Helen

Få orkar dansa som Helen särskilt länge. Jag pressar mig ut ur den fullpackade lilla lokalen och in i augustimörkret med ursäkten att pissa. Där möter jag två tyskor. Den ena pekar tillbaks mot krogen och säger ”Hey, is she your friend? She’s crazy!” Jag är egentligen för full för engelska men nickar: ”Crazy. And yes, she’s my friend.” Allting faller isär omkring oss: Helen stjäl champagne ur nån glidares flaskor, hon dansar barfota över glaskrossgolvet, hon skriker alla låttexterna för högt. Ingen låtsas om det men alla på hela dansgolvet är medvetna om allt den tokiga tösen gör. Helt plötsligt fryser hon mitt i en rörelse: hela hennes livstragedi slår ner på henne i ett ögonblick av klarhet. Hon börjar storgråta mitt på dansgolvet och vi famlar oss över skärgårdsklipporna hem till båten.

Jag tog med henne till medelhavsmuseet för att visa henne hur grekisk hon ser ut. Det är nånting med hennes mörka lockar (hon ser ut som en jävla docka), men också näsan och det mörka under hennes ögon som hon ibland försöker sminka bort. Helen har ett sånt utseende att det inte går att veta om hon är vacker som en gryning eller bara weird som en biroll i en gothfilm. Men de grekiska statyerna är inte hälften så intressanta som kattmumierna i källaren, det hela slutar med att jag dricker kaffe medan hon tecknar mumierummet i sitt skissblock. Hon röker sönder sin kropp mellan yogasessionerna. Hon snäser av servitriserna. Hon pratar som en bäbis. Hon åkallar tusen skepp med sin skönhet.