Thomas

Var börjar jag berättelsen om min polisongprydde hjälte från midsommarkransen? Kanske på den tiden när Thomas bara var en mytomspunnen ung bög, höljd i mystik. Han brukade komma över och titta på collegefilmer när jag just flyttat hit. Anekdoterna om honom var idel sex och pop och knark (i den ordningen). Eller börjar man hellre nu nyligen när vi satt inklämda i baksätet på en liten folka full med kuddar och bråkade om teater och statligt stöd. Den här diskussionen har vi ständigt och jämt. Flatorna i framsätet var bortglömda sen länge! Vi drällde ut ben för ben på mosebacke och fortsatte skrika om dramatens existensberättigande. När vi inte bråkar om dramaten bråkar vi om huruvida solen finns, egentligen. I dramatendiskussionen känner sig Thomas personligt förolämpad, säger han. Han blir putt, som en besviken lärare. Med sina sorgsna spräckliga fascinerade ögon blänger han ut över baren på mosebacke. Tänk dig en romankaraktär som blänger ut över sidorna i sin egen bok.

Det som gör honom så engagerad i dramatenfrågan är hans intresse för allting. I ett annat baksäte på vägen till fårö i somras klämdes Thomas och Karin in och klickade klaffade igång direkt! De skrålade skrek i munnen på varandra, han försökte förklara nåt om att all bra dansmusik handlar helt om basen. Han ville visa och klängde runt i bilen och försökte få på eller av basen i stereon. Vår lifterska stirrade skräckslagen på oss: (tänk Tobey McGuire i fear & loathing). Thomas lutar sig över hennes stol och mumlar nåt om formen på hennes skalle. Nånstans här börjar han prata om metonymier igen. Karin och Thomas dräller ur den här bilen också, Thomas spritter till och gör sin sprattelgubbedans över livets trottoarer.