckades kväsas med hot om krigsrättegångar. Ashworths argumenterar, genom hundratals citat från soldaternas dagböcker, för att julfirandet bara var toppen på ett isberg av fraternisering mellan fiendesoldaterna. Under hela krigets gång pågår en strid mellan de individuella infanterisoldaternas intresse av att slippa slåss och arméledningens intresse av att ett ständigt utmattningskrig bedrivs mot fienden. I början av kriget kan soldaterna alltså öppet umgås, men vartefter kriget byråkratiseras och detaljstyrs alltmer minskar möjligheterna till vänskap och samarbete. När det märks att öppen fraternisering bestraffas övergås soldaterna till att helt enkelt inte skjuta alls på fienden, varefter bataljonhögkvarteren börjar kräva fram statistik på avfyrad ammunition och straffa de som inte skjuter tillräckligt. Infanteristerna börjar sålunda skjuta, men rakt ner i marken framför fiendens linjer. Ashworth kallar det här skjutandet för ritualiserad eldgivning, och citerar olika exempel på hur man kan visa soldaterna på fiendesidan att man inte menar allvar med sitt skjutande. En brittisk soldat skriver i sin dagbok att de hade döpt de olika tyska maskingevärsskyttarna på andra sidan ingenmansland efter de melodier som just den skytten hade för vana att, i staccato, skjuta i.

En soldat i brittiska armén 46'e division skriver: "On one occasion the following message, tied to a stone, was thrown into our trench: 'We are going to send a 40 lb bomb. We have got to do this, but dont want to. It will come this evening, and we will whistle first to warn you'." Tyskarna förväntar sig, och får också, motsvarande varningar tillbaka. De båda sidornas infanteri slår sig alltså samman mot officerarna, och hittar på hundratals vis att försöka lura sina överordnade att de försöker döda varandra, samtidigt som de visar infanteristerna på andra sidan att de bara låtsas. Om någon krigsivrande soldat fick för sig att bryta de outtalade reglerna tvingades motståndarsidan att ändå skjuta tillbaka på riktigt, och riskerna som faktisk strid innebar gjorde att krigsivrare blev mobbade och hölls tillbaka för att övriga soldater ville klara livhanken. "Hero" var i den brittiska armén ett skällsord.

Men: "Trench warfare was bureaucratised and the incidence if violence increased" skriver Ashworth. Den brittiske fältmarskalken Douglas Haig, som förvisso inte anar soldaternas lurigheter, driver igenom en ny sorts krigsföring: raiding. Räder innebär att ett gäng infanterister springer över ingenmansland och hoppar ner i fiendernas skyttegravar med bajonetterna i högsta hugg. Som bevis för att räderna faktiskt genomförs kräver officerarna att rädstyrkan har fångar eller lik med sig tillbaka. Haig sätter också ut krypskyttar, som tränats separat och med stark yrkesstolthet. När de outtalade reglerna på detta sätt bryts tvingas den andra sidan hämnas. Mot infanteristernas vilja tvingas de alltså förstöra de olika små separata och lokala fredsfördrag de lyckats förhandla - och mot krigets slut tycks fenomenet Live and Let Live helt försvunnet.

Man skulle ju gärna vilja tro att sådan här underbar ordervägran var vanligt förekommande i krig, men så tycks inte vara fallet. Det speciella med första världskrigets ställningskrig var att det innebar stabila och långvariga relationer mellan soldaterna på de motsatta sidorna. Ett antal brittiska soldater hade ett antal tyska soldater på motsatta sidan sitt frontavsnitt, och eftersom det kunde gå månader utan att soldaterna på någon av sidorna flyttades hann man lära känna varandra - antingen som i början ansikte mot ansikte - eller också som senare under kriget på varandras vanor och beteendenyanser. Under senare krig uppstår mer sällan sådana stabila relationer.

Akademisk ärelystnad

Status överhuvudtaget är nåt ruskigt viktigt inom akademien. Rasmus sa: Vi är ju akademiska idealister. Först tänkte jag att han har rätt, men så grips jag av tvivel: Hur mycket är det egentligen sanningsälskan som ger oss fantasier om att komma på kluriga nyheter inom våra områden, och hur mycket är det ärelystnad? Jag hörde det sägas om Freud att han i sin ungdom var helt besatt av att gå till vetenskapshistorien och att hans främsta motiv var just detta och inte alls nyfikenhet på människans psyke. Låter som förtal i och för sig.

En liknande misstanke om människors verkliga motiv kan riktas mot varför man gör sexuella erövringar. Denne ständige Pinker skriver: "I suspect that if men were given the hypothetical choice between clandestine sex with many attractive women and a reputation for sex with many attractive women, but without the sex, they would go for the sex." (How the Mind Works, s475) (Observera det medvetna men här irrelevanta utskrivandet av de inblandades kön!).

Då kan vi ju tänka oss ett liknande tankeexperiment om akademiska framgångar. Välj mellan att ha ett rykte om dig att vara en genial nydanare inom nåt smalt akademiskt område men egentligen ha bluffat dig till positionen, eller också motsatsen: att faktiskt vara genial och nydanande, men någon annan har fått all cred. Inte fullt lika lätt val som det mellan Pinkers hypotetiska alternativ.

Detta ser ut som att det innebär att man inte alls bryr sig om de akademiska värdena. MEN! Marion sa: Den här ärelystnaden, den här beundran som man vill ha - vems beundran är det man eftersträvar? Det är ju inte vems som helst, det är ju den inomakademiska beundran man suktar efter. Hon sa: det är alltså ett uttryck för att man faktiskt omfattar de akademiska ämnena, annars skulle man ju inte bry sig om vad akademien tycker om en. Man kan alltså både vara en ärelysten och idealistisk akademiker.

Mannen som på fotot får nobelpriset i litteratur är Bertrand Russell, som i mina drömmar flera gånger återkommit som nåt sorts akademiskt överjag...

/L

Akademisk status

Njae, det där med att ordna en hierarki över akademiska ämnen utifrån deras axiom håller inte. Naturligtvis är också en disciplins premisser möjliga att ifrågasätta. Man kan ju tänka sig att ett akademiskt ämne hittar empiriska fynd som motsäger de här premisserna de fått från ett annat ämne, och då ska man naturligtvis fundera på att förkasta sina premisser.

Om det första förslaget på struktur var fundamentistiskt, såg discipliner som fundament för andra, så är en rimligare syn att de akademiska ämnena ska förhålla sig till varandra koherentistiskt. De bör inte motsäga varandra, eftersom då har något av dem fel. När filosoferna sa att jorden är världens medelpunkt och den applicerade astronomin motsade detta var det förstås rätt att förkasta de filosofiska premisserna. Därmed inte sagt att olika påståenden inte kan värderas som olika säkra. Alltså blir det ändå så att säkra ämnen fungerar som fundament som andra, mer osäkra ämnen, lutar sig mot. Skillnaden från den förra hierarkien är att det inte är principiellt omöjligt att förändring/referens går både uppåt och nedåt. De osäkra akademiska disciplinerna gör alltså inte alls fel om de motsäger de mer säkra, men de kan inte förvänta sig att omedelbart omkullkasta dem! Det här blev ju jävla löjligt: att diskutera olika akademiska forskningsområdens olika status, som att det var nåt nytt!

Akademisk hierarki

Som nybliven biologist stör jag mig förstås en hel del på flummiga humanister som utan fog uttalar sig om människans natur. Man kan tänka sig att det skulle vara samma sak om psykologer gjorde påståenden om medicin eller om kosmologer säger saker om filosofi. Så kan det ju i varje fall inte vara! Nej nej, i själva verket är det så att akademiska ämnen får sina premisser från andra mer grundläggande discipliner. Ett bra exempel är neurologi som sätter premisserna för psykologin, eller matematiken som utgör grunden för statistiken. Överst i en sån här "axiomatisk hierarki" eller vad man nu ska kalla det, är förstås vetenskapsfilosofin, som helt skapar sina egna axiom.

Men fig. 1 ovan har en mycket mer storartad ambition än sånt här gubbigt grubblande. Herr Hiroaki Urata har i sin artikel Information Flows Among Academic Disciplines in Japan (Scientometrics 1990 vol 18, #3-4) gjort en sån enkel sak som att se hur tidskrifter inom olika sam-hum-ämnen refererar internt inom ämnen eller tvärvetenskapligt . Som man ser ovan används psykologisk forskning som bas för andra sam-hum-ämnen, men motsatsen gäller inte. Oerhört kontraintuitivt så finner Urata att filosofiska artiklar ibland hänvisar till så empiriska ämnen som sociologi och statistik (man får väl anta att japanerna bedriver nån slags smutsig kontinental variant av filosofi!). Själv skulle jag gissat att all samhällsvetenskap, och nästan all humaniora, jobbar utifrån antaganden som är psykologiska. Förresten, kanske är det snarare ett påstående om hur jag tycker att det borde vara.

Utflykt till Örebro

Av ingen anledning alls åker familjen helt plötsligt tillbaks till rötterna. Det är glass och sömnigt och så varmt att jag tror jag är stenad. Motorväg och stenstaden Örebros bakgator. Jag har förresten hört talas om en student, en studentska som heter Anna. Denna Anna har skrivit en b-uppsats om min morfars fars företag: Örebro Rederi AB. Tjocka herrar med punsch i mustaschen och en vana att daska lätt på Frimurarhotellets servitris. (Dunka gul och blå?) Dästa på Örebro II's akterdäck i kvalmiga högsommarjuni. Stiliga jugendvillor i den här faktiskt rätt fina lilla staden. Min mormor och jag irrar runt en halvtimme med bilen i ett villaområde för att hitta hennes barndomshem. Hon vill egentligen bara putsa på bortglömda gravstenar (samvetet ska ju ha sitt), mamma och jag vill kolla adresser och gamla plugg. Mamma är nöjd för bilen har AC. Ska ringa upp den där Anna och fråga om hon har några foton på de där gubbarna och deras båtar. Närkeslätten dallrar utanför bilfönstret.

cirkelbevis

Det var det här med fiktion, igen. Snackade med några studenter terminen under min som höll på och skrev ett paper om socialpsykologi för barn. Examinationen var att de skulle analysera en film de väljer och relatera den till teorin i litteraturen, förslagsvis för att se hur bra den stämmer. Alltså: utifrån en idé (exempelvis Vygotski) om hur barn beter sig socialt skapar ett gäng filmproducenter en film. Ett gäng psykologstudenter tittar på filmen och jämför den med idéer om hur barn beter sig socialt (exempelvis Vygotski), et voila, teorin passar perfekt. Studenterna tar detta som empiriskt stöd för att Vygotskis teori stämmer.

Ännu bättre funkar det här för psykodynamisk teori, som har fått ett stort genomslag kulturellt. Exempelvis Kafka lämpar sig väl för psykoanalytiska tolkningar. Kafkas böcker tycks vara en observation som ger gott stöd åt Freuds teorier om exempelvis kastrationsångest. Problemet är förstås att inte bara uttolkare av Kafka har läst Freud, utan även Kafka själv.

Det kan väl hända att filmen eller boken är en bra avbildning av verkligheten, bara man håller ordning på att det är andrahandsinformation (Som att övrig kurslitteratur inte skulle vara det!).

hej och hå och en flaska med multivitamin-dryck.

en kort historielektion under ämnet "föredömligt":

"Ca.1768 kommer upptäcksresande James Cook på vad skörbjuggen beror på. Brysselkål var C-vitamin rikt och höll sig bättre än något annat ätbart med vitamin C, problemet var att ingen i besättningen ville äta det. Cook kom på en lösning även för det, de dukade upp ett långbord på däck där besättningens högsta män satt och åt av brysselkålen och låtsades att det var gott. Efter det ville alla männen äta av brysselkålen och ingen skörbjugg utbröt."

/ P.A.

Kungsholmen, 1934

Kisen på hojen är min farfar. Vilka skumma ärenden pinnar han med den här soliga dan i eken? Han har glömt både vepa och kepa, eller är han bara för ung? Bada vid Rålis med pjucken och blaskerna uppe i spenaten, panga dorer uppe i stasshagen, nojsa doser uppe på söder - det här kommer bli den snajdigaste sommaren nånsin.

/L

fackligt

Detta är det töntigaste inlägget den här bloggen nånsin kommer att ha sett. Jag tänker nu citera en viss Björn Skoruppas insändare i Psykologtidningen (#6, 2007):
"Är det då bekymmersamt att en del psykologer lever i tron att alla terapimetoder är lika verksamma? Ja, faktiskt. I vår dagliga yrkesgärning möter vi människor med svåra lidanden, och det är av största vikt att de får en behandling, som utifrån väl genomförd forskning rekommenderas vid deras speciella besvär.
Man kan dra paralleller med en cancerpatient som hos läkaren får veta att strålning, cellgift och kirurgi vid jämförande studier uppvisar lika goda resultat. Läkarens slutsats är att behandlingsmetoden saknar betydelse. Hon rekommenderar därför healing".
Inte nog med att denna vad-som-helst-inställning är bekymmersam som sådan, den är dessutom mycket vanlig. Psykologsvängen är en sån där trång liten bransch där alla hela tiden försöker hålla med varandra och alla oenigheter slätas över, som om det var olika musiksmak som man diskuterade i de vetenskapliga artiklarna. Inte undra på att ingen tar oss på allvar.

/Lars

modularitet

Man tänker sig gärna att vetenskapen strävar efter sanningen. Eller ännu bättre: att vetenskapsmän gör det. Men även en intelligent kvinna som Annica Dahlström förlorar allt rimligt vetenskapligt tänkande när hon ska tolka neurologiska forskningsresultat utifrån att hon gärna vill ha ett samhälle med tydliga könsskillnader i. Så där funkar det förstås alltid, man bestämmer sig för nåt och sen försöker man få allt man ser och läser att passa in i den idén.

Under våren har jag haft en liten crush på evolutionär- psykologi. Nej, sann kärlek är det förresten. EP är mer av ett perspektiv än en teori, men tenderar förstås att förknippas med vissa teorier mer än andra. En sådan teori är modularitets- teorin. Modularitetsteorin säger att människans hjärna består av ett antal mer eller mindre distinkta komponenter. Dessa kompontenter fyller olika funktioner och fungerar oberoende av varandra. Ofta tänker man sig också att de är anatomiskt någorlunda lokaliserade. Ett vanligt exempel är Wernickes area i vänster frontallob, ansvarig för språkproduktion. Mindre och ännu mer belagda moduler är de i nackens synkortex. Modulerna fungerar automatiskt, ofta omedvetet och sägs ofta vara medfödda. Syn är ett bra exempel, inte bara på grund av att modulerna som sagt är ganska noga belagda, utan också för att de fungerar precis så som modularitetsteorins grundare Jerry Fodor tänkte sig. De små modulerna är hierarkiskt ordnade, först identifieras i synstimuli ut linjer och färger, som efterföljande moduler sätter ihop till objekt som sedan kan identifieras och jämföras med minnen. De är också klart automatiska: att se är faktiskt att tänka/tolka, och så länge man få synintryck kan man inte medvetet välja att inte tolka eller identifiera det vi ser.

Ur ett evolutionärt perspektiv tycks modularitetsteorin som en skänk från ovan. Varje behov som våra förfäder kan ha haft eller varje funktion som deras tänkande borde ha haft kan enkelt hypotetiseras ha en separat modul. En modul för språk (Wernickes ovan), en modul för att förstå andras tänkande, en modul för ansiktsigenkänning, en modul för visualisering, en modul för partnerval, en modul för lokalsinne osv. Distinkta deficit för alla dessa funktioner påstås också finnas. Teoretiker som är anhängare av modularitetsteorin är exempelvis den uttjatade Pinker, men också Baron-Cohen, Tooby, Cosmides och good old Chomsky. Det lockande med modularitetsteorin är alltså denna perfekta match mellan en viss adaptation och en tillhörande modul. Dessutom är det ju alltid lockande med teorier som är lättförståeliga. Alternativet till modularitetsteorin, som mer är som vanlig inlärningsteori, är ju att förklara tänkande med miljöpåverkan och oöverskådliga och mystiska teorier om neurologiska nätverk med skumma feedback-loopar.

Döm alltså min besvikelse när jag alltmer inser att modularitetsteorin inte alls anses självklar i forskarvärlden. I själva verket är Chomsky på väg ut inom lingvistiken och inom psykologin hänger man kvar vid den traditionella tabula rasa-hypotesen. Minna drar med mig till en föreläsning om evolutionära förklaringar till människans språk med kändisen Michael Tomasello. Denne vältalige amerikan fnyser åt Pinker och staplar i två timmar argument för att varje barn på nytt abstraherar fram grammatiska regler ur vuxnas språk, och inte alls har en medfödd proto-grammatik. Bara en enda av mina föreläsare på Psykologiska har ens hört talas om modularitet. Han säger: distinkta och distinkta njae, och tycker det är en förenkling.

Så, det var roligt så länge det varade. Säga vad man vill om Freud: han hade i varje fall en samlande teori för det här förvirrade ämnet.

/L

weird party.

en bild säger som bekant ofta mer än tusen ord:




/ P.A.

Det naturalistiska misstaget

Rasmus och Lars ska skriva en artikel till den illa sedda humanisttidningen Känguru. För er som inte kan vänta på att Känguru kommer ut eller inte litar på att skittexten nånsin blir skriven, så avslöjas här vad som kommer stå i den ändå:

Ponera att det visar sig att biologisterna har rätt i att det faktiskt finns medfödda könsskillnader i, exempelvis, hur bra man är på att städa. Varken Lars eller Rasmus tror det, men ponera alltså. Betyder detta att män (för det är väl männen som är sämre då förstås) inte behöver städa längre? Om det visar sig att kvinnor är bättre på att amma än män, följer därav att män inte ska vara hemma med sina barn? Om det visar sig att Rasmus är smartare än någon annan Lars känner, innebär det att han ska skriva hela artikeln själv? NEJ! Det är inte så det funkar. Vad som är naturligt har ingenting att göra med vad som är bra eller önskvärt.

Risken är ju tyvärr rätt stor att Annica Dahlström och de däringa biologisterna (däribland Lars, men inte Rasmus?) har rätt i någon sån medfödd skillnad, och det vore synd att ge upp vår hägrande föräldraledighet för en sån irrellevant sak.

Student-07

Har en diskussion på villan om huruvida akademin kan eller ens vill göra människor lyckligare. Den tokiga gamla britten tror det inte, jag påstår mig i varje fall tro det. Som vanligt blir jag jävligt förbannad när nån inte tycker samma som jag. De gamla vanliga argumenten fram och tillbaka, evidensbaserad terapi eller inte, mätbara beteendeförändringar eller nåt mer djuplodande och kvalitativt? Min sida tycks vara den nya, övermodiga och optimistiska.

Kolla här två gubbars tankar: Sociologen Bourdieu's idé om att det bästa sättet för nykomlingar inom ett ämne (tex) att skaffa sig kapital (dvs inflytande) inom det fältet (socialt sammanhang, här akademin eller psykiatrin) är att omdefiniera vad som utgör kapital. Om de lyckas omformulera vad som ska räknas som "bra" till nåt som gamlingarna inte är har så är det de nya som blir inflytelserika. Är det det som jag håller på med? PDT blir KBT! En maktkamp?

Och samtidigt också Hjalmar Söderberg i Martin Birks ungdom: "Hur var det möjligt att han // kunde tänka annorlunda om de högsta och viktigaste tingen än de gamla och erfarna, och att han kunde ha rätt och de orätt? Detta tycktes honom vara ett nästan lika svindlande vanvett som själva den tro han nyss hade förkastat." Att bli ateist eller att vilja kvantifiera mänskliga upplevelser. Men ibland har ju gubbarna fel, och de övermodiga unga rätt: Söderberg dog i varje fall som ateist, och Bourdieu formulerade om reglerna för den franska sociologin och sopade mattan med de gamla strukturalisterna.

Och yup, det här är i min hjärna.

/Amy

manliga fantasier

Framtidsvision: jag ligger med typiska kvinnliga yrkesgrupper, typ lågstadielärare och sjuksyrror, en cabbad bil, sommar och en psykologexamen. Magiska yrkesförmågor (DoD-91), alltså att ens examen ger en vissa distinkta egenskaper som ingen annan har, tex göra WAIS. Alltså jag glider runt i den här cabbade bilen i typ mörkaste värmland eller jämtland och in i byn, stort dammoln framför den gamla konsumbutiken, tar av solbrillerna och plockar ut testväskan ur bakluckan, WISCar ungarna med min examen och pullar deras rågblonda lärarinna med vänsterhanden. Äter lunch i prästgården och sover pårökt i gamla lador med breda glipor mellan väggplankorna för morgonsolen.

/Lars

Alv på riktigt

Joanna Newsom:
söndag den 22 april 2007 Chinateatern, Stockholm

Support:
Alasdair Roberts - www.alasdairroberts.com

Biljettpris:
260kr + serviceavgift

Tider:
Insläpp 19:00
Support 20:00
Joanna Newsom 21:00

Nån som vill hänga på?
/O

Talgoxen

I natt drömde jag om en talgoxe som satt på min axel och lät mig beskåda den i minsta detalj (varpå den naturligtvis sket på mig - gott omen, säger mor!), och i dag tänkte jag, till talgoxens ära, bära gult och svart med stolthet.

I dag var jag på föreläsning i humanetologi, och kände att även den lilla föreläsningen förtjänade att uppmärksammas på sitt lilla vis. Så jag rotade fram en av mina favoritartiklar publicerade i Aftonbladet, för att den artikeln så mycket påminner om dagens föreläsning. Ba kolla!

/N

Federalism

Förra veckan en morgon så skrev ledaren i DN om EU's födelsedag. Detaljer och partikulariteter, sånt som man inte behöver bry sig om, vi hör ju alla till de stora tänkare som målar med de stora penslarna, ser de stora vågorna, skiljer flugor från tendenser och så vidare, inte sant? Nå, ledaren var illustrerad med den vackraste bild jag någonsin sett. EU-flaggan över Akropolis.

Fatta: vi och Akropolis under samma flagga. I ett slag förstod jag varför människor faktiskt kan förmås att frivilligt gå ut i krig. Det framstår ju rätt banalt när människor är beredda att dö för nåt så godtyckligt och vadsomhelstigt som ett land, knepet är förstås verkliga ideal. Om unionen nånsin behöver mobilisera är det detta ideal som man bör spela på: det antika kulturarvet. Vi har (tyvärr ännu inte) akvedukter på sedlarna! Vi har Rom på vår sida, vi har till och med snart Istanbul på vår sida! Du kan vara den nye Agamemnon! Barroso är vår Ephialtes, Prodi vår Perikles! Det är vi mot barbarerna! Må de vara perser (som de var vid exempelvis det stolta slaget vid Thermopyle) eller kulturbefriade amerikaner (som nåt slags modernt osnutna germaner). Det är vi som är civilisationen! Och apropå civilisationen, är det någon som minns det gamla DOS-spelet Sid Meier's Civilization? Spelade man detta spel väl så blev ens kultur så underbart och demokratiskt utvecklad att folket arrangerade parader till landets ledares ära. (Ärliga och spontana parader, så vitt mitt barnasinnes politik- och engelskakunskaper kunde fatta. Inte illa.) Låten som datorn då vildsint pep ut var Beethovens An die Freude. Vilket låt valdes 1972 till unionens "national"-sång? An die Freude. I rest my case.

Ack! Om man ändå fick gå samma ärofyllda död som en gång de fagra och bistra spartanerna, med västerlandets samlade kultur i ryggen och de myllrande kravlande krälande barbariska horderna under stöveln (jag menar sandalen).

I somras, jag i Spinozas trädgård med en bok, och helt ensam i väldiga europa (med alla identitiska kebabhak) som äntligen blev en smula mitt också.

/L

Neurologi

"Professor Otto Lidenbrock var en lång, mager person med järnfysik och en ungdomlig blondhet, som till det yttre minskade hans 50 år med ett tiotal." Detta är den första illustrationen i den första bok jag nånsin läste: Jules Vernes "Till Jordens medelpunkt". Den hade en dramatisk bild med en flotte i en grotta på framsidan. Om det inte hade varit för den skulle jag aldrig lärt mig läsa.

Med anledning av att jag har fixat så jag ska kunna smyga in på en skallobduktion på KI i april så köper jag neurologitrivia för att plugga på lite: Olivers Sacks "The Man who Mistook His Wife for a Hat", en samling anekdoter från neuropsykologins twilight zone. Alla inblandade är stora humanister och fantastiska individer. Sacks naturligtvis den största humanisten av dem alla, ständigt uppskattande och positiv. Hur horribla skador och maligna tumörer som långsamt äter sig igenom hans patienters cerebrum och dess funktioner så finner Sacks dem ständigt eloquent, humorous, intelligent, charming, cheerful, warm: "What a fine old chap, I thought. Ninety-three - and he doesn't look a day past seventy. Alert, bright as a button. Good for a hundred. And strong as a coal-heaver, even if he does have Parkinson's disease."
Sacks och patienterna är alltid lika fascinerade och nyfikna på skadornas konsekvenser för tänkandet och hur de ska behandlas. Oftast är det patienterna själva som sätter ord på dysfunktionen (ett ord som Sacks förstås inte tycker om) och hittar på geniala behandlingsmetoder som alltid fungerar.

Hela grejen påminner alltså om de där fina gamla sci-fiböckerna från 1800-talet: där alla karlar är gentlemän som oförskräckt ser döden i vitögat och alltid har en lustig kommentar till den lovande unga huvudpersonen. Alla kvinnor är moderliga men jungfruliga, jordnära men esoteriska. Romantik med ett ord: Verne, Poe eller Lovecraft. Alla människor är stora andar med dramatiska liv som de lever med värdighet, med undantag för några ljusskygga infödingar eller krigsälskande kapitalister. Några såna skurkar finns inte i Sacks, där samtliga är älskvärda och alltid vill väl - istället finns tumörer, blödningar och spännande ställen att få dem på.

På 90-talet förstörde jag min morfars gamla världsatlas med att plotta in alla Verneböckernas resor med färgglada bläckpennor - nu tänker jag köpa en neuroatlas istället.
/L

untz untz untz, tempo up tempo up! (från en dejt till en annan)

Har äntligen tid att kontemplera! Är nyss hemkommen från en några dagar lång vistelse hos mor min som faktiskt går runt och kånkar på något speciellt som kommer bli något väldigt speciellt om sisådär 5 månader eller så. (känns som att morsan sköter det där så pass bra att jag egentligen inte har något att bidra med...) Bredvid min laptop har jag ett signerat (!) exemplar av det aktuella årets första nummer av la aspiradora, Alva Ohlsson Gotbys indiezine. OK, jag har aldrig haft nån fallenhet slash intresse för att förstå indievärlden eller det indiefolket gör, men det fanns ändå typ en eller två rätt gulliga artiklar i den. Hur som haver, det intressanta är inte själva trycksaken, utan snarare det som däri ligger: Ett kvitto från konditori kafferepet! Vänd på det, och möts av av texten "VAR INTE FÖR SNÄLL! ingen barmhärtighet", skrivet i bläck. Ett budskap från J. Frid. Via mej, till dej.

Ta detta till dig! Våga avfärda den där jävla dejten som hängt dig i hasorna sedan min designer vet när, den där jävla människan som fortsätter skriva ett desperat SMS efter ett annat, som totalt saknar självinsikt och självdistans. Våga bryta! Tillåt dig att andas fritt, utan cp-dejters naglar i bronkerna!
Våga ha inget annat utöver dig själv i åtanke.

Parce que vous le valez bien!
(Franska för "Inga fler psychodejter!")

/N

Exaptations

Minns du de där gamla brittiska barnböckerna av Richard Scarry där små grisar och katter och fan vet sprang runt i samhället och hade små allvarliga miner och viktiga yrken? Jag tror de var ett uttryck för den här sköna, men latent fascistiska, inställningen att alla individer är som små celler i en stor organism, att alla är funktionella. Att alla yrken är funktionella, att allting är funktionellt. Samma inställning kan man förstås ha till verkliga organismer: att allting med dem är funktionellt. Men hur är det med närsynthet, skvallerdrift och hakor? Allt är inte funktionellt. Vid första anblick kan vän av ordning och fananamma få för sig att det här är sorgligt eller i varje fall lite irriterande. Men det är det inte, det är underbart.

Att man kan onanera, att vi kan se stjärnor, att vi kan adoptera, homosexualitet, att vi tycker kattungar är söta, jag vet inte men kanske till och med musik. De hade nog inget överlevnadsvärde för våra förfäder, men de är satan så funktionella för individen idag. Men också på den där barnbokssamhällsnivån: t.ex. att alla människor i den här stan åker tunnelbana och att tunnelbanor händelsevis effektivast byggs så att man finner sig själv sittandes mittemot en massa okända människor och läser två timmar om dan. Att vi bygger städer för att typ arbeta effektivare men plötsligt har vackra promenadgator och undersidor på broar som ingen ska titta på men som ändå är vackra som små dystopigryningar. Att andras goda middagsmat luktar ut i trapphuset.

rätt anpassade felsimuleringar

har under den senaste veckan/månaden/livet stött på en attityd hos alla (främst av det motsatta könet) människor jag stött på, en attityd jag inte alls kan omfamna och integrera i min livsfilosofi, en attityd som fyller mig med vrede, ånger och hat. essensen är "onani är lika bra som sex i grupp". jag har inte grunnat på det tillräckligt länge för att förstå dess ursprung och omfattning, men det verkar, som sagt, mest som att det är män som har för sig denna oerhört befängda idé. lägg ner! masturbera, det är något man gör om man MÅSTE, om man sitter i koncentrationsläger eller avgett ett kyskhetslöfte (varför i helv. skulle man det, f.ö.?). masturbation är inte jämställt med sex i grupp. tycker alla jävla sepen där ute ska ta och rycka upp sig och sluta läsa på runkbloggen, skaffa ett jävla ligg och för en gångs skull ligga istället.

fuck you, ffs!

hälsn
N

"Make love to the camera"

Karriärbyte! I sällskap med PA och min nya iögonfallande kamera spatserar jag in på Berns. Berns, bara en sån sak! Och PA har rätt, ett väl tilltaget objektiv är en chick magnet som ingen annan. Ska bara fixa en separat blixt och en lite mer pushig attityd så har jag mitt på det torra, eller tvärtom!

/Klintan